Svarta Isvingar

Att vara ansvarig för att plocka ihop programblad lät som en helt okej sak att ställa upp på. Tills Rossing informerade om att vi också skulle dela ut dem, och stå med en kollektpåse efter konserten. Verkligen inte så roligt. Jag blev lite stirrig innan, men det brukar jag bli inför konserter, så det var inte så jobbigt för mig men säkert irriterande för folk omkring. Typ Kajsa. Fast hon var både bra på att lugna ner och att ge med sig, så jag tyckte att det funkade bra. Och hjälp, en sådan konsert! Jag blev lugn, för jag hade Tove framför mig, precis som det skulle vara. Min symbios, liksom. Och det gick bra att stå i mitten. Faktiskt. Det hade jag inte trott. Är lite imponerad av mig själv tillochmed. Jag som vanligtvis HATAR att stå längst fram. Det var så roligt och lät så bra och allt! Inte ens nervositeten kunde störa glädjen. Så nu längtar LÄNGTAR jag till Varberg. Det kommer nog bli ännu bättre, för då kommer vi få en bussresa och massa med umgås-tid som körsbäret på grädden. Kind of.

Trots att det är fredag och officiell godisköpardag har jag inte köpt något godis. Köpte ju konsertgodis igår, men det skulle vara ännu ett undantag i syndarveckan. Benen var på väg att handla något på väg hem, men jag var grymt duktig och åt tuggummi istället! Sen att jag åt 3 Digestive hemmavid behöver ju inte räknas.... Det är ju ändå syndarvecka.
Plus att jag, om 5 1/2 min, ska åka och träna randori i en timma. Alltså jobbig träning. Plus i kanten för mig, änna!

Kajsa, vi hade avslappning på gympan idag. Det hade varit mysigt att avslappna med dig. Bara så du vet. Men detta skriver jag inte för att ge dig skuldkänslor, utan bara för att du ska veta att jag helst vill ha avslappnig med dig. Eller, i vårat fall hade det väl blivit mysstund. Men du fattar.

Över och ut. Glassstrut.