Svarta Isvingar

Det var riktigt jobbigt. Jobbiga frågor som Hur går det i skolan nu? Hinner du med? Oroar du dig mycket, så att du har svårt att sova på nätterna, eller känner du dig nere på grund av skolarbetet?
Och så sitter jag där och är astrött och känner hur alla tre kollar på mig. Tommy ser ut att leta efter nånting i mina ögon, och jag kommer på att de nog inte visar någonting. Åtminstone känns de helt döda, tomma. Ögonen svider och är jobbiga redan från början, och så ska jag sitta och berätta om hur jag tycker att det går i skolan. Så blir de tåriga, och jag känner att jag rodnar och tycker att det är jättepinsamt, för det är väl klart att de ser att ögonen tåras, och så känner jag hur alla granskar mig, och så fattar jag ju hur det ser ut.
Hela utvecklingssamtalet handlar i princip om skolan (jo, såklart, det är det ju meningen att det ska göra, men jag menar typ de ovanstående frågorna), om att man inte alltid kan vara bäst på allt, och att man måste prioritera och planera.
Rummet blir lite mindre. Jag tycker inte om att prata om hur mycket det är i skolan på det här sättet. När det känns som om de tror att jag håller på att bryta ihop vilken sekund som helst.
Och så när vi tittar på studieplanen börjar pappa fråga om vilka kurser som är bra att ha läst om man inte är säker på vad man vill göra efter gymnasiet. Etcetera, and so on. Rummet blir ännu lite mindre. Hatar det.

Till slut får vi gå iallafall. Jag kommer ifrån de granskande blickarna och luften känns lättare att andas när jag snabbt trampar mig hemåt, ensam med min cykel och min musik.