the hardest part was letting go, not taking part.
så söt att jag bara vill äta honom som sockervadd.
Det här inlägget ska bli ett, om inte positivt, så ändå neutralt inlägg.
Jag har lyckats med att oändligt basic ändra bloggen! Yay.
( GeMun börjar hänga över mig, och jag kom precis på att ArKon nog ska vara klar tills på torsdag. Vad trevligt. )
Idag har jag sprungit, och jag ska springa igen på måndag. På måndag blir det de två sista löprundorna innan Mossen3km på fredag. I dagsläget känns det som att jag skulle kunna klara mig på under 14 min, bara jag ger mig den på det. Därför ska jag springa på under 14 på måndag, och jag ska göra en spellista att springa till. Så att jag vet säkert att det funkar tills fredag. Ja, jag är lite springgalen just nu. Men det kan ju faktiskt endast vara positivt, så det gör ju ingenting.
Att springa idag funkade väldigt bra, om jag bortser från mina ihopspända vader och det tidvisa hållet. Men spända vader kan jag nog kämpa mig igenom, om det skulle vara så. Det är håll jag inte pallar. Eller, kroppen pallar inte att springa med håll. Så jag ska göra vad jag kan för att undvika detta.
Tiden blev iallafall mäkta förbättrad:
(40 min)
35 min
29 ½ min
Fem och en halv minut! Det är ganska nice, faktiskt.
Och det roliga är att det bara verkar gå lättare och lättare att ge sig ut i spåret. Jag börjar lära mig 5:an nu, vilket gör att jag vet hur långt jag har kvar och hur mycket jag orkar och så vidare.
Och jag vill verkligen, verkligen
verkligen
få en tid under 14 min på Mossen på fredag.
Jag ska kämpa järnet!
Se, ett riktigt positivt inlägg, om man bortser från den lilla parantesen!
and Weather never gave a damn about me.
Jag känner inte mina fötter. Det är en lustig känsla. Det är inte så att de somnat, jag har bara suttit helt stilla med dem så länge att de inte känns. Så fort jag rör dem att vara tillbaka.
Sådärja.
Min gnisslande dörr har idag blivit inoljad med symaskinsolja. Detta innebär, förutom att jag slipper störa mig på det under dagtid, att jag kan smyga mycket tystare på natten. Om jag nu skulle behöva det, menar jag. För jag är aldrig uppe och springer nattetid. Jag sover på nätterna.
Oh, now I remember. I'm going to have national speaking test in English tomorrow, so I thought it might be good preparation to speak (or, more correctly, write) in English as much as possible. I have absolutely no idea if it'll help me at all, but hey, I might just try it anyway. I really hope I don't blackout as I tend to do sometimes.
I don't have anything specific to say, really, so this is a bit waste of time. And since I can't seem to use proper English, I think it's time to end this post.
You really wouldn't have had to read this.
vill du läsa kvalitativ text, fortsätt i så fall inte att läsa.
Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig och ställer om sina vanor. För två-fyra veckor sedan skulle jag haft dåligt samvete om jag somnat vid ett. Nu får jag dåligt samvete om jag inte är uppe till två tidigast. Och att ens tänka på att gå och lägga sig innan tolv finns inte ens. Självklart är det därför jag alltid är trött. Jag är ju inte dum. Men jag var alltid trött redan innan jag började nattuggla så jag märker egentligen ingen skillnad. Och jag går ändå upp samma tid på morgonen och jag försover mig inte sådär jättemycket eller jätteofta, så vad gör det för ont? Det där sista ska egentligen inte vara någon fråga, för jag vet mycket väl att det gör en massa ont att, i princip medvetet, ge sig själv sömnbrist. Men...ja. Än har jag inte lidit av det iallafall, och jag har inga problem med att sysselsätta mig själv heller.
Apropå vanor kommer jag osökt att tänka på mina ovanor. Aka sötfrossandet. Och jag har goda nyheter på den fronten, för jag har faktiskt lyckats vara helt ren i två dagar nu! Idag var det lite svårare, för jag blev bjuden två gånger och fick sedan en chokladkalender av farmor som jag var väldigt frestad att öppna direkt. Men, jag klarade det, och den ligger fortfarande oöppnad på en hylla. Inte för att jag kommer att kunna spara den ända till december (och jag vet, det är inte alls många dagar kvar tills dess [hjälp!]), men jag lyckades åtminstone att spara den en dag.
På andra fronter inget nytt, som vanligt.
Blääääääääsjsknksvnkmvsknmbkvsmdnandnhshvccgcgcggcgcgcgcgc.
it's a long way down only because i'm so up high.
Den här dagen har varit fortsättning och avslutning på två helt underbara veckor. Detta trots det hemska kuid-arbetet och tråkiga lektioner. Fast denna och förra veckan gick ut på en enda lång väntan, egentligen. Men det var en underbar väntan, på något sätt. Måndagen var bara väntan. Tisdagen var väntan. På onsdagen fick jag den första gnutta tillfredsställelsen. Då fick jag ogiltig frånvaro för att jag och Kajsa åkte till Bergakungen för att köpa biljetter innan kassorna öppnat. Eller, den ogiltiga frånvaron var inte en del av nöjdheten! Men klockan ca halv tio på onsdagen den 12e november fick jag sms om att biljetterna var släppta. Jag och Kajsa kastade oss genast på världshistoriens segaste Achtung-dator för att reservera biljetter. Och nog fick biljetter allt.... Så glad som jag var då hade jag inte varit på länge, skulle jag tro. Fast dagen efter, på torsdagen den 13e november, blev jag lika glad än en gång. (Usch, jag känner verkligen att det här inlägget su-hu-hu-ger, men jag orkar inte bry mig.) Sedan var det väntan - igen... Mellan biljettköpen och premiärerna kommer jag inte ihåg vad som hände, så jag struntar helt i att skriva något om det. Men på torsdagen den 20e november 21.00.....
När han kom i bild första gången grät jag. Jag bröt väl Kajsas hand på köpet också. Förlåt Kajsa. Det är svårt att beskriva hur det kändes att sitta i biosalongen och se i två timmar. Efter dagliga besök på hemsidor i jakt på nya klipp, nya bilder, i själva verket vad som helst satt jag och såg filmen. Två timmar. Och hela den tiden var det svårt att titta på de andra skådespelarna, för varje gång Han var i bild blev jag helt... galen, är nog det bästa ordet. Det var knappt jag förstod handlingen, och då har jag ändå läst boken tre gånger. Vi var i vår egen värld, och det var så härligt. Det var vi och Han. Bort med alla skrikande tjejer. Det var obeskrivligt... Och sedan fortsatte tårbadet i princip hela filmen. Nej, inte riktigt. Men ett x antal gånger. Och det berodde inte på att det var den tiden i månaden.
