Svarta Isvingar

Jag tycker väldigt mycket om den här bilden, och därför får den vara så äckligt stor.
Det är ju lite synd att allt jag skriver blir väldigt deppigt och pessimistiskt. Waste of space, typ. Men när huvudet blixtsnabbt töms på allt positivt finns det inte så mycket att göra. Åh gud, redan där började jag. Men jag menade det inte så som det lät. Bara att det negativa ofta finns kvar längst, av någon anledning. Allt man önskar att man sagt eller gjort, allt man önskar att man inte sagt eller gjort, limmar sig fast i hjärnan och sitter kvar dubbelt så länge som trevliga, bra saker. Oftast, iallafall.

Jag önskar jag kunde säga att jag försöker och gör mitt bästa i skolan nu när allt hopar sig. Jag önskar att jag kunde säga att jag börjat lägga in den sista slutspurtsväxeln. Jag önskar nästan att jag kunde säga att jag går runt och är orolig för hur det ska gå. Men det stämmer inte.
Jag försöker inte alls i skolan när allt hopar sig. Jag har inte ens sett skymten av någon extra växel, och jag går inte omkring och är orolig för mina betyg. Jag vet att jag borde. Idag till exempel. Idag skulle jag gjort klart min muntliga redovisning i Arbetsmiljön, och helst skrivit lite på Kuid-arbetet också. Nu har jag slutat "plugga" (ja, jag kan inte ens kalla tiden jag satt och letade fakta för plugg), och det enda jag gjort är att jag skrivit någon slags sammanfattning på någon artikel från DN.se som var ganska intressant. Sedan öppnade jag Photoshop och putsade till dagens tagna bilder. Och när mamma kommer in och blir lite irriterad på att jag inte jobbar gnäller jag "men det gåååååår inte!" istället. "Jag får säga att jag inte kan redovisa imorgon." Och sen är det klart. Så fort jag sagt de orden stänger den lilla del av hjärnan, som var inställd på plugg, av. Och jag tänker inte mer på det än vad jag tänker på vad det blir för väder i helgen. Jag liksom...orkar inte bry mig! Jag kan säga till mig själv, och skriva det här, att mina betyg förmodligen kommer att sänkas. Jag kan säga det högt, till och med. Och jag reagerar inte det minsta på det faktumet. Det här är till och med värre än skoltröttheten i 8-9:an. Då gjorde jag åtminstone arbetena i tid, bara att de blev ganska dåliga. Nu tycks jag ju inte ens bry mig om att lämna in dem överhuvudtaget. 
Det är samma med det stundande nationella matteprovet. Jag förstår verkligen inte när jag ska hinna läsa igenom boken, göra talen och de gamla nationella proven, så då gör jag absolut ingenting istället. Enda skillnaden där är att jag bryr mig. Jag vill, jag vill, jag vill ha ett VG i matte B. (Fast jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det, uppenbarligen.)

Jag kan också nämna att jag inte har ett liv utanför skolan. Om jag skulle beskriva mig själv utan att nämna klassen eller skolan blir det inte mycket sagt, liksom. Möjligtvis "Jaaaa....jag gillar att promenera i skogen! Brukar göra det när jag är på väg hem från sko- ojdå."
Å andra sidan trivs jag bättre än någonsin. Jag har nämligen blivit glad, trevlig och pratsam stundtals. Jag gillar den sidan av  mig och planerar inte att släppa iväg den någonsin, typ. Plus att, trots att jag säger det ofta och tänker det oftare, min klass nog är den bästa klassen i världen.

Se, inte bara negativt idag!