Svarta Isvingar

Jag tycker inte om att vara förkyld. Man känner sig trött(are) och hängig och huvudet är tungt och orkar liksom inte riktigt med normaltempo. Ögonen svider och näsan är helt igentäppt. Och så ska man vara i skolan uppepå allt det. Egentligen är det inte särskilt jobbigt, för ont i halsen syns inte utanpå och hörs inte speciellt mycket, om man nu inte blir hes, och man kan gå och knarka halstabletter under dagen. Men snuva är en helt annan femma. Snuva låter och rinner och gör att man måste titta upp i taket hela tiden. Snuva gör att man bara kan säga "edd" och "ebb" och gör att man helst inte vill vara aktiv alls på lektionerna. Och det är lite pinsamt att var tredje minut behöva gå ut ur klassrummet. Och man kan ju inte pimpla nässpray konstant, för då fräts väl näsan sönder kan jag tro. Nej, om jag måste välja mellan pest och kolera - i det här fallet halsont eller snuva - så väljer jag faktiskt pesten.

Jag har totalt tappat min studiedisciplin. Hade inte gjort KUID-läxan (fast de flesta hade också glömt det), och nu har jag fortfarande inte kollat på de där sångklippen från renässansen. Men jag orkar inte. Jag är sjuk, tänker jag ursäkta mig själv med. (För det krävs ju så stor ansträngning att gå in på Youtube...) Men! Jag och Kajsa har gjort franskahelvetet, och ska börja jobba mer intensivt med grammatiksagan imorgon. Så heja oss!

Jag är rädd för Bagge. Han är ganska väldigt lik en aktiv vulkan (även om jag inte sett några sådana själv har jag hört på teve hur de är). Och det är som att varje gång han blir sur - och jag tänker kalla hans beteende för surt, om inte förbannat, även om han säger att vi ännu inte sett honom förbannad - bryts mitt självförtroende av på mitten och jag måste börja om från början. Nej, mitt självförtroende kan jag nog inte kalla det... Jag blir vettskrämd, helt enkelt, just när jag börjat tro att han inte är så läskig. Jag vill inte ursäkta mig eller något, men jag satt tyst på kören. Det gjorde jag faktiskt. Och även om jag vet att jag gjorde det, så skäms jag något fruktansvärt när han blir sur. För det känns som om det är mitt fel alltihopa. Och den roliga kören blir som ett 100-meterslopp man inte får förlora. Fråga mig inte om varför det blev just den liknelsen.
Jag har fram tills nu alltid varit räddare för Rossing än för Bagge. Men Rossing får inga raseriutbrott som gör att man hoppar två meter från stolen. Faktiskt. Så, trots att jag vill gilla Bagge mer, kommer jag nog börja tycka mer om Rossing. Och det känns lite pinsamt, att jag blir sån här av en småsak, fast å andra sidan - är höga smällar i det nystämda pianot (det måste väl nästan stämmas om när det blir slaget på sådär?) en småsak? Ingen av mina lärare i nian var sån. Och kanske är det det som är skillnaden mellan grundskola och gymnasie - att det är högre krav på en... Eller så beror deras höga krav på att Mozarts Requiem gick så bra, att de liksom börjat överskatta oss. För lite tror jag att det var så att Requiemet var det första stycket vi sjöng, och då vill man ju göra bra ifrån sig osv, så alla koncentrerade sig mer. Fast så himla pratiga tycker jag inte att vi var idag...

Jag ska somna tidigt idag. Senast tolv. Kommer nog ändå vara som klubbad i skallen imorgon. Jättebra när onsdagar är våran helteoretiska dag...

Sov gott, snusmumrikar.

