nattuggla.
Såhär lagom tills att jag gjort beslutet att sova mer, har jag börjat få svårt att sova. Vilken bra tajming, va? Nu under lovet har jag varit pigg fram till klockan 3-4, men ändå kunnat somna efter det. Idag är det andra natten (okej, oooooh vilken katastrof...) jag har: haft svårt att somna, somnat, och sedan vaknat igen en kort stund senare. Som det var nu låg jag vaken en kvart innan John Blunds entré (vilket är lång tid för mig), somnade, och vaknade tjugo minuter senare. Visserligen var det inte mitt fel att jag vaknde, det var Findus i drömmen.
Findus är Joels katt, och vi satt allihop i deras soffa och såg på teve. Och så kom Findus gående mot mig, tog sats en femton centimeter ifrån mig, fällde ut klorna och hoppade för att leka. I krockögonblicket vaknade jag med ett utrop. Sedan var jag klarvaken.
Så jag hamnade....framför datorn, igen. Suttit här i en halvtimma nu (klockan är 03:09), och så fort jag skrivit klart här ska jag försöka somna om igen. Ja, hör och häpna - jag tänker inte försöka dygna! Har trötthet kvar sedan en vecka tillbaka, vilket inte kommer avhjälpas nu när väckningen är ställd till 07:30. Har jag tur vaknar jag av alarmet och är vid medvetande nog att inte stänga av och somna om.
Jag har en nattuggla pickandes inuti mitt huvud som inte tycker om att jag somnar.
across that cold cold river.
16:00 har jag ringt din mobil två gånger och kommit till mobilsvar.
16:13 har jag också ringt hem till dig och fått veta att du inte är hemma.
17:07 skickar jag ett sms till Eriks mobil: "Är du med Joel nu?"
Jag vill fråga dig en sak. Om du vill komma och sova över. Jag längtar efter dig och jag vill att du ska komma och sova över. Men jag får inget svar.
Jag säger till pappa att du inte kommer, och tänker att "kanske imorgon istället".
Jag somnar upprepade gånger framför datorn, svtplay och julkalendern.
23:59 får jag ett sms. Från dig. Från Eriks mobil: "Ja min älskade. Jag har spelat klezmer.helt sjukt kul!!! Det är lan i morgon. Hos gabriel dal. Kan du komma? Vill du? Annars skulle jag vilja låna din dator. För min laggar. Vad säger du?"
Du har spelat klezmer, det hade jag glömt. Det vill jag börja med att säga.
För det första, när jag väntat på något slags svar från dig i åtta timmar vill jag inte att det första jag hör är att du ber om att få låna min dator. När jag längtat efter ett svar i åtta timmar, och efter dig ännu längre, vill jag inte att du med ditt svar gör att mitt "kanske imorgon istället" totalt blir söndersmulat mot den vita, frostiga, stenfrusna marken.
När jag längtat efter dig ännu längre vill jag inte få veta att du tänkt spendera helgen på ett lan med min dator, för jag längtar efter dig och jag vill att du ska komma hit och krama mig och tycka om mig.
Men det är klart att du ska åka på lanet.
Men det är klart att du får låna min dator,
då kan jag läsa massor, precis vad jag sagt att jag sett fram emot att göra på lovet, du vet.
Nej, jag är inte sur.
Åk på lanet, och låna min dator. Det blir säkert jätteroligt.
Nej, jag är inte sur.
Jag är bara ledsen,
för jag längtar efter dig.
Jag har sett på finalen av Bonde söker fru,
och sett Thilde och Stefan,
de är jättegulliga och jättekära.
Och jag är jättekär i dig,
så att se dem får mig att längta efter dig ännu mer.
Men nu kommer du inte.
Och inte imorgon heller,
för du ska på lan med min dator.
Jag lovar att jag inte är sur.
Jag är bara ledsen, för jag längtar efter dig,
och då vore det fint om det kändes som att du längtade efter mig också.
Jag vet att du tycker om mig, och att du säkert saknar mig lite också,
men du vet hur det är ibland?
Och jag har inte sagt något, eller antytt,
att jag skulle vara lite ledsen över att du inte är här nu.
Så hur skulle du kunna veta?
Därför är jag inte sur.
Jag bara längtar efter dig.
men du vet hur det är ibland?
Jag saknar dig.
working 9 to 5, and every hour before and after that.
Kajsa är den eminenta fotografen.
Jag har precis kastat en halv polkagris från Gränna i papperskorgen, och jag har bestämt mig. Jag ska inte äta godis, chips eller kakor förrän till jul. Undantaget är läsk. Läsk är okej. Men jag har bestämt mig, och därför känns det för en gångs skull inte katastrofångest över att ha stoppat i mig alldeles för stor mängd socker under dagen. Det känns nästan bra, enbart för att jag bestämt mig för att det idag var sista dagen. Insåg att det bara är mitt eget fel att jag får sockerångest, och att det bara är för mig att ändra på mig så att jag slipper den.
Hur lätt som helst. Det är gött att bestämma sig ibland.
Annars sitter jag här med småont i halsen och är nostalgisk.
