Filosofi
Kan man förändra sin person, eller kan man bara dölja den?
Kan man, om man lever en roll tillräckligt länge, bli den roll man spelar?
Och skulle man isåfall märka skillnaden?
Har man ens en egen person, som bara är sig själv?
Jag tror inte att man har det valet, att vara helt sig själv. Det finns alltid personer, situationer och platser som gör att man anpassar sig. Man apar efter beteenden och passar in sig som den lilla pusselbit man är. Den starkaste överlever, som Darwin sade. I en tid där vi är längst upp i näringskedjan och bara har oss själva att frukta, är det att vara 'starkast' och bäst anpassad som gör att man överlever? Eller har det istället blivit en världslig sak? Att man anpassar sig beror ju inte på att man vill överleva. Jag tänker sociala situationer nu. Man kan överleva utan sociala kontakter. Då handlar det väl mera om att man vill vara med där det händer, att få spela en viktig roll i det sociala spelet. Att få vara i händelsernas centrum ibland. Att få uppmärksamheten riktad mot sig, som om man var en viktig person.
Varför är det så?
Beror det på osäkerhet, det här med att anpassa sig? Att man inte vågar vara sig själv?
Borde man inte vara stolt över att man är som man är? Att man har något helt unikt att tillföra?
Det kan man ju tycka. Och ändå apar man efter. Gester, dialekter, intressen - ja, det mesta.
Eller är det så att man skapar sig själv?
Att man, genom att ta efter olika beteenden, skapar en personlighet att vara nöjd med?
En personlighet som man själv valt?
I så fall, förändrar man sin person?
Precis som man formar sitt liv genom de val man gör, formar man sin person genom de små personlighetsbitar man hittar? Är det dessa små bitar som till slut blir ens eget pussel?
Kan man, om man lever en roll tillräckligt länge, bli den roll man spelar?
Och skulle man isåfall märka skillnaden?
Har man ens en egen person, som bara är sig själv?
Jag tror inte att man har det valet, att vara helt sig själv. Det finns alltid personer, situationer och platser som gör att man anpassar sig. Man apar efter beteenden och passar in sig som den lilla pusselbit man är. Den starkaste överlever, som Darwin sade. I en tid där vi är längst upp i näringskedjan och bara har oss själva att frukta, är det att vara 'starkast' och bäst anpassad som gör att man överlever? Eller har det istället blivit en världslig sak? Att man anpassar sig beror ju inte på att man vill överleva. Jag tänker sociala situationer nu. Man kan överleva utan sociala kontakter. Då handlar det väl mera om att man vill vara med där det händer, att få spela en viktig roll i det sociala spelet. Att få vara i händelsernas centrum ibland. Att få uppmärksamheten riktad mot sig, som om man var en viktig person.
Varför är det så?
Beror det på osäkerhet, det här med att anpassa sig? Att man inte vågar vara sig själv?
Borde man inte vara stolt över att man är som man är? Att man har något helt unikt att tillföra?
Det kan man ju tycka. Och ändå apar man efter. Gester, dialekter, intressen - ja, det mesta.
Eller är det så att man skapar sig själv?
Att man, genom att ta efter olika beteenden, skapar en personlighet att vara nöjd med?
En personlighet som man själv valt?
I så fall, förändrar man sin person?
Precis som man formar sitt liv genom de val man gör, formar man sin person genom de små personlighetsbitar man hittar? Är det dessa små bitar som till slut blir ens eget pussel?