Ja, jag är faktiskt villig att bortse från det oförskämda faktum att Maria kanske eventuellt gett oss biljetter till Håkan bara för att fjäska. Jag bryr mig inte ett skvatt om det. JAG SKA GÅ PÅ HÅKAN I SKANDINAVIUM DEN 12 APRIL!!!! Okej, en liten background story kanske behövs... Jag och Johanna stod efter maten och gjorde fruktsallad och pratade om att biljetter till Håkan kostade 325:- och ja, det kanske man kunde spara ihop. Sedan helt plötsligt säger Maria att hon tänkt ge oss varsinn biljett som present, iochmed att vi snart ska flytta och att det kanske blir lite irriterad stämning när de är stressade och så vidare. Jag hade nästan lust att springa fram och krama henne. Usch, vad hemskt det låter, men nej - vi brukar inte krama varandra. Jag ska gå på Håkan Jag ska gå på Håkan Jag ska gå på Håkan! Tänker definitivt spendera pengar på att köpa hans album den 26e. Och positivt mer - det finns ståplatser! Fast, lite jobbigt blir det kanske också, om man inte ser nånting osv. Men vi får väl åka in tidigare, bara. Det börjar inte förrän 19.30, så jag hinner ju sluta skolan, lämna grejer hemma och sedan åka dit. Åh, vad kul det ska bli!!

Har du tänkt på det någon gång? När du sitter och känner dig nere, sätter igång en romantisk film på teve och myser ner dig i soffan. Filmen handlar om en tjej och en kille. Av en slump träffas dem och faller pladask för varandra. I hemlighet, förstås. På utsidan agerar de som ingenting, för båda vet att deras romans är omöjlig. Hon har ju sin blivande fästman och han sin blivande fru. Historien grötar till sig och tjejen blir ledsen när hon inser att det är ju inte sin fästman som hon älskar, det är den där andra killen. Och man sitter och deppar ner sig ännu mer när man ser tjejen sitta och vara olycklig och gråta över att mannen hon älskar aldrig kommer att bli hennes. Ännu lite mer problem, och sedan slutar filmen med att de till slut får varandra och hipphipp hurra! Alla är glada. Varför ser du på en film som får ditt liv att kännas ännu mer miserabelt? Har du tänkt på det? Skulle filmen sluta olyckligt med att de aldrig får varandra skulle du ju åtminstone haft en film att känna dig bunden till. Istället gråter du som bara den i det lyckliga slutet, för att ditt eget liv inte alls ser ut på det sättet. Varför händer det aldrig mig?! Snyft, snörvel och blött på kudden. Frågan är om man inte skulle känt sig bättre till mods om filmen slutat sorgligt. Då kunde man ha den som typexempel: "Men titta här i den här filmen! De får inte heller varandra! Jag är inte den enda i världen som har det såhär!"
Eller känner man sig bättre, på något sjukt subtilt sätt? Är det därför man ser på samma slags filmer om och om igen när man mår dåligt?

Avslutningsvis en av många fina bilder från Stolthet och Fördom.
Den filmen om någon handlar om besvärlig kärlek.

Jag känner mig rastlös... Och jag får egentligen inte spela mer Guitar Hero för pappa, för vi har redan spelat i två timmar. Jag har spelat elgitarr och till och med skrivit en fem-sex takter i kontrapunkt. Så nu då? Klockan är liksom bara 17.23, det är inte ens kväll än. Jag har ingen lust att läsa, för boken är dålig, och att sätta sig och se på teve blir nog inte heller så kul. Uäk.

Du är så jobbig ibland, vet du det? Herregud, du fattar väl att jag inte tycker att du är som pappa. Du behöver inte bli så stingslig och.. och... uaäaä. Bara för att jag vill ha lite ensamtid när jag skriver. Och jag vet, jag kanske låter jättesur när jag säger det. Men det vet du ju att jag inte är, så...?

Helgen har iallafall varit lyckad. Trots att vissa personer pratade sönder stora delar av Stolthet och Fördom. Som för övrigt blivit en av mina favoritfilmer. Och trots att Colan tog slut, och att chokladen tog slut. Men hallå, istället fick vi ju hemmagjord varm choklad á la Linus och Johanna, och det var minst lika gott. Och trots att min kreativa idé att ha i kanel i köttfärsen inte blev så populär... JAG tyckte att det var roligt och spännande att krydda iallafall. Fast jag kommer nog aldrig få stå oövervakad med kryddburkarna i händerna igen. 