Men jag har inte råd att bli sjuk nu. Rättare sagt - jag har inte tid att bli sjuk nu. Det är Lusseuppvisningsträning och Messias-konsert och Historiaprov och Luciatåg och MatteC-prov och Lusseläger och Julkonsertsrep och Julkonsert och Profilgruppsluciatåg och Skolavslutning och Andra Diverse Saker som måste bli gjorda innan jag har tid att bli sjuk. Så det blir till att satsa på superkurering och machomanuthärdning istället för att ligga hemma och ynkla sig.
Mmmm...det är sån himla julfrid i min vardag nu, alltså.
Nostalgin kommer av att jag fått ett usb-minne med kort från Kajsa, bland annat från min, hennes, Joels och Gabriels tripp till Stockholm och Mariefred (där bilden är tagen). Jag inser flera saker när jag tittar på de bilderna:
Vilken underbar pojkvän jag har
Vilka underbara Kajsa och Gabriel jag har
Vi var på egen hand och eget ansvar under den resan
Det var en otroligt rolig och mysig resa
Jag vill göra det, och liknande saker, igen
Jag ska börja filma med kameran oftare
Just det sista ser jag verkligen fram emot. Fick med några små filmklipp på usb:et också, och det var så himla härligt att se. Foton är en sak, men filmklipp tar en verkligen tillbaka till när det är inspelat. Och jag tänker att det inte är så mycket svårare att spela in filmklipp än att ta kort. Jag ser fram emot det. Bara jag kan få tummen ur och göra det, så.
oh studieförmåga, where art thou?
Ska ha nationella muntliga svenskaprovet imorgon, och tiden bara springer iväg. Jag trodde att jag skulle kunna koncentrera mig bättre om jag inte gick in på internet, men jag trodde fel. Jag kan inte koncentrera mig alls. Det enda jag får i huvudet är stressen över att det inte blir något gjort, trots att det måste bli gjort.
Nununu måste jag göra det fucking muntliga framförandet.
Jag ska hitta två bilder/texter, skriva upphovsman, berätta vad de säger mig och motivera varför jag valt dem, och varför de passar in på temat "Relationer och starka band". Och det går inte. Vill verkligen skolka lektionen imorgon, anmäla mig sjuk och bara sticka huvudet i sanden, men det kan jag inte, för min frånvaro är alldeles för hög för sådan undflyende lyx, och därför måste jag gå. Jag vill att det ska bli bra också. Jag vill verkligen ha MVG i Svenska B, och då har jag ännu ett skäl till att jag inte kan sitta här och stirra på instruktionshäftet som om det skulle gå att tvinga det till att ge mig inspiration. Jag behöver att någon loggar in på msn så jag kan gnälla och få hjälp, men icke.
Åh, hur ska jag göra? Allt plugg känns så himla hopplöst just nu också. Jag ligger efter i matten och förstår inte de viktiga principerna för att kunna jobba på egen hand, utan måste ha hjälp innan jag kan komma vidare. Jag har inte gjort den muntliga Historia-uppgiften än, och den ska redovisas den 2a december (så det är visserligen inte storbrand i knutarna än, men risken är stor att det kommer att bli med den precis som det är nu med svenskan, och då kommer det verkligen att vara bråttom).
Det är inte ens mycket plugg som behöver göras, egentligen, och ändå ligger jag efter med allt.
Till detta kan även de flesta musikämnena nämnas.
Ja, allt känns så fruktansvärt bra just nu.
framtidsdrömmar
När jag kom hem efter att ha varit på New Moon med Kajsa (filmen var jättejättebra!) sätter jag mig i soffan för att vara trevlig och prata med pappa. Det blir ett obehagligt samtal. Jag berättar att jag fick VG+ på GeMu-provet, och han svarar att "Vad roligt, Julia! Verkligen. Så du känner att du kommit upp på spåret igen nu då?"
Han menar att jag varit av spåret sedan jag fick IG på det första matteprovet vi hade. Nu när jag, med mitt VG+, uppenbarligen "är på spåret" igen är allt normalt och som det ska vara. Inte sympati över att jag fick IG, utan ett tecken på att något annat varit min prioritet (vilket det visserligen har varit). För JULIA skulle ju aldrig få IG i någonting i skolan, för hon är så himla duktig och bra. Ingenting är för svårt för henne. Det finns inte någonting hon inte förstår.
Så nu är besvikelsen bytt mot förnöjdsamhet. Saker är som de brukar vara. Hipp hurra.
Sedan fortsätter samtalet med prat om framtiden. Jag berättar lite om att jag skulle vilja läsa något med foto och bild och kanske miljövetenskap, och kanske musikhögskolan - jag tror inte att jag är bra nog, men man kan ju alltid försöka, det är ju gratis. Och istället för ett "Oj, vad spännande det låter! Kul." blir det ett "Ja, det är ju viktigt att du tänker på hur du vill göra. Nu har du ju bara ett halvår kvar ungefär, sedan ska du antingen ut och jobba eller läsa vidare. Och du har ju inget sommarjobb du kan ringa till och fråga om plats och du har ingen erfarenhet, och arbetslösheten är 25-30% hos unga, så det skulle ju vara väldigt svårt att få jobb på bara en gymnasieutbildning, faktiskt. Och om du ska söka musikskolan, har du pratat med din studiehandledare om hur du ska förbereda dig och så? För proven är tre dagar, och då är det ju nåt sångtest, instrument, rytmik, ensemblespel och gehörslära vet du, och du borde kolla upp med till exempel Tommy hur du kan förbereda dig på bästa sätt inför det. För din styrka, skulle jag säga, är din bredd. Ska man söka på sitt instrument behöver man vara nummer ETT..."
