Borttappad, bortglömd, sur.
Allt, bara.
För att hon är så söt och social och alla älskar henne, och för att jag är ful och sur och bajs på mig.
Jag vill bli omtyckt. Jag vill känna mig uppskattad någon gång ibland. Känna mig speciell. Men det blir ju aldrig av. Jag är för feg, för blyg.
Jag kan inte tro på vad folk säger. Helt enkelt för att det inte stämmer. Och då blir det bara fel. Jag kan inte tro på att någon i hennes klass sagt att jag är [blankt]. Det finns inte. Och hjälp, tänk vad alla måste tycka om mig... Ångest. Fy. Fy. Fy. Jag ser ju det i deras ögon varje gång, att de tänker på vad jag gjorde. Det är nästan så att de skulle vända sig om och skratta efter mig. "Kolla på henne, den lilla pluttettan!" skulle de säga. Viska. Eller väsa. Så att jag precis skulle höra det.
Jag hatar när hon klagar. På det som hon borde vara glad över. Jag blir svart och sur inuti, men jag säger inget. Nej, det får man ju inte göra. Hysch hysch. Hon är ju omtyckt för helvete.
Blächk. Och inte kan jag skriva heller.
Ska det vara så svårt? Ska det bara vara motgångar? Bara vara olycklig kärlek, livet ut?
Fast vad bryr jag mig om det. Jag borde ju bli van vid olycklig kärlek. Till slut är jag nog resistent mot kärlek överhuvudtaget. Jippie. Då slipper man få hjärtat mosat, krossat, söndersmulat varje gång. Jag kan göra en dokumentär om mig själv och sälja den till Kanal 5. " The 45-year old who has never experienced happy love." Den skulle nog bli en riktig rackabajsare. Jag tjänar storkovan på att filma mig själv och mitt ensamma liv under några månader. Sen klipper jag till det, såklart. Till ett program på 47 minuter. 13 minuter går ju åt till reklam.
Och varför ens bry sig om att säga något alls? Bättre att inte höra nånting än att höra saker som ändå bara är falskt. I hopp om att ingjuta lite självförtroende i den stackars flickan. Well, good luck with that. Motherfuckers.
Eller så spelar jag in en Die Hard-typ-film. Då får jag låtsasskjuta folk och ha roliga fejkblodpåsar under det smutsiga, halvt trasiga, vita linnet. Herregud ja. Vilken kärriär. Vilket liv.
Jag är patetisk. Fuck.
För att hon är så söt och social och alla älskar henne, och för att jag är ful och sur och bajs på mig.
Jag vill bli omtyckt. Jag vill känna mig uppskattad någon gång ibland. Känna mig speciell. Men det blir ju aldrig av. Jag är för feg, för blyg.
Jag kan inte tro på vad folk säger. Helt enkelt för att det inte stämmer. Och då blir det bara fel. Jag kan inte tro på att någon i hennes klass sagt att jag är [blankt]. Det finns inte. Och hjälp, tänk vad alla måste tycka om mig... Ångest. Fy. Fy. Fy. Jag ser ju det i deras ögon varje gång, att de tänker på vad jag gjorde. Det är nästan så att de skulle vända sig om och skratta efter mig. "Kolla på henne, den lilla pluttettan!" skulle de säga. Viska. Eller väsa. Så att jag precis skulle höra det.
Jag hatar när hon klagar. På det som hon borde vara glad över. Jag blir svart och sur inuti, men jag säger inget. Nej, det får man ju inte göra. Hysch hysch. Hon är ju omtyckt för helvete.
Blächk. Och inte kan jag skriva heller.
Ska det vara så svårt? Ska det bara vara motgångar? Bara vara olycklig kärlek, livet ut?
Fast vad bryr jag mig om det. Jag borde ju bli van vid olycklig kärlek. Till slut är jag nog resistent mot kärlek överhuvudtaget. Jippie. Då slipper man få hjärtat mosat, krossat, söndersmulat varje gång. Jag kan göra en dokumentär om mig själv och sälja den till Kanal 5. " The 45-year old who has never experienced happy love." Den skulle nog bli en riktig rackabajsare. Jag tjänar storkovan på att filma mig själv och mitt ensamma liv under några månader. Sen klipper jag till det, såklart. Till ett program på 47 minuter. 13 minuter går ju åt till reklam.
Och varför ens bry sig om att säga något alls? Bättre att inte höra nånting än att höra saker som ändå bara är falskt. I hopp om att ingjuta lite självförtroende i den stackars flickan. Well, good luck with that. Motherfuckers.
Eller så spelar jag in en Die Hard-typ-film. Då får jag låtsasskjuta folk och ha roliga fejkblodpåsar under det smutsiga, halvt trasiga, vita linnet. Herregud ja. Vilken kärriär. Vilket liv.
Jag är patetisk. Fuck.
Kommentarer
Trackback
