Skapelser
Att skapa något är ibland väldigt svårt. Det är som att så fort man bestämt sig för att göra något kreativt så försvinner all förmåga att åstadkomma någonting bra. Oftast är det just den "tvingade" formen av kreativitet som gör att det blir så svårt att skapa. För när man minst anar det lyckas man hitta den där underbara melodin, man lyckas teckna som om man aldrig gjort annat och man lyckas komposera det finaste stycket ever.
Varför är det så svårt att göra något bra bara för att man bestämt sig för att göra det? För kunskapen finns ju inuti oss hela tiden, oavsett om vi vill det eller inte, på något sätt. Kanske börjar man tvivla på sig själv så fort man ska sätta sig ner och skapa. För så fort det handlar om att skapa något slutar det att handla om att bara låta allt flöda. Då kan man inte längre sitta och kladda lite halvdant för att sedan mitt i upptäcka att det faktiskt blev något av kvalité i ett hörn på sidan. Då kan man inte sitta och låta fingrarna spela över tangenterna on their own ackord (ojojoj, vilken ordvits) och sedan plötsligt hitta något värt att bygga vidare på där i mitten av smeten. Nej, för ska man skapa, då ska det bli bra från första början. Tja, helst ska det ju bli fantastiskt och fenomenalt , men åtminstone ska man åstadkomma någonting bra. Allt ska ha kvalité och visa hur duktig och kunnig man är. Inga misstag att prata om här inte.
Samtidigt är det ibland så lätt att skapa att man skapar något som absolut inte knyter an till någonting. De där situationerna med henne och honom redigerar man och justerar i huvudet och helt plötsligt betydde allt de gjorde - eller inte gjorde, och allt de sade - eller inte sade, något helt annat, och man förstår inte att man inte såg det från början. Såklart att han gillar henne, han gjorde ju det och det. Och som hon ställer sig in och är trevlig...
Samtidigt som man skapat något annat av det har man också helt plötsligt skapat sig en avundsjuka. Eller ett stort, stort missförstånd.
Så vilket slags skapelse är att föredra?
Personligen tycker jag bäst om att skapa när jag sitter vid ett piano. När jag kan låta fingrarna spela över tangenterna, och helt plötsligt hitta något helt underbart vackert - precis mitt i smeten.
Varför är det så svårt att göra något bra bara för att man bestämt sig för att göra det? För kunskapen finns ju inuti oss hela tiden, oavsett om vi vill det eller inte, på något sätt. Kanske börjar man tvivla på sig själv så fort man ska sätta sig ner och skapa. För så fort det handlar om att skapa något slutar det att handla om att bara låta allt flöda. Då kan man inte längre sitta och kladda lite halvdant för att sedan mitt i upptäcka att det faktiskt blev något av kvalité i ett hörn på sidan. Då kan man inte sitta och låta fingrarna spela över tangenterna on their own ackord (ojojoj, vilken ordvits) och sedan plötsligt hitta något värt att bygga vidare på där i mitten av smeten. Nej, för ska man skapa, då ska det bli bra från första början. Tja, helst ska det ju bli fantastiskt och fenomenalt , men åtminstone ska man åstadkomma någonting bra. Allt ska ha kvalité och visa hur duktig och kunnig man är. Inga misstag att prata om här inte.
Samtidigt är det ibland så lätt att skapa att man skapar något som absolut inte knyter an till någonting. De där situationerna med henne och honom redigerar man och justerar i huvudet och helt plötsligt betydde allt de gjorde - eller inte gjorde, och allt de sade - eller inte sade, något helt annat, och man förstår inte att man inte såg det från början. Såklart att han gillar henne, han gjorde ju det och det. Och som hon ställer sig in och är trevlig...
Samtidigt som man skapat något annat av det har man också helt plötsligt skapat sig en avundsjuka. Eller ett stort, stort missförstånd.
Så vilket slags skapelse är att föredra?
Personligen tycker jag bäst om att skapa när jag sitter vid ett piano. När jag kan låta fingrarna spela över tangenterna, och helt plötsligt hitta något helt underbart vackert - precis mitt i smeten.
Kommentarer
Trackback
