Utkast: ...
Det är aldrig trevligt med värk i hjärtat.
Jag vet inte hur det här inlägget kommer att sluta, men jag bryr mig inte. Och så får det vara. Mitt röda doftljus brinner fortfarande, trots att det varit tänt i säkert tre timmar nu. Jag vill att det ska ta slut så att jag kan använda glaset till något annat ljus. Eller någon annan sak.
Jag har druckit mycket kaffe idag med, men trots det känner jag ingenting. Jo, jag känner, men jag hade med hjälp av kaffet hoppats på att få känna nånting annat ikväll. Och det gör jag inte, så det är ingen distraktion alls. Och jag är väl ganska dum som ändå envisas med att lyssna på en låt som bara späder på allting.
Jag vet inte varför jag plötsligt blivit så... Nu hittar jag inte ordet. Jag vet att det börjar på a, men jag kommer banne mig inte på det. Fuck. Idag har jag slarvat med sömn och mat, och ändå bryr jag mig inte. Avstängd som en kaffebryggare.
Kaffekoppen står till vänster om mig på skrivbordet. Den har blivit påfylld tre gånger, men nu är den tom. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Kaffe, mjölk, en knapp tesked socker. Jag förstår mig inte riktigt. Försöker jag dämpa känslor genom att göra såhär? Jag vet inte, och jag tror inte det.
Jag tänkte säga att jag vill ha helg, men det vill jag inte riktigt heller. Jag vet inte vad jag vill, och vad jag vill vet jag att jag inte kan. Och jag byter riktning så snabbt att jag nästan ramlar av.
Imorgon är det tisdag. Om 19 minuter är det tisdag. Och just det, nationellt prov i engelska klockan 10:20-12. Jag får köpa med mig en kaffe.
När hände allt egentligen? Jag står fast och blinkar, och när jag ser igen är allt annorlunda. Allt har sprungit iväg åt alla världens håll. Men jag faller inte. Tro inte något sånt.
Men i min kaffefylla finns jag just nu. Det är märkligt här. Tiden finns, men ändå inte. Tickandet från sekundvisaren slår en aning för snabbt för att hålla takten med låten.
Jag är på kanten, tröskeln. I gränslandet står jag plötsligt bland harmonier och ekon. Och ett, snart utbrunnet, rött doftljus.
Jag vet att jag sagt till mig själv att jag ska träna den här veckan. Men jag verkar tappa orken så fort dagen blir tisdag. Borta i en orkan.
Och jag är medveten om allt som står här, och hur konstigt allt låter. Det måste väl betyda något, eller hur?
Nej. Se det här som en dikt. Utan varken rim eller alitteration.
Ett första utkast.
utsökt, prima, ballerina.
Jag sitter och lyssnar på Coldplay, och egentligen vill jag höja volymen men jag är rädd för att få "riktig" tinnitus, så jag låter bli. Jag behöver saker att göra. Jobbiga, roliga, trevliga saker att göra som distraherar mig. Allt som inte är plugg får gärna uppta all min tankeverksamhet och tid. För så fort jag inte håller hjärnan till 100% sysselsatt så börjar den syssla med annat som jag inte vill att den ska tänka på. Börjar den tänka och springa iväg sätter den nämligen igång hjärtat samtidigt. De är som ett par ivriga barn som just blivit klara med sin trädkoja. Hjärtat slår och slår. Då försöker jag stänga av det lite så att det inte ska bulta ut ur bröstet på mig. Och eftersom jag inte får rätsida på hjärnan när den springer iväg heller försöker jag att stänga av den också. Är jag upptagen med annat funkar det väldigt bra. Som det är nu går det lite sämre. Inte så att det är jobbigt på ett jobbigt sätt. Det är bara lite...tja, jobbigt. Uttröttande, kanske passar bättre.
Dagen har varit helt okej. Vi åkte till Marstrand på utflykt. Jag och Johanna spelade Gameboy Color och gick på fotopromenad, så tiden flög iväg.
På väg hem stannade vi till vid Bäckebol för att handla, och då såg vi två emo/skatare. Den ena var jättejättesöt.
Jag ångrar att jag åt upp allt mitt godis. Jag var jättemätt och ville egentligen inte ha mer, men ändå försvinner bitarna från skålen. Så nu mår jag utsökt, prima, ballerina. Jag vill nästan till skolan bara för att slippa bli så frestad hela tiden. Det är mycket lättare att inte äta (mycket) godis när man är i skolan. Fast tolka mig inte fel, jag tycker att det ska bli trevligt att gå till skolan igen på tisdag. Önskar bara att jag slapp de tråkiga lektionerna och de jobbiga arbetena och läxorna.
well, bye then.
bortlängtan.
bara...en bild.
espresso house med syster.
Det har nu gått tre dagar sedan jag kom hem från Tjörn (Orust?). Det har blivit både Espresso House-fika, körlektion och hemmadag. Och ändå känner jag mig rastlös. För vi gjorde så många roliga saker när vi var iväg att det mesta känts rätt tråkigt efter det. Jag menar, var är påskäggsskattjakterna, badmintonturneringarna, drakflygningarna och den gemensamma matlagningen? Så även om hemma ofta är väldigt trevligt så har jag bortlängtan. Jag vill inte vara hemma i dum lägenhet utan havet i närheten, med dum pappa och dum Maria vars röster verkar förstärkas i mitt rum och nästan spränger hål i mina öron. (Johanna, du vet att du är det underbara undantaget här.)
Nej, jag vill ha mysig stuga, mysiga människor och natur som finns alldeles utanför dörren.
Jag har bortlängtan.
över.
Ja, nu är dagen över. Ganska skönt, för nästa vecka är lov och alltså inga måsten i skolväg.
Uppspelningen gick, ja bara att den gick överhuvudtaget är positivt, bra tror jag. Glömde (såklart!) sista meningen på dikten och var tvungen att pausa, men jag är inte sur över det. Faktiskt. Jag är så förvånad över att jag faktiskt har suttit inför hela klassen och sjungit. Det hade jag aldrig kunnat tro om mig själv för ett år sedan,
knappt ens för ett halvår sedan.
Min klass är för bra, egentligen.
Efter att MuKon var avklarad kändes det som att dagen lugnt och fint gled förbi. Jag släpade hem gitarren och alrfiolen utan alltför mycket bök, jag har städat undan på mitt rum. Jag lagade middag åt familjen (Maria var med, men hon gjorde inget...faktiskt). Jag och Johanna fick glass till efterrätt - Tiramisu och Caramel, och det åt vi framför favoritprogrammet Halv åtta hos mig (eh, ja, det är sant!).
Grey's var riktigt bra idag. Lexie var nästan inte med i avsnittet, det verkar som om Sadie äntligen försvinner, och Hunt och Cristina är så gulliga. Jag tycker så synd om Hunt, för han ser alltid så plågad ut när något påminner om honom om Irak, och då slipper det alltid ur mig ett "men lilla gubben!" eller "snutten!". Jag gillar Hunt, och speciellt han och Cristina ihop.
Plus att jag gjorde psykologiläxan lyssnandes på klassisk musik och med tända ljus på skrivbordet. Alltså, jag tror att jag ska göra det till en studievana, för det var hur mysigt som helst! Blev nöjd med vad jag åstadkom också.
Och jag tycker att det är riktig vår nu.
Varför?
För att jag satt ute i solen och läste i en dryg halvtimma, och jag har fått märke efter linnet.
SOL!
Nu ska jag dyka ner i bokens förtrollade värld.