Jag vill inte ha franska imorgon. Usch och fy och blä på den. Fast det ska bli kul att se på opera, och ännu roligare att få slippa ensemblen, men... Kunde inte operan slutat typ 14.20 istället, så vi slapp gå? Fast jag skulle hellre skippa den på onsdag, för då ska vi ha muntlig redovisning om en månad. Jag ser verkligen  fram emot den redovisningen. Jag menar, jag har alltid velat stå och stamma på knacklig franska inför fucking Franska sektionen. Jag kommer nog inte få VG. Fast ärligt talat bryr jag mig inte så mycket. Bara kursen tar slut.

Näe, nu går jag och frågar pappa om jag kan spela lite mer Guitar Hero, trots att jag redan spelat två timmar cirkus idag.

Hejsvej potatispastej.

Jag verkligen OGILLAR gitarren just nu. Självklart inte själva gitarren eller att spela, men mina lektioner. Det gick skitdåligt idag. Två av de gamla låtarna fick jag i läxa - igen, och den nya låten kunde jag ju inte, och när jag skulle lära mig gick det åt skogen. Han lärde inte ut bra, och jag hade inte riktigt hjärnan med mig så jag kom ju inte ihåg alla femtonmiljardersmiljoner grepp.

Det enda positiva idag av lektionerna var MIDIn. För det är alltid roligt. Vi hade uppspelning av våra dataspelssoundtrack. Jag blev nöjd med mitt.
En annan positiv sak är att jag får sova över hos Linus nu i helgen. Det ska bli riktigt roligt. Både att åka dit och att vi denna gången är fler som ska bli tröttflummiga när man sett på för många filmer.

Det här blev skitdåligt....
Jag orkar inte gå på elgitarren idag. Det kommer jag göra, och mamma kör mig tillochmed fram och tillbaka (usch och fy, det är dåligt för miljön), så jag behöver egentligen bara anstränga mig ytterst lite. Men jag känner att det måste gå bra. Nu när akustiska lektionen gick så piss. Och det är sent på kvällen och jag borde egentligen öva på fanskapet till gitarrläxa idag, men det kommer jag inte göra. I ren protest, faktiskt.

Nej, idag gick det inte att skriva ordentligt. Har skrivspärr i huvudet. Eller, jag skulle kunna skriva massa i stil med blägablgbslgabsgirjszlfklsfs och så några riktiga meningar inemellan, men det är jobbigt att läsa, så...

Jag får nästan lite dåligt samvete, men såhär är det; jag känner inte för att gå till skolan imorgon. På grund av den ytligaste anledningen någonsin - jag känner mig skabbig. Jag förtjänar minst tjugo smällar över fingrarna med en linjal för att jag känner så, men jag kan inte hjälpa det.
Jag har ont i huvudet, har BARA ätit massa skräp idag, har gått i pyjamasen hela dagen och inte gjort någonting. Bara surfat på nätet och sett på teve. Försökte vara duktig och göra spelläxor, men det gick inge bra, så jag gav upp. Plus att vi måste boka en ny tid hos doktorn.

Så jag känner mig fet, ful, fel och eländig och vill bara gömma mig här hemma. Det enda positiva med att gå till skolan imorgon är att få träffa Kajsa.

Medan jag ändå är igång med klagosången kan jag ösa på lite mer. Jag har sagt att jag ska gå på en konsert fastän jag inte vill. Biljetten kostar typ 300 kr och visst, jag kan spara hundra kronor varje månad och så har jag råd, men Mando Diao är inte ett av mina favoritband, så att lägga 300 spänn på en konsert med dem känns inte så jättevärt. Men så vill jag inte säga nej när jag redan halvt lovat, för då blir folk arga på mig och jag får skuldkänslor.
Och så har jag sagt att jag ska kolla upp om jag kan vara funktionär på Junior-SM. För att stötta. Och jag vill inte, vill inte, vill inte. Men om jag säger nej kanske folk återigen blir sura på mig och det vill jag inte heller.

Suck. Hejdå.

Nu har jag förstått det där med statistiken iallafall. Tack Kajsa!