Och jag tror att anledningen till att jag inte var helt förstörd när filmen var slut var att jag visste att jag skulle få se den igen. Det kändes inte riktigt som om mitt huvud hängde ihop med kroppen när jag var på väg hem. Och morgonen efter var det enda jag såg framför ögonen Hans varelse.
Skolfredagen flöt förbi som en slags suddig dimma. Alla lektioner gick jättelätt och dagen verkade gå jättesnabbt. Jag och Evelina satt och var svimfärdiga på matten. Eller, vi satt och diskuterade filmen och Honom, men det gör ju en lite svimfärdig. Och så åkte jag hem till Kajsa med övernattningsväskan i högsta hugg. Vi besökte Gabriel innan bion och såg hans nya lägenhet. Den var väldigt fin och det var väldigt trevligt att träffa honom. Sen åkte vi till Bergakungen - igen. Publiken var mycket bättre den här gången. Och jag kunde faktiskt koncentrera mig på handlingen och de andra karaktärerna. Jag kramade bara sönder Kajsas hand två-tre gånger. Visserligen satt jag och borrade in mina naglar i händerna istället, men... Mina ögon var fortfarande tårfyllda, och det var fortfarande lika underbart att sitta i salongen.
Sen åkte vi på födelsedagsfest. Det var lite läskigt sådär... Och istället för att åka hem vid halv tolv åkte vi till Gunnilse och hälsade på Linus. Det var också trevligt. Och när vi väl kom hem till Kajsa åt vi müsli och drack O'Boy medan vi såg på Gossip Girl. En bättre avslutning på dagen/kvällen/natten får man leta efter.
Och så lördagen, som bestod av The Musical World of Bond - James Bond. Bra musik, sexig Sean Bean och supergullig basist. Sen åt jag på restaurang med familjen. Det var helt okej fast Johanna tyckte att jag var tyst som vanligt. Det var jag ju iochförsig. Men men. Det blev bättre sen iallafall. Jag avslutade kvällen/natten på mitt rum med att läsa klart Partial Draft och bli melankolisk efteråt. Sedan såg jag på Batman Begins och kände mig lite bättre innan jag läste andra halvan av ett kapitel i Halvblodsprinsen och somnade.
Och idag, söndag, vaknade jag efter att ha drömt om Honom. Ville inte vakna ur den drömmen, men det var så ljust i rummet att jag inte kunde somna om. Fast jag hade fragmenten av drömmen etsad på näthinnan hela dagen, så det är därför den har varit så underbar. (Och ja, någon gång ska jag sluta vara så patetisk.) Jag har också köpt snygga påslakan, ljus, ljusslingor och ett skrivbord på IKEA idag. Och därför har jag nu också världens blåsa på fingret och händerna är röda och ömma efter allt skruvande. Borrmaskinen funkade inte, så jag gjorde allt för hand. Inte så kul efter ett tag, kan jag ju säga.
Men imorgon är det måndag, och det innebär att det bara är fyra dagar till jag ska sätta mig i biosalongen jämte min underbara Kajsa och njuta i två timmar och en minut. Och stanna kvar tills eftertexterna rullat färdigt. Måndag innebär också att jag får träffa Kajsa igen, och det ser jag alltid fram emot.
När han kom i bild första gången grät jag. Jag bröt väl Kajsas hand på köpet också. Förlåt Kajsa. Det är svårt att beskriva hur det kändes att sitta i biosalongen och se i två timmar. Efter dagliga besök på hemsidor i jakt på nya klipp, nya bilder, i själva verket vad som helst satt jag och såg filmen. Två timmar. Och hela den tiden var det svårt att titta på de andra skådespelarna, för varje gång Han var i bild blev jag helt... galen, är nog det bästa ordet. Det var knappt jag förstod handlingen, och då har jag ändå läst boken tre gånger. Vi var i vår egen värld, och det var så härligt. Det var vi och Han. Bort med alla skrikande tjejer. Det var obeskrivligt... Och sedan fortsatte tårbadet i princip hela filmen. Nej, inte riktigt. Men ett x antal gånger. Och det berodde inte på att det var den tiden i månaden.
Och jag tror att anledningen till att jag inte var helt förstörd när filmen var slut var att jag visste att jag skulle få se den igen. Det kändes inte riktigt som om mitt huvud hängde ihop med kroppen när jag var på väg hem. Och morgonen efter var det enda jag såg framför ögonen Hans varelse.
Skolfredagen flöt förbi som en slags suddig dimma. Alla lektioner gick jättelätt och dagen verkade gå jättesnabbt. Jag och Evelina satt och var svimfärdiga på matten. Eller, vi satt och diskuterade filmen och Honom, men det gör ju en lite svimfärdig. Och så åkte jag hem till Kajsa med övernattningsväskan i högsta hugg. Vi besökte Gabriel innan bion och såg hans nya lägenhet. Den var väldigt fin och det var väldigt trevligt att träffa honom. Sen åkte vi till Bergakungen - igen. Publiken var mycket bättre den här gången. Och jag kunde faktiskt koncentrera mig på handlingen och de andra karaktärerna. Jag kramade bara sönder Kajsas hand två-tre gånger. Visserligen satt jag och borrade in mina naglar i händerna istället, men... Mina ögon var fortfarande tårfyllda, och det var fortfarande lika underbart att sitta i salongen.
Sen åkte vi på födelsedagsfest. Det var lite läskigt sådär... Och istället för att åka hem vid halv tolv åkte vi till Gunnilse och hälsade på Linus. Det var också trevligt. Och när vi väl kom hem till Kajsa åt vi müsli och drack O'Boy medan vi såg på Gossip Girl. En bättre avslutning på dagen/kvällen/natten får man leta efter.
Och så lördagen, som bestod av The Musical World of Bond - James Bond. Bra musik, sexig Sean Bean och supergullig basist. Sen åt jag på restaurang med familjen. Det var helt okej fast Johanna tyckte att jag var tyst som vanligt. Det var jag ju iochförsig. Men men. Det blev bättre sen iallafall. Jag avslutade kvällen/natten på mitt rum med att läsa klart Partial Draft och bli melankolisk efteråt. Sedan såg jag på Batman Begins och kände mig lite bättre innan jag läste andra halvan av ett kapitel i Halvblodsprinsen och somnade.
