Kärlek i kortlek?
En 15-årig kille står och mekar med sitt skidskyttegevär. Ett skott råkar gå av och träffas hans 10-åriga lillasyster i huvudet. Hon förs till sjukhus, men avlider. Hur sjutton mår man efter något sånt? Hur ska han orka leva efter detta? Han har, även om det var en olyckshändelse, dödat sin syster. Förlora sitt syskon. FY FAN.
Det suger att göra sina vänner besvikna. Eller när man får dem att känna sig oönskade. Som när man säger att "Ska vi träffas?" och sedan ställer in det. Jag vill ju vara med dig. Jag vill inte att du ska tro att jag hittar på någon anledning för att slippa. För så är det verkligen, verkligen inte. Jag känner att du är besviken. Kanske sur också. Besvikenarg. Du svarade aldrig på mitt sms. Men det är inte därför. Jag känner det i huvudet, och här inne. Kanske har jag fel. Kanske du inte tar det så hårt som jag tror. Men det suger ändå. För såhär ska inte vänner bete sig mot varandra. Vänner ska hålla vad de säger. Vänner ska inte avboka och skjuta upp hela tiden. Jag är en dålig vän. Fy. Jag är dålig på att ta kontakt också. Att ringa upp och föreslå "Om du är ledig det och det datumet, kan inte vi...?". Det är ett under att jag faktiskt har några vänner kvar som vill träffa mig. Jag kräver omedvetet en massa, massa tålamod. Tålamod i det avseendet att inte börja känna sig oomtyckt ifall jag inte ringer eller smsar. Tålamod i det avseendet att alltid behöva vara den som ringer upp mig. Det är typ den dåligaste ursäkten ever. "Jag vet att jag inte ringt på jättelänge, men jag är bara så dålig på att ta kontakt." Åh, jag prioriterar och värderar verkligen mina vänner högt. Och när jag väl försöker att själv boka in en träffas-tid, så upptäcker jag att jag egentligen inte alls är ledig, utan blir tvungen att ställa in! Fel, fel, fel.
Sideways and down.
Det suger att göra sina vänner besvikna. Eller när man får dem att känna sig oönskade. Som när man säger att "Ska vi träffas?" och sedan ställer in det. Jag vill ju vara med dig. Jag vill inte att du ska tro att jag hittar på någon anledning för att slippa. För så är det verkligen, verkligen inte. Jag känner att du är besviken. Kanske sur också. Besvikenarg. Du svarade aldrig på mitt sms. Men det är inte därför. Jag känner det i huvudet, och här inne. Kanske har jag fel. Kanske du inte tar det så hårt som jag tror. Men det suger ändå. För såhär ska inte vänner bete sig mot varandra. Vänner ska hålla vad de säger. Vänner ska inte avboka och skjuta upp hela tiden. Jag är en dålig vän. Fy. Jag är dålig på att ta kontakt också. Att ringa upp och föreslå "Om du är ledig det och det datumet, kan inte vi...?". Det är ett under att jag faktiskt har några vänner kvar som vill träffa mig. Jag kräver omedvetet en massa, massa tålamod. Tålamod i det avseendet att inte börja känna sig oomtyckt ifall jag inte ringer eller smsar. Tålamod i det avseendet att alltid behöva vara den som ringer upp mig. Det är typ den dåligaste ursäkten ever. "Jag vet att jag inte ringt på jättelänge, men jag är bara så dålig på att ta kontakt." Åh, jag prioriterar och värderar verkligen mina vänner högt. Och när jag väl försöker att själv boka in en träffas-tid, så upptäcker jag att jag egentligen inte alls är ledig, utan blir tvungen att ställa in! Fel, fel, fel.
Sideways and down.
Kommentarer
Trackback
