Svarta Isvingar

Någon sa ditt namn idag på morgonen. Och precis när någon sa ditt namn sköt en blixt igenom min mage. Inte ett sådant där litet fjärilspirr, utan mer som gå emot en bordskantstöt. Och jag insåg att det hade ju inte alls blivit bättre under helgen.

Vi målade skor idag. Och med akvarell. Jag gjorde tre stycken, alla abstrakta. Helt plötsligt var jag på väg att skriva ditt namn och blev tvungen att maskera det med lite mer färg.
Kajsas hårfärg var så fin. Så blodig och poetisk och vacker och hjälp vad jag tycker om Kajsa. Det var hennes dag idag. Min dag var i fredags. Det som gör mig lite försviken (förvirrad mixat med besviken) är att jag inte vet precis vad som är rätt att säga. Om det hjälper, det jag säger. Jag försöker och vill verkligen att orden ska bli rätt. När jag inte hittar ord håller jag om dig, och hoppas att det hjälper istället.
Du hjälper en massa. Det har jag väl redan sagt, men det kan gott sägas fler gånger. Och du förstår, och står ut med mig.

Jag träffade Linus i trappan på väg till/från Ghettot. Vi blockerade trappan där vi stod och kramades, men det gjorde inte så mycket tycker jag. Folk kan gott ta sig förbi ändå.

Det var en undantagsdag idag. Och vi gick till Uhlmans och köpte bullar. 3 st för 10 kronor.
Jag var orolig inuti, i magen eller lite överallt kanske. Och sedan blev jag så glad, så glad, så glad. Du hade visserligen lovat, men jag trodde inte du skulle göra det ändå. Jag vet att det inte betyder något. Det är inte för att det är jag. Men för mig betyder det mycket. Jag antar att jag sken upp på nån halv sekund. Jag blev hög på ett lyckorus som fyllde upp hela mig. Så mycket att jag säkert inte sa nånting vettigt. Det lät inte vettigt i mina öron iallafall.

Och nu kommer jag vara likadan igen. Men nej.

Och jag måste bara säga förlåt. Förlåt förlåt förlåt. Jag vill inte bli sån egentligen. Jag är bara jobbig då. Men jag kan inte låta bli.