Och idag, söndag, vaknade jag efter att ha drömt om Honom. Ville inte vakna ur den drömmen, men det var så ljust i rummet att jag inte kunde somna om. Fast jag hade fragmenten av drömmen etsad på näthinnan hela dagen, så det är därför den har varit så underbar. (Och ja, någon gång ska jag sluta vara så patetisk.) Jag har också köpt snygga påslakan, ljus, ljusslingor och ett skrivbord på IKEA idag. Och därför har jag nu också världens blåsa på fingret och händerna är röda och ömma efter allt skruvande. Borrmaskinen funkade inte, så jag gjorde allt för hand. Inte så kul efter ett tag, kan jag ju säga.
Men imorgon är det måndag, och det innebär att det bara är fyra dagar till jag ska sätta mig i biosalongen jämte min underbara Kajsa och njuta i två timmar och en minut. Och stanna kvar tills eftertexterna rullat färdigt. Måndag innebär också att jag får träffa Kajsa igen, och det ser jag alltid fram emot.
anatomiafasi
Ja, man får ju försöka skapa lite höststämning här...
Jag har funderat lite på mitt kultur- och idéhistoria-arbete. Tror ni att han kommer sätta IG om man lämnar in ett häfte nerspydda, vita sidor? För det är det enda jag vill göra med det. Spy på allt som har med Kuid att göra.
Jag menar, jag får nog IG på det ändå, för jag är totalt oinspirerad och omotiverad, och det kommer bli världens sämsta arbete.
förresten...
...har jag verkligen hjärt-ache efter Honom, min ängel. Lyssnade på en av många versioner av hans lullaby, som är helt underbart vacker. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Men en sak vet jag. Jag ska lära mig den i helgen.
it's a perfect denial
Som vanligt har jag ingen direkt plan över vad jag vill skriva om i mina blogginlägg. Antar att det blir ett sådant där klagogegginlägg som smetar sig fast på dataskärmen och skymmer sikten för det riktigt viktiga.
Jag tror att min hjärna svimmade av idag på pianolektionen. Ganska märkligt, för man kan ju tycka att den borde göra det på Kuid:en och sedan vakna till liv igen på pianot, som är i topp tre på roligaste lektioner. Men icke. Jag tror seriöst att vi spenderade en kvart (= halva lektionen) på att gå igenom fingersättningar på två takter. TVÅ! Och egentligen kan man bara räkna det som en, för det var samma mönster på båda, bara på andra tangenter. Jag förstår det inte. Jag satt där med fingrarna i startläget och hjärnan ropade till fingrarna att röra sig, men kopplingen mellan dem funkade inte, och istället blev det att jag stirrade på tangenterna och fingrarna i säkert en minut innan de till slut ryckigt rörde sig till läge två. Vill ställa mig i ännu sämre dager och säga att det var fyra lägen per takt. Vad händer med progressen, liksom?
Sen struntade jag i elgitarren också. Usch usch usch. Skolkade, till och med, för jag meddelade inte ens att jag inte skulle komma. Bad Dobby! Men jag...orkade bara inte. Hur sjukt är inte det. En lektion på tjugo minuter med en soft lärare borde man ju klara av. Men jag hade inte övat en enda gång på stycket (den här veckan heller) och jag mår illa över mig själv när jag inte kommer förberedd till lektionen. Elgitarren är inte ens med nu, så jag kommer nog inte öva till nästa lektion heller... Det kanske är för att jag bestämt mig för att sluta som gör att jag så lätt hoppar över lektionerna. Det är meningen att jag ska gå terminen ut och sedan sluta, men jag funderar på om jag ska sluta tidigare. Det är inte det att det är tråkigt, för när jag väl är där är det kul och lärorikt. Men resan dit, tanken på det när jag åker hem på fredagseftermiddagen, och så den där skulden över att aldrig öva. Men det känns som om jag har tusen miljoner andra saker jag måste göra i första hand (vilket jag har, det är ju det hemska).
Och jag måste sluta skjuta upp kuid-arbetet. Det ger mig också ångest i kroppen. Dels för att inlämningsdatumet kommer närmare och närmare för varje minut, dels för att jag inte bestämt mig för vad jag ska skriva om. Jag sa till honom att jag skulle skriva om Alexander den Store, men vad fuck! Vad är det för jobbigt ämne? Så idag, på kuid-lektionen, i datasalen, när jag satt och icke-arbetade, fick jag idén att jag kanske skulle skriva om en viss epok - typ wienklassiscismen (my god, jag kan inte stava det) och lägga den största vikten på att skriva ett stycke i just den stilen. Frågan är bara om han godkänner ett sådant arbete. Helst vill han väl att det handlar om konst eller arkitektur. Det är ju det enda han pratar om, den jä - nej, så ska jag inte skriva.
Och så är det det här med självkänslan. Just nu är den verkligen på botten, och jag pushar hela tiden ner den ännu och ännu längre ner. Det är inte så kul, och det håller mig också i obalans. Som om inte skolarbetet gör det tillräckligt redan. Blä, är ordet som passar bra in här. BLÄ.
Och vad ska man göra efter gymnasiet? Jag vill nog söka vidare, men finns det orkestrar att spela i? Jag hoppas verkligen att jag blir tillräckligt bra att klara av orkestern nu till trean.... Och om jag gör det vill jag ju fortsätta spela i orkester även efter Hvitfeldtska (det känns konstigt att det faktiskt kommer att finnas en sådan tid), men vart söker man sig? Musikhögskolor? Där man typ ska söka in, och där alla kommer att vara små musikaliska underverk rörda av Mozart själv? Jag är RÖKT, säger jag bara.
I övrigt flyter veckorna på. Tallriksmaskinerna är färdiga att installeras i bamba. Yay.
Jag tror att min hjärna svimmade av idag på pianolektionen. Ganska märkligt, för man kan ju tycka att den borde göra det på Kuid:en och sedan vakna till liv igen på pianot, som är i topp tre på roligaste lektioner. Men icke. Jag tror seriöst att vi spenderade en kvart (= halva lektionen) på att gå igenom fingersättningar på två takter. TVÅ! Och egentligen kan man bara räkna det som en, för det var samma mönster på båda, bara på andra tangenter. Jag förstår det inte. Jag satt där med fingrarna i startläget och hjärnan ropade till fingrarna att röra sig, men kopplingen mellan dem funkade inte, och istället blev det att jag stirrade på tangenterna och fingrarna i säkert en minut innan de till slut ryckigt rörde sig till läge två. Vill ställa mig i ännu sämre dager och säga att det var fyra lägen per takt. Vad händer med progressen, liksom?
