it's a perfect denial
Som vanligt har jag ingen direkt plan över vad jag vill skriva om i mina blogginlägg. Antar att det blir ett sådant där klagogegginlägg som smetar sig fast på dataskärmen och skymmer sikten för det riktigt viktiga.
Jag tror att min hjärna svimmade av idag på pianolektionen. Ganska märkligt, för man kan ju tycka att den borde göra det på Kuid:en och sedan vakna till liv igen på pianot, som är i topp tre på roligaste lektioner. Men icke. Jag tror seriöst att vi spenderade en kvart (= halva lektionen) på att gå igenom fingersättningar på två takter. TVÅ! Och egentligen kan man bara räkna det som en, för det var samma mönster på båda, bara på andra tangenter. Jag förstår det inte. Jag satt där med fingrarna i startläget och hjärnan ropade till fingrarna att röra sig, men kopplingen mellan dem funkade inte, och istället blev det att jag stirrade på tangenterna och fingrarna i säkert en minut innan de till slut ryckigt rörde sig till läge två. Vill ställa mig i ännu sämre dager och säga att det var fyra lägen per takt. Vad händer med progressen, liksom?
Sen struntade jag i elgitarren också. Usch usch usch. Skolkade, till och med, för jag meddelade inte ens att jag inte skulle komma. Bad Dobby! Men jag...orkade bara inte. Hur sjukt är inte det. En lektion på tjugo minuter med en soft lärare borde man ju klara av. Men jag hade inte övat en enda gång på stycket (den här veckan heller) och jag mår illa över mig själv när jag inte kommer förberedd till lektionen. Elgitarren är inte ens med nu, så jag kommer nog inte öva till nästa lektion heller... Det kanske är för att jag bestämt mig för att sluta som gör att jag så lätt hoppar över lektionerna. Det är meningen att jag ska gå terminen ut och sedan sluta, men jag funderar på om jag ska sluta tidigare. Det är inte det att det är tråkigt, för när jag väl är där är det kul och lärorikt. Men resan dit, tanken på det när jag åker hem på fredagseftermiddagen, och så den där skulden över att aldrig öva. Men det känns som om jag har tusen miljoner andra saker jag måste göra i första hand (vilket jag har, det är ju det hemska).
Och jag måste sluta skjuta upp kuid-arbetet. Det ger mig också ångest i kroppen. Dels för att inlämningsdatumet kommer närmare och närmare för varje minut, dels för att jag inte bestämt mig för vad jag ska skriva om. Jag sa till honom att jag skulle skriva om Alexander den Store, men vad fuck! Vad är det för jobbigt ämne? Så idag, på kuid-lektionen, i datasalen, när jag satt och icke-arbetade, fick jag idén att jag kanske skulle skriva om en viss epok - typ wienklassiscismen (my god, jag kan inte stava det) och lägga den största vikten på att skriva ett stycke i just den stilen. Frågan är bara om han godkänner ett sådant arbete. Helst vill han väl att det handlar om konst eller arkitektur. Det är ju det enda han pratar om, den jä - nej, så ska jag inte skriva.
Och så är det det här med självkänslan. Just nu är den verkligen på botten, och jag pushar hela tiden ner den ännu och ännu längre ner. Det är inte så kul, och det håller mig också i obalans. Som om inte skolarbetet gör det tillräckligt redan. Blä, är ordet som passar bra in här. BLÄ.
Och vad ska man göra efter gymnasiet? Jag vill nog söka vidare, men finns det orkestrar att spela i? Jag hoppas verkligen att jag blir tillräckligt bra att klara av orkestern nu till trean.... Och om jag gör det vill jag ju fortsätta spela i orkester även efter Hvitfeldtska (det känns konstigt att det faktiskt kommer att finnas en sådan tid), men vart söker man sig? Musikhögskolor? Där man typ ska söka in, och där alla kommer att vara små musikaliska underverk rörda av Mozart själv? Jag är RÖKT, säger jag bara.
