Svarta Isvingar

Det är aldrig trevligt med värk i hjärtat.

Jag vet inte hur det här inlägget kommer att sluta, men jag bryr mig inte. Och så får det vara. Mitt röda doftljus brinner fortfarande, trots att det varit tänt i säkert tre timmar nu. Jag vill att det ska ta slut så att jag kan använda glaset till något annat ljus. Eller någon annan sak.
Jag har druckit mycket kaffe idag med, men trots det känner jag ingenting. Jo, jag känner, men jag hade med hjälp av kaffet hoppats på att få känna nånting annat ikväll. Och det gör jag inte, så det är ingen distraktion alls. Och jag är väl ganska dum som ändå envisas med att lyssna på en låt som bara späder på allting.
Jag vet inte varför jag plötsligt blivit så... Nu hittar jag inte ordet. Jag vet att det börjar på a, men jag kommer banne mig inte på det. Fuck. Idag har jag slarvat med sömn och mat, och ändå bryr jag mig inte. Avstängd som en kaffebryggare.
Kaffekoppen står till vänster om mig på skrivbordet. Den har blivit påfylld tre gånger, men nu är den tom. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Jag förstår mig inte riktigt. Försöker jag dämpa känslor genom att göra såhär? Jag vet inte, och jag tror inte det.
Jag tänkte säga att jag vill ha helg, men det vill jag inte riktigt heller. Jag vet inte vad jag vill, och vad jag vill vet jag att jag inte kan. Och jag byter riktning så snabbt att jag nästan ramlar av.
Imorgon är det tisdag. Om 19 minuter är det tisdag. Och just det, nationellt prov i engelska klockan 10:20-12. Jag får köpa med mig en kaffe.
När hände allt egentligen? Jag står fast och blinkar, och när jag ser igen är allt annorlunda. Allt har sprungit iväg åt alla världens håll. Men jag faller inte. Tro inte något sånt.
Men i min kaffefylla finns jag just nu. Det är märkligt här. Tiden finns, men ändå inte. Tickandet från sekundvisaren slår en aning för snabbt för att hålla takten med låten.
Jag är på kanten, tröskeln. I gränslandet står jag plötsligt bland harmonier och ekon. Och ett, snart utbrunnet, rött doftljus.

Jag vet att jag sagt till mig själv att jag ska träna den här veckan. Men jag verkar tappa orken så fort dagen blir tisdag. Borta i en orkan.

Och jag är medveten om allt som står här, och hur konstigt allt låter. Det måste väl betyda något, eller hur?

Nej. Se det här som en dikt. Utan varken rim eller alitteration.
Ett första utkast.