Sen struntade jag i elgitarren också. Usch usch usch. Skolkade, till och med, för jag meddelade inte ens att jag inte skulle komma. Bad Dobby! Men jag...orkade bara inte. Hur sjukt är inte det. En lektion på tjugo minuter med en soft lärare borde man ju klara av. Men jag hade inte övat en enda gång på stycket (den här veckan heller) och jag mår illa över mig själv när jag inte kommer förberedd till lektionen. Elgitarren är inte ens med nu, så jag kommer nog inte öva till nästa lektion heller... Det kanske är för att jag bestämt mig för att sluta som gör att jag så lätt hoppar över lektionerna. Det är meningen att jag ska gå terminen ut och sedan sluta, men jag funderar på om jag ska sluta tidigare. Det är inte det att det är tråkigt, för när jag väl är där är det kul och lärorikt. Men resan dit, tanken på det när jag åker hem på fredagseftermiddagen, och så den där skulden över att aldrig öva. Men det känns som om jag har tusen miljoner andra saker jag måste göra i första hand (vilket jag har, det är ju det hemska).
Och jag måste sluta skjuta upp kuid-arbetet. Det ger mig också ångest i kroppen. Dels för att inlämningsdatumet kommer närmare och närmare för varje minut, dels för att jag inte bestämt mig för vad jag ska skriva om. Jag sa till honom att jag skulle skriva om Alexander den Store, men vad fuck! Vad är det för jobbigt ämne? Så idag, på kuid-lektionen, i datasalen, när jag satt och icke-arbetade, fick jag idén att jag kanske skulle skriva om en viss epok - typ wienklassiscismen (my god, jag kan inte stava det) och lägga den största vikten på att skriva ett stycke i just den stilen. Frågan är bara om han godkänner ett sådant arbete. Helst vill han väl att det handlar om konst eller arkitektur. Det är ju det enda han pratar om, den jä - nej, så ska jag inte skriva.
Och så är det det här med självkänslan. Just nu är den verkligen på botten, och jag pushar hela tiden ner den ännu och ännu längre ner. Det är inte så kul, och det håller mig också i obalans. Som om inte skolarbetet gör det tillräckligt redan. Blä, är ordet som passar bra in här. BLÄ.
Och vad ska man göra efter gymnasiet? Jag vill nog söka vidare, men finns det orkestrar att spela i? Jag hoppas verkligen att jag blir tillräckligt bra att klara av orkestern nu till trean.... Och om jag gör det vill jag ju fortsätta spela i orkester även efter Hvitfeldtska (det känns konstigt att det faktiskt kommer att finnas en sådan tid), men vart söker man sig? Musikhögskolor? Där man typ ska söka in, och där alla kommer att vara små musikaliska underverk rörda av Mozart själv? Jag är RÖKT, säger jag bara.
I övrigt flyter veckorna på. Tallriksmaskinerna är färdiga att installeras i bamba. Yay.
We'll make it up for you in the year 2000 (så sjöng jag den, då.)
Jag vet ju inte om det här är säkert, så nu kommer det inte ens bli förståeligt.
Det borde väl vara jag, om någon?
Och jag bara antar. Antar att -
Jag kryptiserar det med mening.
Jag vill inte att det ska -
Att -
Så det är dagsigen än en gång?
är det jag som inte beter mig som jag borde?
?!
Är jag så onåbar?
Så borta i mitt eget...
...
Jag är inte van vid sånt här.
Jag har aldrig lärt mig hur det går till, vad som behövs.
det är dåligt av mig.
dåligtdåligtdåligt
DÅLIGT
otillräcklig till tusen.
för jag duger inte.
så är det ju.
right?
det är ingen anklagelse.
vad ska jag göra
jag hoppas bara att, trots att det inte är jag, att det finns någon annan.
det hoppas jag.
och det här är bara en dikt.
(do you?)
(it goes like this.)
Det borde väl vara jag, om någon?
Och jag bara antar. Antar att -
Jag kryptiserar det med mening.
Jag vill inte att det ska -
Att -
Så det är dags
är det jag som inte beter mig som jag borde?
?!
Är jag så onåbar?
Så borta i mitt eget...
...
Jag är inte van vid sånt här.
Jag har aldrig lärt mig hur det går till, vad som behövs.
det är dåligt av mig.
dåligtdåligtdåligt
DÅLIGT
otillräcklig till tusen.
för jag duger inte.
så är det ju.
right?
det är ingen anklagelse.
vad ska jag göra
jag hoppas bara att, trots att det inte är jag, att det finns någon annan.
det hoppas jag.
och det här är bara en dikt.
(do you?)
(it goes like this.)
Avskyspya över allt och speciellt mig.
Eller, speciellt över franskan. HELVETESFRANSKAN. Jag har nu, efter att ha sagt till mig själv att vara duktig och plugga, gått tillbaka till mitt vanliga jag-hatar-franska-därför-gör-jag-inte-läxan-och-mår-bättre-taktik.
Blääääääää.
Så känns det just nu. Bajs på franska.
Istället borde jag nu med lätthet kunna sätta mig med GeMu/kör/matte. Men - NÄH! Det enda jag vill göra är att spela Sims och försvinna in i datorvärlden och min familj, där det största problemet är att Ferdinand och Vega kanske inte hinner nå platinahumör innan de dör. Om bara verkligheten kunde vara så enkel.
Jag tror inte att det hjälper speciellt mycket att klaga heller. För då får jag alla måsten på print vilket gör att det kommer kännas ännu hemskare.
Jag har nästan varit nyttig idag. Framsteg liksom. Fast jag har ätit ICAs Smördegskex (de får ju inte kalla dem får Bragokex, men det är vad de är).
Plus att jag inte är en förtroendeperson. Det är inte jag som får lyssna på tankar och känslor utan jag får se det på bilddagboken istället och gå runt och undra och oroa mig.
Och Och Och
nymåne
-
den av månens faser då månen är helt osynlig eller då den först framträder efter att ha varit osynlig
Blääääääää.
Så känns det just nu. Bajs på franska.
Istället borde jag nu med lätthet kunna sätta mig med GeMu/kör/matte. Men - NÄH! Det enda jag vill göra är att spela Sims och försvinna in i datorvärlden och min familj, där det största problemet är att Ferdinand och Vega kanske inte hinner nå platinahumör innan de dör. Om bara verkligheten kunde vara så enkel.
Jag tror inte att det hjälper speciellt mycket att klaga heller. För då får jag alla måsten på print vilket gör att det kommer kännas ännu hemskare.
Jag har nästan varit nyttig idag. Framsteg liksom. Fast jag har ätit ICAs Smördegskex (de får ju inte kalla dem får Bragokex, men det är vad de är).
Plus att jag inte är en förtroendeperson. Det är inte jag som får lyssna på tankar och känslor utan jag får se det på bilddagboken istället och gå runt och undra och oroa mig.
Och Och Och
nymåne
-
den av månens faser då månen är helt osynlig eller då den först framträder efter att ha varit osynlig
Jag ger dig min morgon. Jag tror vi flyr.