I övrigt flyter veckorna på. Tallriksmaskinerna är färdiga att installeras i bamba. Yay.
Jag tror att min hjärna svimmade av idag på pianolektionen. Ganska märkligt, för man kan ju tycka att den borde göra det på Kuid:en och sedan vakna till liv igen på pianot, som är i topp tre på roligaste lektioner. Men icke. Jag tror seriöst att vi spenderade en kvart (= halva lektionen) på att gå igenom fingersättningar på två takter. TVÅ! Och egentligen kan man bara räkna det som en, för det var samma mönster på båda, bara på andra tangenter. Jag förstår det inte. Jag satt där med fingrarna i startläget och hjärnan ropade till fingrarna att röra sig, men kopplingen mellan dem funkade inte, och istället blev det att jag stirrade på tangenterna och fingrarna i säkert en minut innan de till slut ryckigt rörde sig till läge två. Vill ställa mig i ännu sämre dager och säga att det var fyra lägen per takt. Vad händer med progressen, liksom?
Sen struntade jag i elgitarren också. Usch usch usch. Skolkade, till och med, för jag meddelade inte ens att jag inte skulle komma. Bad Dobby! Men jag...orkade bara inte. Hur sjukt är inte det. En lektion på tjugo minuter med en soft lärare borde man ju klara av. Men jag hade inte övat en enda gång på stycket (den här veckan heller) och jag mår illa över mig själv när jag inte kommer förberedd till lektionen. Elgitarren är inte ens med nu, så jag kommer nog inte öva till nästa lektion heller... Det kanske är för att jag bestämt mig för att sluta som gör att jag så lätt hoppar över lektionerna. Det är meningen att jag ska gå terminen ut och sedan sluta, men jag funderar på om jag ska sluta tidigare. Det är inte det att det är tråkigt, för när jag väl är där är det kul och lärorikt. Men resan dit, tanken på det när jag åker hem på fredagseftermiddagen, och så den där skulden över att aldrig öva. Men det känns som om jag har tusen miljoner andra saker jag måste göra i första hand (vilket jag har, det är ju det hemska).
Och jag måste sluta skjuta upp kuid-arbetet. Det ger mig också ångest i kroppen. Dels för att inlämningsdatumet kommer närmare och närmare för varje minut, dels för att jag inte bestämt mig för vad jag ska skriva om. Jag sa till honom att jag skulle skriva om Alexander den Store, men vad fuck! Vad är det för jobbigt ämne? Så idag, på kuid-lektionen, i datasalen, när jag satt och icke-arbetade, fick jag idén att jag kanske skulle skriva om en viss epok - typ wienklassiscismen (my god, jag kan inte stava det) och lägga den största vikten på att skriva ett stycke i just den stilen. Frågan är bara om han godkänner ett sådant arbete. Helst vill han väl att det handlar om konst eller arkitektur. Det är ju det enda han pratar om, den jä - nej, så ska jag inte skriva.
Och så är det det här med självkänslan. Just nu är den verkligen på botten, och jag pushar hela tiden ner den ännu och ännu längre ner. Det är inte så kul, och det håller mig också i obalans. Som om inte skolarbetet gör det tillräckligt redan. Blä, är ordet som passar bra in här. BLÄ.
Och vad ska man göra efter gymnasiet? Jag vill nog söka vidare, men finns det orkestrar att spela i? Jag hoppas verkligen att jag blir tillräckligt bra att klara av orkestern nu till trean.... Och om jag gör det vill jag ju fortsätta spela i orkester även efter Hvitfeldtska (det känns konstigt att det faktiskt kommer att finnas en sådan tid), men vart söker man sig? Musikhögskolor? Där man typ ska söka in, och där alla kommer att vara små musikaliska underverk rörda av Mozart själv? Jag är RÖKT, säger jag bara.
I övrigt flyter veckorna på. Tallriksmaskinerna är färdiga att installeras i bamba. Yay.
Kommentarer
Trackback