Ni vet den där grejen att man inte ska säga Tack om någon säger Lycka till? Så funkar tydligen Västtrafik också. Tågen har gått som vanligt, och jag var så glad. Och så skrev jag om det igår här. Och gissa vad som händer i dag? Jo, det förbannade tåget är sent! Inte bara sent, utan; Tåget jag skulle tagit var INSTÄLLT, och tåget därefter var sent 20 minuter. TACK SÅ FUCKING MYCKET VÄSTTRAFIK! Så jag kom en halvtimma sent till min entimmas lektion. Smidigt värre.

Annars har dagen flutit på bra, tycker jag. Jobbat flitigt på alla lektioner. Fast en sak som störde mig var min gitarrlektion. Jag har slitit ganska mycket under lovet för att få ett stycke vackert och fint och nyanserat, och så tycker han (läraren) att jag spelar för tyst! Inte typ "Oj, ja det märks verkligen att du övat på detta! Bra!" utan "Hrm... Ja, alltså du spelar väldigt tyst och blygt. Om jag skulle sitta där borta vid garderoben (två meter bort) skulle jag inte höra någonting." Och sen hade jag två låtar till som jag hatar, för de är jättefula. Följaktligen hade jag inte övat så värst mycket på dessa, och det blev lite pinsamt när jag spelade upp dem och stakade mig. Inte nog med det, jag hade också sett fel på ett korsförtecken och spelat giss när det skulle vara fiss, och c när det skulle vara ciss. Usch usch usch. Så nu har jag alla tre i läxa, igen. Fast det enda jag ska göra är att spela rätt rytm på det första stycket, nyansera det andra och typ lära mig det tredje. Sen fick jag, som tur var, också en vals av Chopin som lät fint. Verkade lite tråkig dock, men vad som helst är ju bättre än de andra.

Vi ska göra en egen musikal nu på MuKon. Kaos, säger jag bara. Men till slut delade vi upp oss i smågrupper och fantiserade fram idéer. Det lutar väl åt att göra olika världar med olika musikepoker i, eller något liknande. Hoppas att det blir bra iallafall. Jag vill inte fjanta bort den. De flesta vill göra en komedi. Problemet med att göra en komedi är att det ska vara så roligt hela tiden, och att det kan bli för mycket skämt och parodi. Nu säger jag inte att jag är duktig på att göra musikaler, och att jag vet bäst. Inget sånt. Men det kanske är bättre att försöka göra en ordentlig musikal, att lägga mest energi på en bra story och hitta musik som passar till, och sedan lägga in skämt där det blir roligt. Eh... Så bra förklaring alltså.

Jag har varit lite opepp på mina elgitarrlektioner under höstterminen och känt att det kanske inte var så nödvändigt att köpa elgitarr. Men nu känns det sådär roligt som det gjorde de första gångerna. Att spela med plektrum är inte omöjligt, och den här veckan har jag Sunday Bloody Sunday som läxa. Den är superbra och inte så svår att spela. Passar mig perfekt. Lägger in ett klipp längre ner.

Jag har fått för mig att jag skaffat mig studiedisciplin den här terminen. Än så länge har det fungerat alldeles utmärkt. Imorgon ska jag ta med mig GeMu-häftet och matten hem. Hinner inte göra det förrän på söndag, men det gör ingenting. Jag kommer definitivt att hinna med Photoshop, Bilddagboken och blogg också. Fuck. Franskaglosor har vi ju med. De kommer ta lite längre tid att göra... Men herregud, jag ska inte klaga. Om jag vill få VG är det bara bra att ta hem och plugga. Glosor och text är ju ett enkelt sätt att lära sig på.

Här kommer nu videon. Enjoy.


Plumsa blött och tönta runt.
How long?
How long must we sing this song?

Jag blir lite förvirrad när jag kollar på besöksstatistiken här på bloggen. För dels finns det ju den röda linjen som är Antal sidvisningar, och dels den blåa som representerar Unika besökare. Vad menas med detta? Någon som vet får gärna lämna ett litet fingeravtryck innan denna någon rusar vidare.

