oh studieförmåga, where art thou?
Ska ha nationella muntliga svenskaprovet imorgon, och tiden bara springer iväg. Jag trodde att jag skulle kunna koncentrera mig bättre om jag inte gick in på internet, men jag trodde fel. Jag kan inte koncentrera mig alls. Det enda jag får i huvudet är stressen över att det inte blir något gjort, trots att det måste bli gjort.
Nununu måste jag göra det fucking muntliga framförandet.
Jag ska hitta två bilder/texter, skriva upphovsman, berätta vad de säger mig och motivera varför jag valt dem, och varför de passar in på temat "Relationer och starka band". Och det går inte. Vill verkligen skolka lektionen imorgon, anmäla mig sjuk och bara sticka huvudet i sanden, men det kan jag inte, för min frånvaro är alldeles för hög för sådan undflyende lyx, och därför måste jag gå. Jag vill att det ska bli bra också. Jag vill verkligen ha MVG i Svenska B, och då har jag ännu ett skäl till att jag inte kan sitta här och stirra på instruktionshäftet som om det skulle gå att tvinga det till att ge mig inspiration. Jag behöver att någon loggar in på msn så jag kan gnälla och få hjälp, men icke.
Åh, hur ska jag göra? Allt plugg känns så himla hopplöst just nu också. Jag ligger efter i matten och förstår inte de viktiga principerna för att kunna jobba på egen hand, utan måste ha hjälp innan jag kan komma vidare. Jag har inte gjort den muntliga Historia-uppgiften än, och den ska redovisas den 2a december (så det är visserligen inte storbrand i knutarna än, men risken är stor att det kommer att bli med den precis som det är nu med svenskan, och då kommer det verkligen att vara bråttom).
Det är inte ens mycket plugg som behöver göras, egentligen, och ändå ligger jag efter med allt.
Till detta kan även de flesta musikämnena nämnas.
Ja, allt känns så fruktansvärt bra just nu.
framtidsdrömmar
När jag kom hem efter att ha varit på New Moon med Kajsa (filmen var jättejättebra!) sätter jag mig i soffan för att vara trevlig och prata med pappa. Det blir ett obehagligt samtal. Jag berättar att jag fick VG+ på GeMu-provet, och han svarar att "Vad roligt, Julia! Verkligen. Så du känner att du kommit upp på spåret igen nu då?"
Han menar att jag varit av spåret sedan jag fick IG på det första matteprovet vi hade. Nu när jag, med mitt VG+, uppenbarligen "är på spåret" igen är allt normalt och som det ska vara. Inte sympati över att jag fick IG, utan ett tecken på att något annat varit min prioritet (vilket det visserligen har varit). För JULIA skulle ju aldrig få IG i någonting i skolan, för hon är så himla duktig och bra. Ingenting är för svårt för henne. Det finns inte någonting hon inte förstår.
Så nu är besvikelsen bytt mot förnöjdsamhet. Saker är som de brukar vara. Hipp hurra.
Sedan fortsätter samtalet med prat om framtiden. Jag berättar lite om att jag skulle vilja läsa något med foto och bild och kanske miljövetenskap, och kanske musikhögskolan - jag tror inte att jag är bra nog, men man kan ju alltid försöka, det är ju gratis. Och istället för ett "Oj, vad spännande det låter! Kul." blir det ett "Ja, det är ju viktigt att du tänker på hur du vill göra. Nu har du ju bara ett halvår kvar ungefär, sedan ska du antingen ut och jobba eller läsa vidare. Och du har ju inget sommarjobb du kan ringa till och fråga om plats och du har ingen erfarenhet, och arbetslösheten är 25-30% hos unga, så det skulle ju vara väldigt svårt att få jobb på bara en gymnasieutbildning, faktiskt. Och om du ska söka musikskolan, har du pratat med din studiehandledare om hur du ska förbereda dig och så? För proven är tre dagar, och då är det ju nåt sångtest, instrument, rytmik, ensemblespel och gehörslära vet du, och du borde kolla upp med till exempel Tommy hur du kan förbereda dig på bästa sätt inför det. För din styrka, skulle jag säga, är din bredd. Ska man söka på sitt instrument behöver man vara nummer ETT..."
Och här avbryter jag med ett "Jag ska kolla upp mer och sådär" och går.
Jag får panik.
Jag hatar att ha sådana samtal. Jag får klaustrofobi och panik och blir superstressad. Det är jättejobbigt. Och han förväntar sig att jag typ ska ha tänkt massor på det, och jag har knäppt tänkt nåt på det alls, och det är så viktigt att ha sin framtid planerad nununu och veta vad man ska göra och så vidare och så vidare.
Jag får panik, bara.
