Svarta Isvingar

Ännu mindre tid idag. Men det får gå. Måste skriva av mig. Lite.

Hur kan något som gör så ont vara så fruktansvärt härligt? Jag pratar om magkrampen man får när man är mitt inne i ett skrattanfall. Luften tar slut i lungorna så att man nästan kvävs. Magen drar ihop sig så att man måste vika sig dubbel. Och ändå kan man inte sluta skratta.
Jag skrattade så mycket att jag fick syrebrist idag. Det började pirra i mina händer, och kort efter det började benen också pirra och domna bort. Självklart slutade jag inte skratta för det. Det gick inte. Ögonen rann och jag var tvungen att luta mig bakåt för att sträcka ut magen litegrann. Jag skrattade. Kajsa skrattade. Joel tittade lite underligt på oss. Han kanske kände sig lite utanför. Det är nog lätt att göra det när man försöker föra en konversation med två som verkligen inte kan göra annat än att flabba sönder.

Min och Kajsas kupp mot Linus godispåse lyckades till slut och jag sprang iväg med den medan Kajsa höll fast Linus. Det var roligt! Så roligt att jag tänker göra det fler gånger... När Linus inte är beredd. Kajsa, vi får snickra ihop ett ännu vattentätare plan! 

Jag ska flytta. Jag längtar. Jag ska få göra om mitt nya rum. Jag ska göra det till ett mysrum. Självklart är det inte bara till för mig utan även Kajsa och Linus, och såklart alla andra med mysbehov. Ett stort plus är också att i den nya lägenheten har jag fyra olika möjligheter att ta mig därifrån. Det låter verkligen som om jag gillar lägenheten nu. Det gör jag. Men jag vill bara uttrycka den enorma frihet, som jag redan nu känner, inför det faktum att faktiskt kunna spontanbesöka kompisar. Hittills har ju "spontanbesöken" inneburit en 50 min lång bussresa innan man ens kan börja spontanbesöket. Inte så spontant direkt.

Nu har jag tillochmed dragit över tiden med 5 minuter. Tiden går snabbt när man har roligt.
Det här är förmodligen det kortaste inlägget jag skrivit. Wow.
Over and out.