I sommar ska jag: Bli brun
Jag vill: Vara med
Jag ska: Sluta älta
Jag ska också: Sluta ge mig själv så mycket ångest
Jag ska dessutom: Sluta med att vara så bitter
Jag har skrivit franskan nu (den gamla). Jag sitter i pyjamas. I morse vaknade jag klockan åtta. Jag såg på dåliga teveprogram (förutom Från A till Ö - bäst nägonsin). Jag fick ont i huvudet och mådde lite illa. Jag lärde mig säga internationell på teckenspråk (tack till Hedvig). Så nu är jag cool. Jag ska skryta med mina skills och flasha alla med "internationell" på måndag.
Valborg var väldigt mysigt och roligt. Cortégen var väl inte sådär jättekul bortsett från några få nummer. Jag var väldigt onyttig, men hey, det var ju Valborg.
Men trots att det var jättemysigt med Johanna och Ebba, och trots att jag fick luftpussar och hjärtan av Kajsa <3 så saknades något. Jag vet inte riktigt vad det var. Värme, sol. Eller något. Jag hade lite samma känsla som när jag läste En Komikers Dagbok. (Kajsa vet vad jag menar då).
Jag skulle viljat gå på värsta middagen med ett helt gäng efter Cortégen. Ätit och druckit gott med andra. Skrattat och umgåtts. Skränat falskt till SingStar och stannat uppe större delen av natten. Något i den stilen.
För jag är så... INTE. Vad gjorde jag på Valborg liksom? Kom hem, läste två kapitel i en bok och somnade innan tolv. Som en gammal kärring, ju.
Nu ska jag gå och förgylla dagen med Johanna. Vi ska äta chips och spela Guitar Hero. Och det räcker alldeles utomordentligt för mig.
Jag vill: Vara med
Jag ska: Sluta älta
Jag ska också: Sluta ge mig själv så mycket ångest
Jag ska dessutom: Sluta med att vara så bitter
Jag har skrivit franskan nu (den gamla). Jag sitter i pyjamas. I morse vaknade jag klockan åtta. Jag såg på dåliga teveprogram (förutom Från A till Ö - bäst nägonsin). Jag fick ont i huvudet och mådde lite illa. Jag lärde mig säga internationell på teckenspråk (tack till Hedvig). Så nu är jag cool. Jag ska skryta med mina skills och flasha alla med "internationell" på måndag.
Valborg var väldigt mysigt och roligt. Cortégen var väl inte sådär jättekul bortsett från några få nummer. Jag var väldigt onyttig, men hey, det var ju Valborg.
Men trots att det var jättemysigt med Johanna och Ebba, och trots att jag fick luftpussar och hjärtan av Kajsa <3 så saknades något. Jag vet inte riktigt vad det var. Värme, sol. Eller något. Jag hade lite samma känsla som när jag läste En Komikers Dagbok. (Kajsa vet vad jag menar då).
Jag skulle viljat gå på värsta middagen med ett helt gäng efter Cortégen. Ätit och druckit gott med andra. Skrattat och umgåtts. Skränat falskt till SingStar och stannat uppe större delen av natten. Något i den stilen.
För jag är så... INTE. Vad gjorde jag på Valborg liksom? Kom hem, läste två kapitel i en bok och somnade innan tolv. Som en gammal kärring, ju.
Nu ska jag gå och förgylla dagen med Johanna. Vi ska äta chips och spela Guitar Hero. Och det räcker alldeles utomordentligt för mig.
1618-1648
Det var det enda datumet jag var säker på när vi hade KUID-provet. Jag kommer få minst tio fel. Men lyssningsuppgifterna gick bra. Faktiskt.
Jag fick full pott på matteprovet!! Det blev jag glad för. Hihi.
Jag tror inte att jag kan skriva riktigt idag, men det viktigaste var liksom matteprovsresultatet och nu är det ju skrivet så... Åh, vad onödigt det här inlägget blir...
Förlåt.
Jag fick full pott på matteprovet!! Det blev jag glad för. Hihi.
Jag tror inte att jag kan skriva riktigt idag, men det viktigaste var liksom matteprovsresultatet och nu är det ju skrivet så... Åh, vad onödigt det här inlägget blir...
Förlåt.
Framförd på riktiga bildelar.
Bajs bajs bajs på den här dagen. Blä blä blä på mig. Men jag ska iallfall få träffa Lovisa, och det ska bli kul.
Jag är med i valberedningen i klubbens styrelse och det ska typ vara något möte ikväll per telefon för att bestämma några platser i jag-bryr-mig-inte. Snart är det årsmöte och jag fasar och längtar till det. Längtar för att jag ÄNTLIGEN ska få gå ur valberedningen och fasar för att de ska truga på att jag ska vara med i styrelsen på något annat sätt.
Jag vill inte.
Jag är så oengagerad. Det enda jag gör är att sitta hemma och tjocka mig. Jihu. Det känns inte som om jag gjort någon nytta idag och jag mår rätt illa. Fast jag har gjort lite nytta, för jag har dammsugit till ära för barnen i Bolivia. Jag har gjort en svenskatext till och jag har skrivit klart franskan. Och jag har bakat muffins och sett på Dagboken.
Jag har också ätit upp hela muffinssatsen själv, fått huvudvärk och ångest och dåligt samvete. Så duktig är jag när jag är hemma själv.
Började på ArKon igår. Har hittat på värsta fina Sagan Om Ringen-style-delen som jag på något sätt måste passa in. Men det går egentligen inge bra. Det tar lång tid och är så mycket att tänka på. Antingen får jag strunta i att det ska vara regler och bara skriva på det som låter fint, eller så får jag göra en halvdan låt men åtminstone lämna in den i tid, eller så får jag lämna in den sent. Och det är inte bra att förlänga tiden, för då slappnar man av och lägger notpappret i pärmen igen och tar itu med annat.
Måste läsa på om inflation också. Har åtminstone fått reda på Sveriges nuvarande inflationsprocent. [triumferande skratt och viftande proffsigt med värja iklädd 1600talskläder]
Nej, det här är ingen bra dag.
Men Ryan Gosling är allt bra söt.
Jag är med i valberedningen i klubbens styrelse och det ska typ vara något möte ikväll per telefon för att bestämma några platser i jag-bryr-mig-inte. Snart är det årsmöte och jag fasar och längtar till det. Längtar för att jag ÄNTLIGEN ska få gå ur valberedningen och fasar för att de ska truga på att jag ska vara med i styrelsen på något annat sätt.
Jag vill inte.