Annars har jag inte mycket att skriva här. Tog några fina kort idag som jag ser fram emot att redigera i Photoshop. Ska lattja lite med kurvor och sånt där, nu när Kajsa förklarat vad de innebär.
De här fyra meningarna blev ett rim! Tänkte bara påpeka det

Imorgon hoppas jag på att få Aminas diktbok. Fick äntligen gett henne pengar, så jag har bockat av den utgiften på min whiteboardtavla i rummet. Det ska bli kul att läsa alla dikter! Självklart ser jag mest fram emot att läsa Aminas dikter, iochmed att det är henne jag känner. Men jag tror nog att de andra som varit poetiska har knåpat ihop en hel del bra dikter, de med.

Något som jag blivit väldigt förvånad över på morgnarna är att tåget varit i tid VARJE dag! Inte ett enda tåg har varit inställt, eller 10 min sent. Men än så länge vågar jag inte lita blint på tiderna. Det krävs minst en vecka till av oförseningar om jag ska få förtroende för det igen. Fast tillochmed då kommer jag nog ha mina tvivel

Det här blev ännu ett konstigt inlägg...
Jag har lärt mig nästan hela Heartbeats nu. Den är väldigt fin.
Noter inslagna i presentpapper, med snöflingeklistermärken på, skickar jag till er.

Kanske lite dålig idé att skriva blogg när pappa både är vaken och tycker att jag borde gå och lägga mig... Men hey, whatever. Han får säga till mig isåfall. Tänker försöka skriva tyst på tangentbordet, IFALL jag skulle lyckas hinna skriva ett ordentligt inlägg.

Ibland känner jag mig verkligen som en liten unge på fyra år som just gått av tåget i en främmande stad, utan sina föräldrar. Rädd. Som idag när jag skulle till träningen. Jag har gått vägen till lokalen massvis av gånger, och jag vet att det går bra även om det är ett läskigt område. Men precis när jag ska gå nerför trappan från spårvagnhållplatsen ser jag att det står någon i tunneln, och jag liksom rycker till bakåt, för även om vägen är läskig är det inget emot de människor som ibland är där. Det spelar ingen roll om de ser snälla ut egentligen, jag är lika rädd ändå. Fast idag ser de inte snälla ut. Funderar snabbt på om det finns en annan väg att ta sig till klubben. Det finns det inte. Så jag tar ett djupt andetag, hoppas att luggen döljer det mesta av ansiktet och gör mig så liten som möjligt, och går förbi dem där de står i en grupp och röker. Försöker att inte snabba på stegen så mycket att det syns. Först när jag passerat dem med runt 15 meter vågar jag andas igen. Lättad över att de inte sa någonting. Lättad att jag inte råkade titta på någon av dem.

Första dagen av nyttighet har gått splendid! Jag har inte köpt något onyttigt. Jag har tillochmed tackat nej när jag blivit erbjuden ostbågar. PRESTATION säger jag bara. Har dock druckit en mun Cola, men Cola är vätska och därför mer acceptabelt än annat.
Hoppas också att jag kan hålla min planerade budget den här månaden. Jag ska iväg till Ängelholm på lördag, och då måste jag betala två mål mat. Svider lite, när jag redan som det är har lite pressad ekonomi. Men, eftersom jag har planerat nyttighet, tror jag att jag kan betala åtminstone ett av dessa matmål med månadens godispengar.

Första träningen för terminen är tränad. Den blev riktigt lyckad; två spruckna nagelband och en uppsliten, blödande tå. Fast börja inte oroa dig nu, käre porslinstomte. Det var bara en liten uppslitning.

Jag är rejält trött och känner att det inte riktigt blir något vettigt skrivet här. Är nästan lite stressad. Måste göra Bilddagboken och läsa 100 sidor innan jag somnar. Inget av dessa är några måsten, så det är inte jag-har-massa-läxor-stress. Jag gjorde förresten veckans GeMu-läxa idag redan. Så nu har jag hela veckan fri. Nej, jag är stressad för att jag kanske somnar innan jag hunnit med de där 100 sidorna. Och jag MÅSTE läsa de sidorna. Annars avviker jag från min brillianta plan att läsa ut Harry Potter tills fred - fast jag ska ju till mamma på fredag! Ojsan. Jag måste visst läsa ungefär 150 sidor ikväll. Ja, då är det definitivt dags att dra sig.

