Svarta Isvingar

                                                       Taget under den-inte-så-mörka Earth Hour.

Jag undrar lite vad det är jag har gett mig in på. Jag ska spela och sjunga på MuKon på onsdag. Imorgon, om en timma och tre minuter. Inför alla. Burr. Å andra sidan kanske jag inte borde ta så seriöst på det, och istället se det som en trevlig scen-träning. Problemet är bara att det är uppspelningsPROV OMG. För betyget. Usch. Jag har själv satt mig i situationen jag sitter i, så jag kan inte skylla på någon annan. Men jag kan nästan känna kortisolet pulsera runt i kroppen (kortisol - ett av tre ämnen/substanser/något annat som bildas när man är stressad [de andra två är adrenalin och noradrenalin har jag läst i psykologiboken]. Just kortisol är det dåliga ämnet av de tre) och det är mindre trevligt. Inte för att jag tror att någon skulle börja asgarva när jag spelar. Fast kanske fnissa. Eller nej, folk är för det mesta bra på att visa hänsyn när folk redovisar/uppträder. Jag vet inte riktigt vad jag fruktar. Jag har ju faktiskt suttit och spelat och sjungit på en riktig scen förut. Då var jag visserligen inte ensam, vilket kan ha hjälpt. Fast det är väl det att det uppträdandet känns så fruktansvärt avlägset nu, och jag kan inte komma ihåg hur hemskt jag tyckte det var att höra mig egen röst, om jag ens hörde den. På MuKon kommer jag definitivt att höra mig. Plus att man inte har en hög scenkant att blicka ner på folk ifrån, och det är ljust i rummet, så man kan se allas ansikten (och se när alla somnar, höhöhö). Och nu har jag inte ens kommit till mitt största orosmoment, som är det faktum att jag inte ens kan texten ordentligt, och att jag just hittade ett stick som jag inte tänkt på fanns där från början. Och så måste jag bestämma hur jag ska spela. Och så är jag orolig för att sången låter som en exakt härmning av originalet. Och så måste jag hitta och lära mig en dikt också. Och så ska man ha inre energi, vara "i sången" och "i dikten", man ska känna det man framför, men inte för mycket. Man ska artikulera och betona, och hålla ut fraser och tala tydligt och högt och hejjagkanvällikagärnasnubblaellerramlanärjagskagåupp?

Men man får ju vara positiv. Jag har trots allt nästan hela dagen imorgon på mig att öva. Och passar ingen dikt ihop med låten, so what. Det får bli som det blir. Och jag behöver ju faktiskt inte titta på någon alls. Jag kan stirra ett stort hål i det gamla träskåpet istället. Och så kan jag låtsas att jag är världsstjärna och sitter på en scen och att alla betalt och köat för att få höra mig och min dunderhit Lady Stardust. Och skulle allt fucka sig totalt...tja, då får jag väl slå på min oerhörda, oemotståndliga charm och blända alla med mitt eltanborstade leende. Och sen kan jag slå sönder gitarren på sant rockmanér. Då kommer ingen att komma ihåg om jag sjöng antingen rätt eller rent.
Se där, nu har jag ju till och med en plan.

I övrigt då, what's new pussycat?
Tjaaaaa....
(tystnad)
Ja, ni ser ju hur händelserikt liv jag har. Det är svårt att ens få plats med allt som hänt här.
^^

                                                                                                             Sam Cooke

just nu orkar jag inte. jag orkar inte att jag behöver hjälp med matten hela tiden och knappt kan göra ett tal på egen hand. jag orkar inte att vi får spaghetti och köttfärssås jämt och ständigt. jag orkar inte att jag inte orkar plugga. jag orkar inte det faktum att jag inte klarar av saker. jag orkar inte att mina ögon är grusiga och svider. jag orkar inte att jag, trots att jag är trött som in i satan, ändå sitter här. jag orkar inte att pappa och maria är irriterande. jag orkar inte skrikiga fjortisar vid spårvagnshållplatsen. jag orkar inte med min tunga, tunga skolväska. jag orkar inte att jag äter godis alldeles för ofta. jag orkar nog inte träna imorgon, på grund av att jag måste försöka hinna göra miljoner tal matte och läsa ut engelskaboken tills nästa vecka. jag orkar inte med att vara stressad. nej, just nu orkar jag inte.