Och här avbryter jag med ett "Jag ska kolla upp mer och sådär" och går.
Jag får panik.
Jag hatar att ha sådana samtal. Jag får klaustrofobi och panik och blir superstressad. Det är jättejobbigt. Och han förväntar sig att jag typ ska ha tänkt massor på det, och jag har knäppt tänkt nåt på det alls, och det är så viktigt att ha sin framtid planerad nununu och veta vad man ska göra och så vidare och så vidare.
Jag får panik, bara.
i'm turning myself into a demon.
jag vill bara att det ska gå över. explodera eller implodera, det spelar ingen roll, men bara så att det försvinner. vad "det" nu är. jag vill kunna säga att jag mår bra utan att rucka på sanningen. inte för att jag mår dåligt, men nånting är det ju som gnager i mig och som inte verkar vilja försvinna. det skulle jag vilja göra just nu. försvinna upp i skogen i en vecka eller två.
existens
jag är fast, och jag vill fly
men jag är fast i mig själv
jag vill ut och bort
men ut och bort blir in och hit
och jag är fast
jag vill börja, och aldrig sluta
men jag är fast i mig själv
jag vill till havet, och skogen
men havet och skogen blir regnet och asfalten
och jag är fast
jag är fast i mig själv, där det redan är fullt
men ut och bort blir in och hit
jag vill till havet och skogen
jag vill till existensen och friheten
men jag är låst
jag är fast
as you lay to die beside me.
Och jag har slutat fotografera. Inte helt, men jag fotar inte längre regelbundet. Jag har tagit ytterst få bilder de senaste månaderna och laddat upp ännu färre. Inte för att det spelar någon roll om jag laddar upp dem eller inte, men det hänger lite ihop med varandra ju. Jag tycker inte om det, men jag har inte vetat vad jag skulle ta kort på och då känns det alltid så onödigt att ta kort bara för sakens skull. Men jag saknar det. Jag vet att det ligger helt på mig själv att ta upp det igen. Jag vet. Men...jag vet inte riktigt vad jag ska ta kort på, och då känns det så onödigt. Att ta något annat än närbilder med min kamera blir ju inte speciellt bra, heller. Nåväl, inspirationen kommer väl tillbaka.
Istället har jag börjat läsa en massa. Jag har hittat flera bra böcker i second hand-affärer som jag längtar efter, jag ska läsa Harry Potter 5 och 7, och läsa Ljudet av ditt hjärta. Det är hemskt trevligt att läsa. Om jag läste böcker om fotografering skulle jag kanske få lite fotoanda i mig igen.
Hrm... Nej, jag vet inte heller vad för mening det här inlägget hade. Men här är det iallafall.
Fleet Foxes får en, apropå liksom, väldigt skrivsugen.
borta är bra och bättre...
...men hemma är allt väldigt, väldigt bra det med.
Efter att ha varit borta i lite mer än två veckor var det en så underbar känsla att komma hem. Att få krama om mamma och Johanna och att få se dem igen. Jag har haft det väldigt bra när jag varit borta, och det var nästan först när jag kom innanför dörren hemma som jag insåg hur mycket jag saknat det.
Jag är glad att jag genomfört Arvika. Det var verkligen en upplevelse jag kommer att bära med mig framöver. Och även om jag i början bara ville få det överstökat, så blev det bättre och bättre. Människorna man lärde känna och festivalen man fick uppleva... Ett riktigt bra sommarevent. Jag vill definitivt åka på fler festivaler i framtiden. Om jag vill volontära på dem eller inte är jag inte säker på än, men jag tror att - som jag och Kajsa pratat om - om man är några kompisar som volontärar tillsammans blir det mycket roligt. Jag menar, det är egentligen mest fördelar med det. Man får gratis festivalband och kan förhoppningsvis se en massa bra band. Plus att man får träffa människor (även om man gör det även om man bara är där på festival) som är trevliga och så vidare.
Stockholm var också otroligt trevligt. Det kändes lite konstigt att vara där ensam med Kajsa, Gabriel och Joel. Att på egen hand vara i storstaden, liksom. Jag älskade det. Inte så att det blir massa tvång om föräldrar är med, men jag kände mig så fri och självständig. Och känslan att ta hand om sig själv är väldigt härlig. Nästa sommar vill jag definitivt ge mig ut såhär igen. Några kompisar, ett tält (eller vandrarhem, såklart) och en ny stad. Eller kanske nya städer! Jag skulle vilja göra en liten runtresa till några olika städer. Fast göra en lite mer planerad resa isåfall. Att man bestämmer saker man vill se och göra, samtidigt som det ska finnas tid till att bara strosa runt och utforska städerna. Jag har börjat använda ordet "utforska" en hel del på sista tiden. Men jag har insett det - jag tycker verkligen om att gå på utforskning, vare sig det gäller ute i skogen eller i städer. Att gå runt och upptäcka nya stigar, vägar, platser och utsikter.
