Strepsils och ostmackor och lite Dumle och konsertgodis.
Jag lärde känna en ny person idag. Eller, lärde känna är att ta i. Jag hälsade och pratade lite med en ny person. Hon heter Anna och går i trean. Jag ska leta upp henne i skolkatalogen sen - NÄR DEN NU HADE TÄNKT KOMMA - och kolla mer i vilken av klasserna hon går. Jag stod längst fram i mitten idag igen. Faktiskt, det är en bra plats. Jag tror tillochmed att jag börjat tycka om att stå längst fram. Och när jag nu är så lång som jag är, är det mycket troligt att jag kommer fortsätta stå långt/längst fram. Fast när Rossing ville ha två frivilliga att dela ut programblad, och när ingen frivillig anmälde sig vilket gjorde att jag ofrivilligt frivilligt fick anmäla mig, hade jag nog velat stå lite längre bak. Det blev jag och den här tjejen Anna. Som jag bara sett på ensembleuppspelningen (den lilla i Södra Aulan) och på körrepen. Jag tyckte om henne redan innan jag hälsade på henne. Eller, jag kände att hon var en sådan där person som är glad och trevlig och omtyckt av alla, fast som jag inte vågar hälsa på just på grund av att hon är så omtyckt och snäll. Ja, det är konstigt. Men jag räckte fram handen och hälsade tillbaka. Och sedan pratade jag lite mer med henne. Tror tillochmed jag skämtade. Jag tycker om Anna. Vi slapp dela ut bladen, för det var några snälla kyrkpersonalare som gjorde det åt oss. Och vi tyckte att det var bäst att inte störa dem.
Det blev mycket skrivet om Anna nu...
En nackdel med att stå längst fram är också den att jag inte ser Linus när vi sjunger. Kajsa sitter väldigt bra, hon ser oss båda. Eller, skulle sett oss båda om inte Jonas ställt sig ivägen. Inte för att det är negativt att bara se Kajsa. Hon var finast i hela kyrkan med sin klänning och sina skor och sig själv. Jag tittade på henne medan kören hade paus. Och så blev jag sådär löjligt glad, som jag alltid blir. Började le stort, men kom på att det nog skulle se lite oproffsigt ut att stå och fånle, så jag höll tillbaka.
Och hjälp, hjälp, hjälp. Det är så roligt. Jag vill nästan inte att konserten ska ta slut. Fast en ganska stor del av mig vill det väldigt gärna. Fötterna som svider och gör ont, axlarna och ryggen... Men det roliga överväger det onda. Jag tror inte det kan bli annat än roligt att uppträda om Rossing är dirigent. Iochförsig ska han väl inte behöva hålla på som han gör egentligen, för det ska kören fatta ändå. Nu är vi antagligen en rätt dum kör, för vi fattar ju inte. Så han måste stå och skådespela i varje sats. Men det smittar av sig så bra. Glädje, glädje, glädje. REX!!! Ansiktsuttrycken och de små dansstegen är obetalbara.
Hemvägen blev massa gånger mysigare än vad jag trott. Hade förväntat mig 2-sitsad bussfärd men fick istället 3-sitsig bilfärd. Positivt alltså. Bara det att det tog tio minuter extra innan vi kunde komma iväg för att jag först skulle springa och leta efter min vante i bussen, och sedan springa upp till kyrkläktaren och hämta mina vanliga, bekväma skor.
På hemvägen köpte jag choklad. Ja, jag erkänner. Men jag skriver det med lite stolthet också, för jag köpte inte 100g utan en sådan där liten 24g-are med slott på. Ni vet? Konsertgodis. FAKTISKT. Och sedan en Dubbel-Nougat. Men den fick jag hemifrån. Av syster. Konsertgodis är gott. Namnam.
Ska nog natta nu. Även om det känns overkligt ska jag ju faktiskt upp tidigt - TIDIGT - imorgon och gå till skolan.
Flying and out.
Det blev mycket skrivet om Anna nu...
En nackdel med att stå längst fram är också den att jag inte ser Linus när vi sjunger. Kajsa sitter väldigt bra, hon ser oss båda. Eller, skulle sett oss båda om inte Jonas ställt sig ivägen. Inte för att det är negativt att bara se Kajsa. Hon var finast i hela kyrkan med sin klänning och sina skor och sig själv. Jag tittade på henne medan kören hade paus. Och så blev jag sådär löjligt glad, som jag alltid blir. Började le stort, men kom på att det nog skulle se lite oproffsigt ut att stå och fånle, så jag höll tillbaka.
Och hjälp, hjälp, hjälp. Det är så roligt. Jag vill nästan inte att konserten ska ta slut. Fast en ganska stor del av mig vill det väldigt gärna. Fötterna som svider och gör ont, axlarna och ryggen... Men det roliga överväger det onda. Jag tror inte det kan bli annat än roligt att uppträda om Rossing är dirigent. Iochförsig ska han väl inte behöva hålla på som han gör egentligen, för det ska kören fatta ändå. Nu är vi antagligen en rätt dum kör, för vi fattar ju inte. Så han måste stå och skådespela i varje sats. Men det smittar av sig så bra. Glädje, glädje, glädje. REX!!! Ansiktsuttrycken och de små dansstegen är obetalbara.
Hemvägen blev massa gånger mysigare än vad jag trott. Hade förväntat mig 2-sitsad bussfärd men fick istället 3-sitsig bilfärd. Positivt alltså. Bara det att det tog tio minuter extra innan vi kunde komma iväg för att jag först skulle springa och leta efter min vante i bussen, och sedan springa upp till kyrkläktaren och hämta mina vanliga, bekväma skor.
På hemvägen köpte jag choklad. Ja, jag erkänner. Men jag skriver det med lite stolthet också, för jag köpte inte 100g utan en sådan där liten 24g-are med slott på. Ni vet? Konsertgodis. FAKTISKT. Och sedan en Dubbel-Nougat. Men den fick jag hemifrån. Av syster. Konsertgodis är gott. Namnam.
Ska nog natta nu. Även om det känns overkligt ska jag ju faktiskt upp tidigt - TIDIGT - imorgon och gå till skolan.
Flying and out.
Kommentarer
Trackback