Jag hade tänkt skriva massa annat, bara så att du vet, porslinstomte. Men, ja... Det får jag ta någon annan dag.
Snökulor och Frostflingor önskas er alla.

Imorgon tänker jag börja min avgiftning från godis/sött. Skulle egentligen börjat redan idag, och bortse från fikan, men när jag kom hem åt jag choklad, så... Iallafall! Imorgon är det som gäller.
Jag tänker fortsätta i min positiva anda här på bloggen. Känner att det lyser upp lite mer än trista inlägg. Idag har varit riktigt bra! Har lyckats med nästan allt jag föresatt mig, vilket känns ovant men väldigt bra. Jag lyckades måla Joel utan att det såg hemskt ut. Jag har varit social med väldigt många personer idag. Och jag har spelat gitarr i ungefär 40 minuter. Visserligen inte min läxa, men bara det att jag spelat överhuvudtaget räknas. Fast det mest positiva var min sociala färdighet. Trodde nästan att den försvunnit helt.

Det var helt underbart trevligt att gå och fika med Kajsa, Amina, Sara, Linus och Elias idag. Och Ljunggrens (jag är inte trea än, så jag använder inte förkortningen) var inte så äckligt dyrt som många andra caféer. Jag tog flera kort under denna fika, så om jag får för mig att allt är en dröm har jag bildbevis att övertyga mig själv med. Hoho.
Självklart var det väldigt trevligt att träffa de andra i klassen. Först när jag kom in i bildsalen insåg jag hur mycket jag saknat dem. Alla är ju så grymt trevliga. Jag känner att jag överkonsumerar ordet trevlig idag. Men det bryr jag mig inte om. Det är ju ett positivt ord.

Rytmiken.... Jag tror att pilates skulle göra min kropp gott egentligen. Fast min rygg gjorde mest ont när vi gjorde alla de konstiga övningarna. Britta berättade om hennes hemsida där man kunde hitta info om de olika kurserna. Och sa att vi självklart skulle få billigare pris, vi skulle bara säga till henne isåfall. Det gjorde mig nästan sugen på att prova på. Men, när skulle jag ha tid till det? Just det.

När jag kom hem kände jag mig också trevligt (här kom det igen) avslappnad i hela mig. Varför? Jo, för att jag för en gångs inte hade några läxor att göra! Jag bestämde mig för att bli bättre på att göra mina läxor, för att liksom kunna unna mig ostressiga dagar kryddade med avslappning. Som om det kommer hålla mer än denna veckan! Hahaha.

Ännu ett positivt inlägg är avklarat! Som avslutning lägger jag upp detta klipp med KT Tunstall. Hon har världens coolaste makapär som hon kan spela in små ljudklipp på (nere på golvet, man ser att hon stampar på den ibland) som jag från och med nu önskar mig. Hon är bra.

Idag har varit en bra dag. Det är väl alltid en bra start på en blogg. Jag vet att det kanske egentligen heter blogginlägg, men det är ju dubbelt så många bokstäver i = dubbelt så lång tid att skriva ner det, så jag kallar mina blogginlägg för bloggar. Hursomhelst. Jag har nämligen insett att mycket på bloggen är klagosång. Vilket med all säkerhet blir tråkigt att läsa i längden. Så, därför, för att liksom förbereda dig, kära porslinstomte, på att detta inte blir ett sådant klagoinlägg började jag med en ack så positiv mening.