Jag ska också skriva att jag nu varit tillsammans med Joel i en månad, en vecka och två dagar. Och de 39 dagarna har varit några av de underbaraste i mitt liv. Jag trivs så otroligt bra med honom. Det känns helt overkligt, och osannolikt, att han faktiskt tycker om mig. Att jag är hans.
Jag tycker så mycket om den pojken.
uppdatering.
tagen under födelsedagsfirandevistelsen hos morfar.
Efter begäran har jag bestämt mig för att ta mig i kragen och uppdatera här. Jag har tänkt göra det flera, flera gånger den senaste tiden, men så fort jag börjat tänka på det har skrivkrampen kommit krypande, och jag tycker inte om när ens inlägg blir bara massa trams och random babbel, så jag har avstått. Men nu är det som sagt dags, även om jag har en känsla av att detta inlägg kommer att bli just ett sådant inlägg.
Mycket har hänt sen jag skrev sist. Jag har fått en pojkvän som varit min i två veckor och fyra dagar i skrivande stund. Skolan har tagit slut, sommarlovet har börjat och solen har börjat göra sin vistelse på himlen mer permanent. Jag har varit på Orust i Annikas stuga med Joel och Gabriel, och jag har varit i Yvonnes stuga i Varberg med henne, mamma och Johanna. Och idag har jag varit hos farmor och klippt gräs och rensat gräs från en stentrappgång.
Som sagt har midsommarhelgen spenderats i Annikas underbara stuga på Orust. Det har varit hur mysigt som helst. På fredagskvällen kom jag och Gabriel upp, efter 2 ½ timmas olika bussresor och byten. Solen sken och det var sådär lagom kvällsvarmt i luften, så vi satt ute på den lilla farstun tillsammans med Annika och hennes kusin Anette. Anette var en mycket trevlig tjej som också gillar Harry Potter och Twilight (ja, det är väl egentligen det enda väsentliga man behöver veta om en person, eller hur?). På lördagen bestämdes det att vi skulle på utflykt med Skvätt, Annikas och Anettes lilla båt. Joel kom klockan +- 13.15. Hur underbart som helst. När han kommit, och jag fått...hälsa på honom ett tag, och matsäcken - bestående av mackor, brieost, körsbärstomater och avokado - blivit gjord, gav vi oss iväg ut på havet. Tanken var att vi skulle ro hela vägen ut till en liten trevlig holme, men att ro en båt med fem personer i motvind är ingen lätt uppgift, så vi bytte snart till motor. Mina kamerabatterier tog slut efter fem minuter på holmen, så så värst många kort blev det absolut inte. Nåväl, det var väldigt mysigt ändå, och efter fem timmar styrde vi Skvätt hemåt igen. Jag och Joel skulle dygna hade vi bestämt, för att hålla Orust-rutinen igång, liksom. Men vi somnade på morgonen, så det kan väl inte riktigt räknas som att vi lyckades. Söndagen var hur härlig som helst. Vi gjorde inget speciellt - Annika läste Harry Potter och jag, Joel och Gabriel spelade lite kort. Sedan satt vi ute på verandafarstun i solskenet, låg i gräset tills regnet började falla lite lätt, och bara var, utan att tänka på tiden, och utan att ha massa måsten att göra. Framåt kvällen följde jag med Joel hem. Jag satt med hans familj och fikade på kaffe och rostbröd och testade en massa konstiga pålägg. Och hans familj är så jättetrevlig, måste jag bara säga. Snälla och trygga, liksom, och jag satt där och stormtrivdes. Eller, jag satt och rodnade titt som tätt och var jättevarm, men jag mös verkligen.
Att behöva säga hejdå och lämna Joel idag var inte alls särskilt mysigt, däremot. Jag började sakna honom så fort jag kommit utanför hustomten. Det är väl smällen jag får ta när jag spenderar flera dagar i sträck med honom, men det känns ändå ganska piss. Förhoppningsvis får jag träffa honom någon gång igen innan jag och Kajsa åker till Arvika på söndag. Jag hoppas verkligen, verkligen att jag får det. Annars hinner jag väl bli galen av saknad redan efter två dagar i Arvika.
Apropå Arvika ska jag träffa och sova över hos Kajsa imorgon. Övernattningen och vistelsen är stämplad Förberedelser, och vi ska kolla igenom packlistor, göra kompletterande inköp och eventuellt, om vädret tillåter - och Kajsa också såklart, öva på att sätta ihop tältet. Det blir ju så lagom pinsamt på Arvika annars. Jag hoppas också att vi ska ha tid att mysa och se på film, men jag menar - kvällen är lång, och möjligheterna närmast oändliga så jag tror att detta ska gå att ordna.
Jag vågar inte riktigt tänka på hur det kommer att bli på Arvika än, förresten. Jag känner mig lite orolig inför det, nämligen. Jag är orolig för att jag inte ska tycka att det är kul, att människorna jag ska jobba med inte är trevliga, att jag kommer att sakna Joel jättemycket och därmed också förstöra Kajsas Arvikavistelse med min klagan (nejdå, så kommer det nog inte bli, haha) eller att... Jag vet inte riktigt, men jag har liksom en liten olustig känsla inom mig som gör sig påmind när Arvika kommer på tal. Och lets face it, det är bara sex dagar kvar till det faktiskt händer. Jag har aldrig gjort något liknande tidigare, det kan väl vara det som oroar mig. Men egentligen har Arvika alla möjligheter som helst att bli bästa eventet ever, för jag menar - konserter med massa bra band, och säkerligen urtrevliga människor som man kommer att byta msn-adresser med i slutet av festivalen. Möjligheter!
