Svarta Isvingar

                                                                          tagen under födelsedagsfirandevistelsen hos morfar.

Efter begäran har jag bestämt mig för att ta mig i kragen och uppdatera här. Jag har tänkt göra det flera, flera gånger den senaste tiden, men så fort jag börjat tänka på det har skrivkrampen kommit krypande, och jag tycker inte om när ens inlägg blir bara massa trams och random babbel, så jag har avstått. Men nu är det som sagt dags, även om jag har en känsla av att detta inlägg kommer att bli just ett sådant inlägg.

Mycket har hänt sen jag skrev sist. Jag har fått en pojkvän som varit min i två veckor och fyra dagar i skrivande stund. Skolan har tagit slut, sommarlovet har börjat och solen har börjat göra sin vistelse på himlen mer permanent. Jag har varit på Orust i Annikas stuga med Joel och Gabriel, och jag har varit i Yvonnes stuga i Varberg med henne, mamma och Johanna. Och idag har jag varit hos farmor och klippt gräs och rensat gräs från en stentrappgång.

Som sagt har midsommarhelgen spenderats i Annikas underbara stuga på Orust. Det har varit hur mysigt som helst. På fredagskvällen kom jag och Gabriel upp, efter 2 ½ timmas olika bussresor och byten. Solen sken och det var sådär lagom kvällsvarmt i luften, så vi satt ute på den lilla farstun tillsammans med Annika och hennes kusin Anette. Anette var en mycket trevlig tjej som också gillar Harry Potter och Twilight (ja, det är väl egentligen det enda väsentliga man behöver veta om en person, eller hur?). På lördagen bestämdes det att vi skulle på utflykt med Skvätt, Annikas och Anettes lilla båt. Joel kom klockan +- 13.15. Hur underbart som helst. När han kommit, och jag fått...hälsa på honom ett tag, och matsäcken - bestående av mackor, brieost, körsbärstomater och avokado - blivit gjord, gav vi oss iväg ut på havet. Tanken var att vi skulle ro hela vägen ut till en liten trevlig holme, men att ro en båt med fem personer i motvind är ingen lätt uppgift, så vi bytte snart till motor. Mina kamerabatterier tog slut efter fem minuter på holmen, så så värst många kort blev det absolut inte. Nåväl, det var väldigt mysigt ändå, och efter fem timmar styrde vi Skvätt hemåt igen. Jag och Joel skulle dygna hade vi bestämt, för att hålla Orust-rutinen igång, liksom. Men vi somnade på morgonen, så det kan väl inte riktigt räknas som att vi lyckades. Söndagen var hur härlig som helst. Vi gjorde inget speciellt - Annika läste Harry Potter och jag, Joel och Gabriel spelade lite kort. Sedan satt vi ute på verandafarstun i solskenet, låg i gräset tills regnet började falla lite lätt, och bara var, utan att tänka på tiden, och utan att ha massa måsten att göra. Framåt kvällen följde jag med Joel hem. Jag satt med hans familj och fikade på kaffe och rostbröd och testade en massa konstiga pålägg. Och hans familj är så jättetrevlig, måste jag bara säga. Snälla och trygga, liksom, och jag satt där och stormtrivdes. Eller, jag satt och rodnade titt som tätt och var jättevarm, men jag mös verkligen.

Att behöva säga hejdå och lämna Joel idag var inte alls särskilt mysigt, däremot. Jag började sakna honom så fort jag kommit utanför hustomten. Det är väl smällen jag får ta när jag spenderar flera dagar i sträck med honom, men det känns ändå ganska piss. Förhoppningsvis får jag träffa honom någon gång igen innan jag och Kajsa åker till Arvika på söndag. Jag hoppas verkligen, verkligen att jag får det. Annars hinner jag väl bli galen av saknad redan efter två dagar i Arvika.

Apropå Arvika ska jag träffa och sova över hos Kajsa imorgon. Övernattningen och vistelsen är stämplad Förberedelser, och vi ska kolla igenom packlistor, göra kompletterande inköp och eventuellt, om vädret tillåter - och Kajsa också såklart, öva på att sätta ihop tältet. Det blir ju så lagom pinsamt på Arvika annars. Jag hoppas också att vi ska ha tid att mysa och se på film, men jag menar - kvällen är lång, och möjligheterna närmast oändliga så jag tror att detta ska gå att ordna.
Jag vågar inte riktigt tänka på hur det kommer att bli på Arvika än, förresten. Jag känner mig lite orolig inför det, nämligen. Jag är orolig för att jag inte ska tycka att det är kul, att människorna jag ska jobba med inte är trevliga, att jag kommer att sakna Joel jättemycket och därmed också förstöra Kajsas Arvikavistelse med min klagan (nejdå, så kommer det nog inte bli, haha) eller att... Jag vet inte riktigt, men jag har liksom en liten olustig känsla inom mig som gör sig påmind när Arvika kommer på tal. Och lets face it, det är bara sex dagar kvar till det faktiskt händer. Jag har aldrig gjort något liknande tidigare, det kan väl vara det som oroar mig. Men egentligen har Arvika alla möjligheter som helst att bli bästa eventet ever, för jag menar - konserter med massa bra band, och säkerligen urtrevliga människor som man kommer att byta msn-adresser med i slutet av festivalen. Möjligheter!

Hrm, jag känner mig ganska klar nu, och när jag skummar igenom texten känns det faktiskt som om jag har substans och röd tråd i inlägget.
Jag tror jag nöjer mig här.

Över och ut
/Juliet