Sömnen avbröts klockan 7.45 av väckarklockan. Jag vaknade och gick upp klockan 9.40 när Lollo ringde mig och undrade varför jag inte dykt upp vid Valand klockan 9.20. Försov mig alltså med marginal. Eftersom detta egentligen är negativt tänker jag vända det till positivt genom att säga att om Lollo inte ringt alls hade jag väl inte kommit till klubben förrän vid 12-tiden. Plus att jag nu var mer utsövd än vad jag skulle varit annars. (Borde gå och lägga mig tidigt ikväll, förresten. Så att jag ställer tillbaka dygnet något iallafall. För jag vill inte väckas imorgon vid tolv av att Kajsa ringer och undrar varför jag inte kommit till skolan.) Nåväl, kom till klubben med hjälp av pappa tillslut. Det var väldigt trevligt och underbart att träffa allt mysigt folk igen. påväghemfrånklubbenblevjagspottadpåmenjagharsvårtföratthittanågotpositivtidetsåjagskriverdetliteodiskretsåhäristället. Positivt positivt!

Kom hem igen vid 17, så jag trodde att jag som vanligt skulle strunta i att göra läxorna, men icke! Jag blev klar, färdig, finito med svenskan klockan 21.20! Och jag spelade ändå Guitar Hero en stund innan (och efter också, för den delen). Jag känner mig duktig. Med all rätt, om jag får vara lite egoistisk. Detta innebär att jag faktiskt kan fika och/eller åka hem till mamma och ladda in musik på mp3n imorgon! Utan att behöva ha några skuldkänslor alls, bortsett från den eventuella fikan då, där jag isåfall får ha lite skuldkänslor för att ha propppat i mig onyttigt på en måndag.

Jag är positiv! Positiv kraft och karma skickas nu runt i världsrymden. Förhoppningsvis landar en del av stoftet på dig.

Jag har haft lite som ett tomrum i mig det senaste. Eller, inte tomrum, men ett Någonting. Svart men genomskinligt. Det är den här rastlösheten igen. Men igen har jag bara låtit det få större och större plats. Det stör mig. Jag borde veta bättre. Jag borde kunna bättre. Men nej, nej, nej. Det jag får höra lägger sig som svart stoft på detta svarta Någonting och gör det större, och det blir en liten blandning av rastlöshet och uppgivenhet. Åh, jag vet inte. Jag måste ut, ut, ut. Jag känner ju det. Och ändå stannar jag kvar i kvava inne. Försöker intala mig själv att Imorgon! Imorgon ska jag ut och fota! Men hur ofta blir det så? Nej, just det. Jag är ju så dålig på att intala mig saker. Det är ju så lätt att säga, som man säger. Det blir bra när skolan börjar. Ohja. Då får jag annat att gå och deppa över... nej, så menar jag faktiskt inte! Zip it! Just zip! Zip! Jag får annat i huvudet. Det var så jag menade. Redan imorgon börjar det bli så. Ska göra allt skolarbete, som jag egentligen skjutit upp alltför länge. Och på måndag ska jag till Peter Larsson (jag tycker att han är alldeles för trevlig för att kallas rektorn) för att fråga, och eventuellt böna och be, om det finns någon chans för mig att börja med ett instrument till.

Och snö, snö, snö! Som jag har längtat och drömt och hoppats! Nu kanske det kan bli en riktig vinter iallafall. För någon riktig jul blev det ju definitivt inte.

Jag känner att jag har lite prestationsångest när många av mina blogginlägg blivit kilometerlånga. Nu sitter jag här och vet inte om jag egentligen vill skriva något mer. Å andra sidan har jag ju all rätt att göra precis hur långa eller korta bloggar som helst. Det är ju min blogg, damn it! Fast när jag inte bloggat på i princip en vecka (det där såg väldigt fel ut) blir det som att jag borde kompensera min frånvaro med en massa text. Fast, vilka bryr sig om det egentligen.

Kan också nämna att jag upptäckt ett nytt, trevligt band. Genom Lollo. Varma tack till henne för det. Riktigt bra låtar, faktiskt.
 
Försök att inte titta på videon, ljudet är efter och man stör sig grymt mycket på det om man tittar. Så... öppna ett nytt fönster och surfa på någon annan sida, typ Bilddagboken, medan du lyssnar. Alla låtarna är inte såhär, men jag tycker den är så otroligt söt. Plus att den påminner mig om julkonserten och Nu tändas á la Annika. Mys!

Hej svej i snöbollsskogen. Ta hand om tårna därute i kylan.