Hrm, jag känner mig ganska klar nu, och när jag skummar igenom texten känns det faktiskt som om jag har substans och röd tråd i inlägget.
Jag tror jag nöjer mig här.
Över och ut
/Juliet
ingen rubrik.
Jag vill bara kura ihop mig till en boll under täcket och inte komma fram igen på ett tag.
Hejdå.
17.00 - utvecklingssamtal
Det var riktigt jobbigt. Jobbiga frågor som Hur går det i skolan nu? Hinner du med? Oroar du dig mycket, så att du har svårt att sova på nätterna, eller känner du dig nere på grund av skolarbetet?
Och så sitter jag där och är astrött och känner hur alla tre kollar på mig. Tommy ser ut att leta efter nånting i mina ögon, och jag kommer på att de nog inte visar någonting. Åtminstone känns de helt döda, tomma. Ögonen svider och är jobbiga redan från början, och så ska jag sitta och berätta om hur jag tycker att det går i skolan. Så blir de tåriga, och jag känner att jag rodnar och tycker att det är jättepinsamt, för det är väl klart att de ser att ögonen tåras, och så känner jag hur alla granskar mig, och så fattar jag ju hur det ser ut.
Hela utvecklingssamtalet handlar i princip om skolan (jo, såklart, det är det ju meningen att det ska göra, men jag menar typ de ovanstående frågorna), om att man inte alltid kan vara bäst på allt, och att man måste prioritera och planera.
Rummet blir lite mindre. Jag tycker inte om att prata om hur mycket det är i skolan på det här sättet. När det känns som om de tror att jag håller på att bryta ihop vilken sekund som helst.
Och så när vi tittar på studieplanen börjar pappa fråga om vilka kurser som är bra att ha läst om man inte är säker på vad man vill göra efter gymnasiet. Etcetera, and so on. Rummet blir ännu lite mindre. Hatar det.
Till slut får vi gå iallafall. Jag kommer ifrån de granskande blickarna och luften känns lättare att andas när jag snabbt trampar mig hemåt, ensam med min cykel och min musik.
would you really rush out...?
Varje gång jag lyssnar på låtarna försvinner jag.
Varje gång är det svårt att göra någonting annat än att bara känna.
Jag känner så att tårarna kommer.
Jag skulle vilja ha surround, men istället höjer jag. Högre och högre.
you said no strings could secure you.
foto från samma shoot som förra inlägget.
Klockan är just nu 03:25.
Det är ganska trevligt att veta att det är fredag natt/lördag morgon. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som att helg är ett väldigt bra sätt att avsluta den här veckan på. Jag vet att det är helg i slutet av varje vecka, jag menar bara att det den här veckan känns som att jag kommer få ut nånting av helgen. Jag ska plugga inför det nationella matteprovet, och jag tycker att det ska bli kul, hör och häpna! Jag ska tillochmed gå upp tidigare bara för att kunna sitta några timmar med det! Jag överraskar mig själv. Rent allmänt är det här inlägget i otrolig kontrast till det förra, där allt vad plugg hette bara var elände. Jag sitter väl fortfarande i samma sits, skulle jag tro, men jag tror också att inställningen till stor del påverkar. Så nu när jag sitter här med positiv matte-anda känns det verkligen som att det kommer att gå bra. Jag är möjligen så positiv bara för att jag inte är medveten om hur mycket jag egentligen behöver plugga... Men tanken på att klockan 08.00 gå ut i köket och koka kaffe, för att sedan sätta sig vid skrivbordet, räkna matte, lyssna på musik och se dagen gry känns så himla mysig!
Något som också känns lite mysigt, somehow, är att den här kvällen gått så himla snabbt. Klockan 19 var jag, Kajsa och Gabriel på konsert i Norra Aulan, klockan 22 var jag hemma och satte mig med godis hos Johanna och såg en bit på Mr and Mrs Smith. Pappa sov i soffan redan när jag kom innanför dörren. Och sedan vid 23 gå till sitt egna krypin och sätta sig vid datorn. Och helt plötsligt har flera timmar gått! Nej, det är riktigt trevligt, faktiskt.
Jag har laddat in foton från kameran, jag har laddat min mobil och jag har ramat in ett av mina foton som jag ska ge till Annika i present. Till på köpet har jag lyssnat på Jimi Hendrix och upptäckt att han är riktigt, riktigt bra. Jag har inte riktigt förstått det tidigare, och jag blir alltid glad när jag hittar nya (för mig, alltså), bra artister. Och Spotify är himla bra, för genom att klicka vidare på Similar Artists från Jimi hittade jag Eric Clapton, som också är nice!