Men i övrigt har dagen varit bra. Väldigt bra, till och med. Men jag tror att jag ska försöka sova istället för att skriva mer.

En helikopter surrar förbi ovanför, på väg till sjukhuset, och jag tänker att man ändå får vara glad för att man hittills klarat sig från olyckor och sjukdomar (ta i trä, ta i trä). För allt kan vända så himla snabbt. På en halv sekund, en tusendels sekund kan allt förändras, och herregud, en tusendels sekund är ju ingenting. Så man får ändå vara glad för att man hittills klarat sig.

Melodifestivalen är över ännu en gång. Malena vann. Jag tror att jag är så trött på hela grejen att jag inte ens orkar bry mig att jag tyckte att fel låt vann. Å andra sidan tyckte jag inte att någon speciell låt skulle vunnit, men jag trodde att Måns hade en god chans att plocka hem det. Och stackarn fick bara 48p av tittarna. Lille pojken såg så besviken ut att jag bara ville hoppa in i rutan och ge honom en stor tröstkram.



Och tydligen är förra eller förrförra årets vinnare (jag bryr mig inte riktigt om när) Marija Sliva-nåntingsomlåtersomSlivovitza med i den oh-så-stora Internationella Juryn och fick den oh-så-stora äran att läsa upp den oh-så-stora Internationalla Juryns röster. Ett helt nytt inslag i detta årets jippo. Undra om den här juryn även röstar i de andra ländernas festivaler? Jäklar, vilket jobb isåfall. Om inte är det bara oh-så-töntigt att ha en sådan i Sverige. Vilken skillnad gjorde de egentligen, liksom. Men jag tyckte att finalen flöt förbi med helt okej fart. Petra Mede lyckades med skämten (oftast), de riktiga jurysarna delade ut poängen nästan felfrit, och superhiten Tingeling fick en Russian Base-Lovers Remix. Och inte att förglömma - 1,7 miljoner röster registrerades på det billigare numret om jag inte fattade fel, så SVT/Telia/båda(?) pungade in med ca 6,7 miljoner kronor.
Nu väntar Moskva och deltävlingar och kval. Tydligen är länderna indelade i olika grupper (när hände detta?) som ska tävla mot varandra. Det blir som en hel fotbollsturnering, det här. Jag ser fram emot SVT:s uppladdning inför Eurovision, där de betygsätter alla bidrag. De verkar ha det trevligt tillsammans, och han som representerar Finland är så mysig. Vi får väl se om vi tar oss förbi kvalet i år. "Vi ska tävla tillsammans med de andra U-länderna" för att citera Petra. Jag har däremot hört att Norge tydligen har ett supervasst bidrag i år. Så vi får väl se hur det blir i maj.

Tills dess: So long, farewell, auf wiedersehn, good night!

den spydiga tonen är tillbaka, en ny vecka hos pappa har nästan precis påbörjats och jag lyssnar på musik som får det att pirrigt, jobbigt, oförståeligt sticka i mitt mellangärde.

när vi släpar alla femtioåttatusen väskor och instrument till bilen på fredagar hoppas jag alltid att ingen ska se oss, för det ser ju seriöst ut som om vi ska flytta hemifrån varje gång, och jag inbillar mig att den/de som ibland ser oss packa in allt i bilen tittar och skrattar.

de två senaste veckorna har jag från och till velat lägga mig i sängen och apatiskt stirra in i väggen, bara för att jag inte vet vad jag kan/vill göra. det har dock aldrig blivit av, för jag kan isåfall bara göra det när jag är ensam hemma eftersom det skulle verka väldigt konstigt om någon skulle komma in i rummet och hitta mig sådan. och jag är sällan ensam hemma.

jag har lust att vara ensam hemma, att spela musik som vrålar ut ur högtalarna och att, lika högt, sjunga med i låtarna.

jag fruktar och längtar till måndag när jag ska ha studiokurs igen.

hela tre prov har vi fått tillbaka den här veckan: engelska, kuid och datakunskap. det gick bra på alla tre faktiskt, vilket gör gott. jag vann till och med något slags pris på kuid-provet. priset - en chokladkaka. fast jag tvivlar på att Kjell kommer ihåg det. inte så att jag ska påminna honom bara för att få chokladen, men jag tror inte att han kommer att komma ihåg det.

jag har egentligen inget vettigt att säga, vilket säkert märks, så jag tror att jag helt enkelt avslutar här.