Jag är så oengagerad. Det enda jag gör är att sitta hemma och tjocka mig. Jihu. Det känns inte som om jag gjort någon nytta idag och jag mår rätt illa. Fast jag har gjort lite nytta, för jag har dammsugit till ära för barnen i Bolivia. Jag har gjort en svenskatext till och jag har skrivit klart franskan. Och jag har bakat muffins och sett på Dagboken.
Jag har också ätit upp hela muffinssatsen själv, fått huvudvärk och ångest och dåligt samvete. Så duktig är jag när jag är hemma själv.
Började på ArKon igår. Har hittat på värsta fina Sagan Om Ringen-style-delen som jag på något sätt måste passa in. Men det går egentligen inge bra. Det tar lång tid och är så mycket att tänka på. Antingen får jag strunta i att det ska vara regler och bara skriva på det som låter fint, eller så får jag göra en halvdan låt men åtminstone lämna in den i tid, eller så får jag lämna in den sent. Och det är inte bra att förlänga tiden, för då slappnar man av och lägger notpappret i pärmen igen och tar itu med annat.
Måste läsa på om inflation också. Har åtminstone fått reda på Sveriges nuvarande inflationsprocent. [triumferande skratt och viftande proffsigt med värja iklädd 1600talskläder]
Nej, det här är ingen bra dag.
Men Ryan Gosling är allt bra söt.
Nej.
I just want back in your head.
Ja, varför centrerar jag all text? Jag vet inte och jag bryr mig inte.
Är rastlös och uttråkad. Det kliar i hela mig. Ser ut som om jag har massa skärsår. Men det är det inte, vill bara göra det klart. Riva, riva, riva.
Har sett klart på Tegan & Saras dvd nu. Jättejättebra. Verkligen. Speciellt extramaterialet. Och texterna... Allt är så väldigt helt perfekt bra.
Har tagit bort Photoshop från datorn. Vilket är lite jobbigt eftersom jag har ett väldigt stort PS-behov.
Dagen blev bra tillslut, för jag fick åka hemifrån för att träffa Lollo. Vi gick till H&M för att shoppa rea-kläder. Fast det blev bara hårspray. Till Lollo. Jag tittade på hårfärg. Jag har en plan, föstår poslinstomten. Jag vill färga mörkmörkbrunt och rött i håret. Kom på nu att det blir nästan samma färger som Kajsa, och snart Evelina, redan har... Men jag vågar faktiskt inte färga håret blått. Min hemliga dröm.
Imorgon ska jag gå upp tidigt. Jag hatar att de tjatar så mycket. Blägklagjkahrioögernbkjngkjnhkghjjdöfsjgjgkldfjklgsjkldj.
Så tycker jag om deras tjat. Fast de sa att jag skulle gå upp vid tio, men det tänker jag inte göra. Ha ha. Jag ska gå upp elva. Och jag tänker banne mig hinna duscha, städa och äta frukost innan klockan tolv (det är då vi ska iväg). Ja, för sen ska jag åka med pappa till MediaMarkt. Tror Johanna ska med också. Och Ebba. Fast hon skulle inte komma hit förrän vid ett, så jag kanske inte måste ställa klockan iallafall. Jag menar, det är ju inte så snällt att åka hemifrån innan hon kommit hit. Hursomhelst. Vi ska dit och se ifall de fått in Guitar Hero II, plus att vi ska kika på mobiler. Jag ska köpa mig en ny. Den jag har nu är dum och konstig. Och jag vet, Guitar Hero II har börjat få alldeles för mycket plats här på bloggen. Jag ska försöka sluta.
Vad kan jag berätta mer....
Känner egentligen inte alls för att skriva. Känner inte för att sitta vid varken Bilddagboken eller MSN heller. Ja, porslinstomten, det är nästan så man ramlar av stolen av häpnad. Nu återstår bara läsning som tidsfördriv. Men jag vill egentligen inte gå och lägga mig än. Klockan är ju "bara" 00:46. Och det här inlägget är helt fucked up och supertråkigt och dumt.
Hejdå.
Preliminärt lugn innan katastrofalt misslyckande.
En kille från någonstans nära Birmingham, fast boende just nu på Kungsgatan (eller Kungsbacka, hörde inte), trände med oss idag. Han hette Josh. Joshua. Han verkade faktiskt trevlig. Men fuck vad jag suger på engelska. Eller nej, inte fuck, för det kunde jag ju inte säga idag. Inte så att han kunde höra iallafall. Men bajs vad jag suger på engelska. Det är fyspass igen på fredag och jag skulle vilja gå på det. Men jag har tre saker eventuellt inplanerade (de är inlänkade i varandra, så att om jag kan en sak funkar inte en annan osv), så jag har inte en susning om träning ens är möjligt då. Självklart är de tre eventuella sakerna trevliga, dom med. Fika med Lovisa, Novaya Semlya skulle kanske spela i Kungsbacka och Cells Apart skulle spela på stadsbiblioteket. Det kommer bli en pusselfredag. Eller skiftfredag.
Jag känner mig hoppfull om en snöfylld vinter just nu. Resonerar att om det snöade lite idag, i mitten på november, borde chansen vara stor att det snöar i december, att det är snö till jul och tills sportlovet. Fast å andra sidan är hopp en väldigt vek känsla som lätt försvinner, bara för att blossa upp igen när man minst anar det... Oj, här kom jag visst in på något annat.
Jag hoppades att jag kommit på en bra idé när jag i morse väntade utanför Kajsas port. Jag tror hon tyckte om det. Jag tyckte om det, men jag ska inte vara självisk.
Det var trevligt och mysigt att fika med Kajsa och Linus idag. På skabbcafét, men ändå. Jag gillar dom två. Nästan lika mycket som jag gillar godis. Haha. Skämt åsido, det var en härlig paus från det idoga "pluggandet" på "Stadsbibblan". Eller spela Base Jumping på datorn i Södra. Det var kul det med iochförsig. Cheescaken var god och Kajsas chokladmuffins innehöll vaniljkräm och Linus äter dammsugare på ett sätt jag aldrig sett förut.
Ja, idag var all tid med de där två underbar. Flummig stundtals, mysig nästan hela tiden.
Apropå flumm. Bitchcliff idag. Åh herregud. Så mycket som jag skrattar på hennes lektioner borde jag nästan förlänga mitt liv med några år i veckan. Det beror säkert lite på att gruppen är så flamsig. Men mest beror det kanske på henne. Äääva.