Och jag ser verkligen fram emot morgondagen! Jag ska till Kajsa, och vi ska spela och göra musik. Det är alltid väldigt trevligt att träffa Kajsa, men att sitta och göra musik ihop gör det hela ännu bättre, för vi tänker väldigt lika och har samma slags idéer om hur vi vill att det ska låta. Sedan ska vi ju till Annika på kalas också. Det ska självklart blir hur trevligt som helst, det med.
Och om ungefär två veckor bara ska jag och Kajsa sitta på ett kafé och spela låtar ihop. Tanken ger mig magpirr och spring i benen. Det känns både skräckinjagande och superroligt på samma gång. Men jag tror att det kanske är så det ska kännas inför sin första miniofficiella spelning. Jag vet att jag säkert kommer att vara hur nervös som helst när vi väl sitter där, och jag måste se till att få ett glas vatten jämte mig, och jag kommer att våndas över hur min röst låter, men jag vill verkligen strunta i allt sånt när vi spelar. Jag vill vara totalt inne i musiken, för den känslan är så underbar så det är inte sant. Och det är delvis det som gör mig så väldigt entusiastisk inför spelningen, för det känns som att på det lilla, mysiga kafét skulle jag nog kunna göra just det, stänga ute omvärlden och bara leva i tonerna och harmonierna.
För stämsång ska det bli.
Hjälp, vad roligt och spännande det känns!
För om inställningen spelar så stor roll, så gäller det att hitta det positiva i det man gör.
Även om det är Matte B, eller Kuid, eller försummade instrumentläxor.
i know it well.
Jag tycker väldigt mycket om den här bilden, och därför får den vara så äckligt stor.
Det är ju lite synd att allt jag skriver blir väldigt deppigt och pessimistiskt. Waste of space, typ. Men när huvudet blixtsnabbt töms på allt positivt finns det inte så mycket att göra. Åh gud, redan där började jag. Men jag menade det inte så som det lät. Bara att det negativa ofta finns kvar längst, av någon anledning. Allt man önskar att man sagt eller gjort, allt man önskar att man inte sagt eller gjort, limmar sig fast i hjärnan och sitter kvar dubbelt så länge som trevliga, bra saker. Oftast, iallafall.
Jag önskar jag kunde säga att jag försöker och gör mitt bästa i skolan nu när allt hopar sig. Jag önskar att jag kunde säga att jag börjat lägga in den sista slutspurtsväxeln. Jag önskar nästan att jag kunde säga att jag går runt och är orolig för hur det ska gå. Men det stämmer inte.
Jag försöker inte alls i skolan när allt hopar sig. Jag har inte ens sett skymten av någon extra växel, och jag går inte omkring och är orolig för mina betyg. Jag vet att jag borde. Idag till exempel. Idag skulle jag gjort klart min muntliga redovisning i Arbetsmiljön, och helst skrivit lite på Kuid-arbetet också. Nu har jag slutat "plugga" (ja, jag kan inte ens kalla tiden jag satt och letade fakta för plugg), och det enda jag gjort är att jag skrivit någon slags sammanfattning på någon artikel från DN.se som var ganska intressant. Sedan öppnade jag Photoshop och putsade till dagens tagna bilder. Och när mamma kommer in och blir lite irriterad på att jag inte jobbar gnäller jag "men det gåååååår inte!" istället. "Jag får säga att jag inte kan redovisa imorgon." Och sen är det klart. Så fort jag sagt de orden stänger den lilla del av hjärnan, som var inställd på plugg, av. Och jag tänker inte mer på det än vad jag tänker på vad det blir för väder i helgen. Jag liksom...orkar inte bry mig! Jag kan säga till mig själv, och skriva det här, att mina betyg förmodligen kommer att sänkas. Jag kan säga det högt, till och med. Och jag reagerar inte det minsta på det faktumet. Det här är till och med värre än skoltröttheten i 8-9:an. Då gjorde jag åtminstone arbetena i tid, bara att de blev ganska dåliga. Nu tycks jag ju inte ens bry mig om att lämna in dem överhuvudtaget.
Det är samma med det stundande nationella matteprovet. Jag förstår verkligen inte när jag ska hinna läsa igenom boken, göra talen och de gamla nationella proven, så då gör jag absolut ingenting istället. Enda skillnaden där är att jag bryr mig. Jag vill, jag vill, jag vill ha ett VG i matte B. (Fast jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det, uppenbarligen.)
Jag kan också nämna att jag inte har ett liv utanför skolan. Om jag skulle beskriva mig själv utan att nämna klassen eller skolan blir det inte mycket sagt, liksom. Möjligtvis "Jaaaa....jag gillar att promenera i skogen! Brukar göra det när jag är på väg hem från sko- ojdå."
Å andra sidan trivs jag bättre än någonsin. Jag har nämligen blivit glad, trevlig och pratsam stundtals. Jag gillar den sidan av mig och planerar inte att släppa iväg den någonsin, typ. Plus att, trots att jag säger det ofta och tänker det oftare, min klass nog är den bästa klassen i världen.
Se, inte bara negativt idag!
Utkast: ...
Det är aldrig trevligt med värk i hjärtat.
Jag vet inte hur det här inlägget kommer att sluta, men jag bryr mig inte. Och så får det vara. Mitt röda doftljus brinner fortfarande, trots att det varit tänt i säkert tre timmar nu. Jag vill att det ska ta slut så att jag kan använda glaset till något annat ljus. Eller någon annan sak.
