Svarta Isvingar

                                                       Taget under den-inte-så-mörka Earth Hour.

Jag undrar lite vad det är jag har gett mig in på. Jag ska spela och sjunga på MuKon på onsdag. Imorgon, om en timma och tre minuter. Inför alla. Burr. Å andra sidan kanske jag inte borde ta så seriöst på det, och istället se det som en trevlig scen-träning. Problemet är bara att det är uppspelningsPROV OMG. För betyget. Usch. Jag har själv satt mig i situationen jag sitter i, så jag kan inte skylla på någon annan. Men jag kan nästan känna kortisolet pulsera runt i kroppen (kortisol - ett av tre ämnen/substanser/något annat som bildas när man är stressad [de andra två är adrenalin och noradrenalin har jag läst i psykologiboken]. Just kortisol är det dåliga ämnet av de tre) och det är mindre trevligt. Inte för att jag tror att någon skulle börja asgarva när jag spelar. Fast kanske fnissa. Eller nej, folk är för det mesta bra på att visa hänsyn när folk redovisar/uppträder. Jag vet inte riktigt vad jag fruktar. Jag har ju faktiskt suttit och spelat och sjungit på en riktig scen förut. Då var jag visserligen inte ensam, vilket kan ha hjälpt. Fast det är väl det att det uppträdandet känns så fruktansvärt avlägset nu, och jag kan inte komma ihåg hur hemskt jag tyckte det var att höra mig egen röst, om jag ens hörde den. På MuKon kommer jag definitivt att höra mig. Plus att man inte har en hög scenkant att blicka ner på folk ifrån, och det är ljust i rummet, så man kan se allas ansikten (och se när alla somnar, höhöhö). Och nu har jag inte ens kommit till mitt största orosmoment, som är det faktum att jag inte ens kan texten ordentligt, och att jag just hittade ett stick som jag inte tänkt på fanns där från början. Och så måste jag bestämma hur jag ska spela. Och så är jag orolig för att sången låter som en exakt härmning av originalet. Och så måste jag hitta och lära mig en dikt också. Och så ska man ha inre energi, vara "i sången" och "i dikten", man ska känna det man framför, men inte för mycket. Man ska artikulera och betona, och hålla ut fraser och tala tydligt och högt och hejjagkanvällikagärnasnubblaellerramlanärjagskagåupp?

Men man får ju vara positiv. Jag har trots allt nästan hela dagen imorgon på mig att öva. Och passar ingen dikt ihop med låten, so what. Det får bli som det blir. Och jag behöver ju faktiskt inte titta på någon alls. Jag kan stirra ett stort hål i det gamla träskåpet istället. Och så kan jag låtsas att jag är världsstjärna och sitter på en scen och att alla betalt och köat för att få höra mig och min dunderhit Lady Stardust. Och skulle allt fucka sig totalt...tja, då får jag väl slå på min oerhörda, oemotståndliga charm och blända alla med mitt eltanborstade leende. Och sen kan jag slå sönder gitarren på sant rockmanér. Då kommer ingen att komma ihåg om jag sjöng antingen rätt eller rent.
Se där, nu har jag ju till och med en plan.

I övrigt då, what's new pussycat?
Tjaaaaa....
(tystnad)
Ja, ni ser ju hur händelserikt liv jag har. Det är svårt att ens få plats med allt som hänt här.
^^