Apropå engelska (varför började jag ens?).... Fy fy fy. Jag tänker inte göra den ikväll. Det är bara att konstatera och acceptera. Jag kommer få G som mest. Usch. Apropå G... Jag kommer nog inte ens få G på franskaprovet imorgon. Jag har övat. Verbböjningar i presens av avoir, être, aller och venir. Men som om det hjälper. Fuck! Det är ju typ fem saker till! Och någon text med glosor som jag inte ens hört talas om. Fick veta det av Evelina idag. Men det är ingen idé att jag försöker plugga. Det kommer ändå gå piss. Jag suger på franska och engelska. Mest på franska. Fuck. Jag har åtminstone ett ordförråd som täcker det mest vardagliga i engelskan. I franskan kan jag typ säga "Je ne sais pas". Användbart för mig. "Je n'en peux plus" passar bra in, den med. Jag kan förstå skrift rätt bra, men som om det hjälper när det enda vi gör på franskan är att tala och lyssna?!
Och miljoredovisning också.... Det kommer jag inte heller få mer än G för. Stackars min grupp. Jag drar ner alla i G-träsket. Jag hatar att vara dålig. Det suger. Jag blir tillochmed besviken för ett VG. Hej prestationsångest. Eller kanske Hej höga tankar om mig själv. Jag borde nog sluta överskatta mig och inse att jag är ett G-VG-barn istället för ett MVG-barn. Plus att det fortfarande inte känns som om jag ska få betyg i mina instrument. Jag har svårt att ta det på allvar, på ett betygsämnesätt. Så jag övar inte alls lika mycket som jag borde göra. Men all tid rinner bara ifrån mig. Hinner inte med någonting, och när jag väl har tid för att plugga skiter jag i det ändå, för jag orkar inte. Världssämst studiedisciplin.
Jag trodde faktiskt att jag var bättre på engelska än vad jag är. Chockades när jag fick tillbaka den där "Taking Photos"-uppsatsen. Hälften var fel, i princip. Asdåligt. Blev väl lite mer besviken just för att jag tyckte att det blev så bra. Jag var riktigt nöjd med uppsatsen. Och se hur det gick.
Nu tänker jag gå och lägga mig. Läsa ut Sune och Tant Tonåring och skjuta upp alla mina problem. Det är något jag är bra på iallafall. Gud vad jag är dålig.
Jag känner mig hoppfull om en snöfylld vinter just nu. Resonerar att om det snöade lite idag, i mitten på november, borde chansen vara stor att det snöar i december, att det är snö till jul och tills sportlovet. Fast å andra sidan är hopp en väldigt vek känsla som lätt försvinner, bara för att blossa upp igen när man minst anar det... Oj, här kom jag visst in på något annat.
Jag hoppades att jag kommit på en bra idé när jag i morse väntade utanför Kajsas port. Jag tror hon tyckte om det. Jag tyckte om det, men jag ska inte vara självisk.
Det var trevligt och mysigt att fika med Kajsa och Linus idag. På skabbcafét, men ändå. Jag gillar dom två. Nästan lika mycket som jag gillar godis. Haha. Skämt åsido, det var en härlig paus från det idoga "pluggandet" på "Stadsbibblan". Eller spela Base Jumping på datorn i Södra. Det var kul det med iochförsig. Cheescaken var god och Kajsas chokladmuffins innehöll vaniljkräm och Linus äter dammsugare på ett sätt jag aldrig sett förut.
Ja, idag var all tid med de där två underbar. Flummig stundtals, mysig nästan hela tiden.
Apropå flumm. Bitchcliff idag. Åh herregud. Så mycket som jag skrattar på hennes lektioner borde jag nästan förlänga mitt liv med några år i veckan. Det beror säkert lite på att gruppen är så flamsig. Men mest beror det kanske på henne. Äääva.
Apropå engelska (varför började jag ens?).... Fy fy fy. Jag tänker inte göra den ikväll. Det är bara att konstatera och acceptera. Jag kommer få G som mest. Usch. Apropå G... Jag kommer nog inte ens få G på franskaprovet imorgon. Jag har övat. Verbböjningar i presens av avoir, être, aller och venir. Men som om det hjälper. Fuck! Det är ju typ fem saker till! Och någon text med glosor som jag inte ens hört talas om. Fick veta det av Evelina idag. Men det är ingen idé att jag försöker plugga. Det kommer ändå gå piss. Jag suger på franska och engelska. Mest på franska. Fuck. Jag har åtminstone ett ordförråd som täcker det mest vardagliga i engelskan. I franskan kan jag typ säga "Je ne sais pas". Användbart för mig. "Je n'en peux plus" passar bra in, den med. Jag kan förstå skrift rätt bra, men som om det hjälper när det enda vi gör på franskan är att tala och lyssna?!
Och miljoredovisning också.... Det kommer jag inte heller få mer än G för. Stackars min grupp. Jag drar ner alla i G-träsket. Jag hatar att vara dålig. Det suger. Jag blir tillochmed besviken för ett VG. Hej prestationsångest. Eller kanske Hej höga tankar om mig själv. Jag borde nog sluta överskatta mig och inse att jag är ett G-VG-barn istället för ett MVG-barn. Plus att det fortfarande inte känns som om jag ska få betyg i mina instrument. Jag har svårt att ta det på allvar, på ett betygsämnesätt. Så jag övar inte alls lika mycket som jag borde göra. Men all tid rinner bara ifrån mig. Hinner inte med någonting, och när jag väl har tid för att plugga skiter jag i det ändå, för jag orkar inte. Världssämst studiedisciplin.
Jag trodde faktiskt att jag var bättre på engelska än vad jag är. Chockades när jag fick tillbaka den där "Taking Photos"-uppsatsen. Hälften var fel, i princip. Asdåligt. Blev väl lite mer besviken just för att jag tyckte att det blev så bra. Jag var riktigt nöjd med uppsatsen. Och se hur det gick.
Nu tänker jag gå och lägga mig. Läsa ut Sune och Tant Tonåring och skjuta upp alla mina problem. Det är något jag är bra på iallafall. Gud vad jag är dålig.
AHJGJDNAJNAGDNKNFKALKDSKNSDAHFU
(jag kommer skriva mycket med caps. förvarning.)
HUR YTLIG FÅR MAN VARA EGENTLIGEN?!?! Som jag skrev ska huset fotograferas imorgon. Jag är glad när jag ser att det finns GODA äpplen för en gång skull. Och APELSINER. Det har vi aldrig här annars. Och precis när jag ska ta ett sånt där gott, syrligt äpple, SÅ FÅR JAG HÖRA ATT JAG MINSANN INTE ALLS FÅR ÄTA DET!!!! FÖR FRUKTEN SKA VARA TILL FOTOGRAFERINGEN!!!!!!!! FÖR SYNS SKULL!!!!!!!!! "Men efter klockan elva (när fotografen fotat) får ni äta HUR mycket frukt ni vill! Hihi" typ. MEN FUCK YOU!!!!! JAG ÄR JU FAN INTE ENS HEMMA DÅ!!! JAG VILL HA ETT ÄPPLE NU!! SOM OM DET SYNS OM JAG TAR ETT AV DOM TYP ÅTTA ÄPPLENA!!!!!