Jag har druckit mycket kaffe idag med, men trots det känner jag ingenting. Jo, jag känner, men jag hade med hjälp av kaffet hoppats på att få känna nånting annat ikväll. Och det gör jag inte, så det är ingen distraktion alls. Och jag är väl ganska dum som ändå envisas med att lyssna på en låt som bara späder på allting.
Jag vet inte varför jag plötsligt blivit så... Nu hittar jag inte ordet. Jag vet att det börjar på a, men jag kommer banne mig inte på det. Fuck. Idag har jag slarvat med sömn och mat, och ändå bryr jag mig inte. Avstängd som en kaffebryggare.
Kaffekoppen står till vänster om mig på skrivbordet. Den har blivit påfylld tre gånger, men nu är den tom. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Jag förstår mig inte riktigt. Försöker jag dämpa känslor genom att göra såhär? Jag vet inte, och jag tror inte det.
Jag tänkte säga att jag vill ha helg, men det vill jag inte riktigt heller. Jag vet inte vad jag vill, och vad jag vill vet jag att jag inte kan. Och jag byter riktning så snabbt att jag nästan ramlar av.
Imorgon är det tisdag. Om 19 minuter är det tisdag. Och just det, nationellt prov i engelska klockan 10:20-12. Jag får köpa med mig en kaffe.
När hände allt egentligen? Jag står fast och blinkar, och när jag ser igen är allt annorlunda. Allt har sprungit iväg åt alla världens håll. Men jag faller inte. Tro inte något sånt.
Men i min kaffefylla finns jag just nu. Det är märkligt här. Tiden finns, men ändå inte. Tickandet från sekundvisaren slår en aning för snabbt för att hålla takten med låten.
Jag är på kanten, tröskeln. I gränslandet står jag plötsligt bland harmonier och ekon. Och ett, snart utbrunnet, rött doftljus.
Jag vet att jag sagt till mig själv att jag ska träna den här veckan. Men jag verkar tappa orken så fort dagen blir tisdag. Borta i en orkan.
Och jag är medveten om allt som står här, och hur konstigt allt låter. Det måste väl betyda något, eller hur?
Nej. Se det här som en dikt. Utan varken rim eller alitteration.
Ett första utkast.
utsökt, prima, ballerina.
Jag sitter och lyssnar på Coldplay, och egentligen vill jag höja volymen men jag är rädd för att få "riktig" tinnitus, så jag låter bli. Jag behöver saker att göra. Jobbiga, roliga, trevliga saker att göra som distraherar mig. Allt som inte är plugg får gärna uppta all min tankeverksamhet och tid. För så fort jag inte håller hjärnan till 100% sysselsatt så börjar den syssla med annat som jag inte vill att den ska tänka på. Börjar den tänka och springa iväg sätter den nämligen igång hjärtat samtidigt. De är som ett par ivriga barn som just blivit klara med sin trädkoja. Hjärtat slår och slår. Då försöker jag stänga av det lite så att det inte ska bulta ut ur bröstet på mig. Och eftersom jag inte får rätsida på hjärnan när den springer iväg heller försöker jag att stänga av den också. Är jag upptagen med annat funkar det väldigt bra. Som det är nu går det lite sämre. Inte så att det är jobbigt på ett jobbigt sätt. Det är bara lite...tja, jobbigt. Uttröttande, kanske passar bättre.
Dagen har varit helt okej. Vi åkte till Marstrand på utflykt. Jag och Johanna spelade Gameboy Color och gick på fotopromenad, så tiden flög iväg.
På väg hem stannade vi till vid Bäckebol för att handla, och då såg vi två emo/skatare. Den ena var jättejättesöt.
Jag ångrar att jag åt upp allt mitt godis. Jag var jättemätt och ville egentligen inte ha mer, men ändå försvinner bitarna från skålen. Så nu mår jag utsökt, prima, ballerina. Jag vill nästan till skolan bara för att slippa bli så frestad hela tiden. Det är mycket lättare att inte äta (mycket) godis när man är i skolan. Fast tolka mig inte fel, jag tycker att det ska bli trevligt att gå till skolan igen på tisdag. Önskar bara att jag slapp de tråkiga lektionerna och de jobbiga arbetena och läxorna.
well, bye then.
bortlängtan.
bara...en bild.
espresso house med syster.
Det har nu gått tre dagar sedan jag kom hem från Tjörn (Orust?). Det har blivit både Espresso House-fika, körlektion och hemmadag. Och ändå känner jag mig rastlös. För vi gjorde så många roliga saker när vi var iväg att det mesta känts rätt tråkigt efter det. Jag menar, var är påskäggsskattjakterna, badmintonturneringarna, drakflygningarna och den gemensamma matlagningen? Så även om hemma ofta är väldigt trevligt så har jag bortlängtan. Jag vill inte vara hemma i dum lägenhet utan havet i närheten, med dum pappa och dum Maria vars röster verkar förstärkas i mitt rum och nästan spränger hål i mina öron. (Johanna, du vet att du är det underbara undantaget här.)
Nej, jag vill ha mysig stuga, mysiga människor och natur som finns alldeles utanför dörren.
Jag har bortlängtan.
över.