HON HAR KÖPT ÅTTA GRÖNA GODA ÄPPLEN OCH FEM APELSINER FÖR ATT DET SKA SE SNYGGT UT NÄR HUSET FOTAS??!?!??!?!?!
FY FAN VAD JAG HATAR HENNE.
Förlåt. Men jag var tvungen.
Känn dig inte tvingad att läsa detta. Totalt meningslöst.
Borde kanske äta lite frukost innan jag ger mig av. Och när ska jag ta tåget? 12.30.... hrm. Typ 11.23 då? Får höra med Kajsa också. När är det framme vid centralen då.... Äh. Tio i? Ja, då blir väl det lagom. Fast om jag är klar tidigare åker jag hem imellan. Elva tjugotre elva tjugotre. Tio tjugotre. Fast, måste ju ta mig tillbaka också. Säg nio tjugotre då. GAH! Den är ju nio över nio nu. Eh, hehe. Skit i det då. Måste packa ihop litegranna också. Shit, allt blir ju stressigt nu. Men, kanske inte. Jag vet redan vad jag ska ha med mig. Kortlek och väska med kläder i. Nej, gud, jag måste banne mig dra mig nu. Ska ju faktiskt göra mig iordning också. Hrm. Det blir nog inte en timma. Kanske jag hinner med 2.5 åtminstone. Eller 3. Men jaja, får se. Jag hatar att bo här ute på landet. TRÖK!
Som sagt. Totalt meningslöst och oförståeligt eftersom detta var mina tankar tagna direkt från skallen.
Mozart idag. Jippie! <- Det enda vettiga här.
Som sagt. Totalt meningslöst och oförståeligt eftersom detta var mina tankar tagna direkt från skallen.
Mozart idag. Jippie! <- Det enda vettiga här.
Borttappad, bortglömd, sur.
Allt, bara.
För att hon är så söt och social och alla älskar henne, och för att jag är ful och sur och bajs på mig.
Jag vill bli omtyckt. Jag vill känna mig uppskattad någon gång ibland. Känna mig speciell. Men det blir ju aldrig av. Jag är för feg, för blyg.
Jag kan inte tro på vad folk säger. Helt enkelt för att det inte stämmer. Och då blir det bara fel. Jag kan inte tro på att någon i hennes klass sagt att jag är [blankt]. Det finns inte. Och hjälp, tänk vad alla måste tycka om mig... Ångest. Fy. Fy. Fy. Jag ser ju det i deras ögon varje gång, att de tänker på vad jag gjorde. Det är nästan så att de skulle vända sig om och skratta efter mig. "Kolla på henne, den lilla pluttettan!" skulle de säga. Viska. Eller väsa. Så att jag precis skulle höra det.
Jag hatar när hon klagar. På det som hon borde vara glad över. Jag blir svart och sur inuti, men jag säger inget. Nej, det får man ju inte göra. Hysch hysch. Hon är ju omtyckt för helvete.
Blächk. Och inte kan jag skriva heller.
Ska det vara så svårt? Ska det bara vara motgångar? Bara vara olycklig kärlek, livet ut?
Fast vad bryr jag mig om det. Jag borde ju bli van vid olycklig kärlek. Till slut är jag nog resistent mot kärlek överhuvudtaget. Jippie. Då slipper man få hjärtat mosat, krossat, söndersmulat varje gång. Jag kan göra en dokumentär om mig själv och sälja den till Kanal 5. " The 45-year old who has never experienced happy love." Den skulle nog bli en riktig rackabajsare. Jag tjänar storkovan på att filma mig själv och mitt ensamma liv under några månader. Sen klipper jag till det, såklart. Till ett program på 47 minuter. 13 minuter går ju åt till reklam.
Och varför ens bry sig om att säga något alls? Bättre att inte höra nånting än att höra saker som ändå bara är falskt. I hopp om att ingjuta lite självförtroende i den stackars flickan. Well, good luck with that. Motherfuckers.
Eller så spelar jag in en Die Hard-typ-film. Då får jag låtsasskjuta folk och ha roliga fejkblodpåsar under det smutsiga, halvt trasiga, vita linnet. Herregud ja. Vilken kärriär. Vilket liv.
Jag är patetisk. Fuck.
För att hon är så söt och social och alla älskar henne, och för att jag är ful och sur och bajs på mig.
Jag vill bli omtyckt. Jag vill känna mig uppskattad någon gång ibland. Känna mig speciell. Men det blir ju aldrig av. Jag är för feg, för blyg.
Jag kan inte tro på vad folk säger. Helt enkelt för att det inte stämmer. Och då blir det bara fel. Jag kan inte tro på att någon i hennes klass sagt att jag är [blankt]. Det finns inte. Och hjälp, tänk vad alla måste tycka om mig... Ångest. Fy. Fy. Fy. Jag ser ju det i deras ögon varje gång, att de tänker på vad jag gjorde. Det är nästan så att de skulle vända sig om och skratta efter mig. "Kolla på henne, den lilla pluttettan!" skulle de säga. Viska. Eller väsa. Så att jag precis skulle höra det.
Jag hatar när hon klagar. På det som hon borde vara glad över. Jag blir svart och sur inuti, men jag säger inget. Nej, det får man ju inte göra. Hysch hysch. Hon är ju omtyckt för helvete.
Blächk. Och inte kan jag skriva heller.
Ska det vara så svårt? Ska det bara vara motgångar? Bara vara olycklig kärlek, livet ut?
Fast vad bryr jag mig om det. Jag borde ju bli van vid olycklig kärlek. Till slut är jag nog resistent mot kärlek överhuvudtaget. Jippie. Då slipper man få hjärtat mosat, krossat, söndersmulat varje gång. Jag kan göra en dokumentär om mig själv och sälja den till Kanal 5. " The 45-year old who has never experienced happy love." Den skulle nog bli en riktig rackabajsare. Jag tjänar storkovan på att filma mig själv och mitt ensamma liv under några månader. Sen klipper jag till det, såklart. Till ett program på 47 minuter. 13 minuter går ju åt till reklam.
Och varför ens bry sig om att säga något alls? Bättre att inte höra nånting än att höra saker som ändå bara är falskt. I hopp om att ingjuta lite självförtroende i den stackars flickan. Well, good luck with that. Motherfuckers.
Eller så spelar jag in en Die Hard-typ-film. Då får jag låtsasskjuta folk och ha roliga fejkblodpåsar under det smutsiga, halvt trasiga, vita linnet. Herregud ja. Vilken kärriär. Vilket liv.
Jag är patetisk. Fuck.