Ja, nu är dagen över. Ganska skönt, för nästa vecka är lov och alltså inga måsten i skolväg.
Uppspelningen gick, ja bara att den gick överhuvudtaget är positivt, bra tror jag. Glömde (såklart!) sista meningen på dikten och var tvungen att pausa, men jag är inte sur över det. Faktiskt. Jag är så förvånad över att jag faktiskt har suttit inför hela klassen och sjungit. Det hade jag aldrig kunnat tro om mig själv för ett år sedan,
knappt ens för ett halvår sedan.
Min klass är för bra, egentligen.
Efter att MuKon var avklarad kändes det som att dagen lugnt och fint gled förbi. Jag släpade hem gitarren och alrfiolen utan alltför mycket bök, jag har städat undan på mitt rum. Jag lagade middag åt familjen (Maria var med, men hon gjorde inget...faktiskt). Jag och Johanna fick glass till efterrätt - Tiramisu och Caramel, och det åt vi framför favoritprogrammet Halv åtta hos mig (eh, ja, det är sant!).
Grey's var riktigt bra idag. Lexie var nästan inte med i avsnittet, det verkar som om Sadie äntligen försvinner, och Hunt och Cristina är så gulliga. Jag tycker så synd om Hunt, för han ser alltid så plågad ut när något påminner om honom om Irak, och då slipper det alltid ur mig ett "men lilla gubben!" eller "snutten!". Jag gillar Hunt, och speciellt han och Cristina ihop.
Plus att jag gjorde psykologiläxan lyssnandes på klassisk musik och med tända ljus på skrivbordet. Alltså, jag tror att jag ska göra det till en studievana, för det var hur mysigt som helst! Blev nöjd med vad jag åstadkom också.
Och jag tycker att det är riktig vår nu.
Varför?
För att jag satt ute i solen och läste i en dryg halvtimma, och jag har fått märke efter linnet.
SOL!
Nu ska jag dyka ner i bokens förtrollade värld.
trying to say something that matters.
Taget under den-inte-så-mörka Earth Hour.
Jag undrar lite vad det är jag har gett mig in på. Jag ska spela och sjunga på MuKon på onsdag. Imorgon, om en timma och tre minuter. Inför alla. Burr. Å andra sidan kanske jag inte borde ta så seriöst på det, och istället se det som en trevlig scen-träning. Problemet är bara att det är uppspelningsPROV OMG. För betyget. Usch. Jag har själv satt mig i situationen jag sitter i, så jag kan inte skylla på någon annan. Men jag kan nästan känna kortisolet pulsera runt i kroppen (kortisol - ett av tre ämnen/substanser/något annat som bildas när man är stressad [de andra två är adrenalin och noradrenalin har jag läst i psykologiboken]. Just kortisol är det dåliga ämnet av de tre) och det är mindre trevligt. Inte för att jag tror att någon skulle börja asgarva när jag spelar. Fast kanske fnissa. Eller nej, folk är för det mesta bra på att visa hänsyn när folk redovisar/uppträder. Jag vet inte riktigt vad jag fruktar. Jag har ju faktiskt suttit och spelat och sjungit på en riktig scen förut. Då var jag visserligen inte ensam, vilket kan ha hjälpt. Fast det är väl det att det uppträdandet känns så fruktansvärt avlägset nu, och jag kan inte komma ihåg hur hemskt jag tyckte det var att höra mig egen röst, om jag ens hörde den. På MuKon kommer jag definitivt att höra mig. Plus att man inte har en hög scenkant att blicka ner på folk ifrån, och det är ljust i rummet, så man kan se allas ansikten (och se när alla somnar, höhöhö). Och nu har jag inte ens kommit till mitt största orosmoment, som är det faktum att jag inte ens kan texten ordentligt, och att jag just hittade ett stick som jag inte tänkt på fanns där från början. Och så måste jag bestämma hur jag ska spela. Och så är jag orolig för att sången låter som en exakt härmning av originalet. Och så måste jag hitta och lära mig en dikt också. Och så ska man ha inre energi, vara "i sången" och "i dikten", man ska känna det man framför, men inte för mycket. Man ska artikulera och betona, och hålla ut fraser och tala tydligt och högt och hejjagkanvällikagärnasnubblaellerramlanärjagskagåupp?
Men man får ju vara positiv. Jag har trots allt nästan hela dagen imorgon på mig att öva. Och passar ingen dikt ihop med låten, so what. Det får bli som det blir. Och jag behöver ju faktiskt inte titta på någon alls. Jag kan stirra ett stort hål i det gamla träskåpet istället. Och så kan jag låtsas att jag är världsstjärna och sitter på en scen och att alla betalt och köat för att få höra mig och min dunderhit Lady Stardust. Och skulle allt fucka sig totalt...tja, då får jag väl slå på min oerhörda, oemotståndliga charm och blända alla med mitt eltanborstade leende. Och sen kan jag slå sönder gitarren på sant rockmanér. Då kommer ingen att komma ihåg om jag sjöng antingen rätt eller rent.
Se där, nu har jag ju till och med en plan.
I övrigt då, what's new pussycat?
Tjaaaaa....
(tystnad)
Ja, ni ser ju hur händelserikt liv jag har. Det är svårt att ens få plats med allt som hänt här.
^^
