G# F# C# Fm
Jag har bara massa T&S-texter i huvudet, men det känns lite enformigt att skriva dem som rubriker hela tiden. Så, därav dessa ackord istället.
Jag vet inte riktigt om man kan svara på kommentarer, så jag gör såhär istället. Fotot var inte av Tegan eller Sara, jag tyckte bara att det passade där. Men det är nog lite likt.
Folk har börjat smälla smällare och raketer nu. Och idag hade vi en älgkalv på lekplatsen.
Jag känner mig inte nyårig och jag känner mig inte redo för ett nytt år. Imorgon är det nyårsafton. Kan du förstå det, porslinstomten? Inte jag heller. Var har det här året tagit vägen? Varför har jag helt glömt bort vad som hände vårterminen 2007, och varför kommer jag bara ihåg brottstycken av höstterminen? Mitt bristande minne gör att det känns som om jag bara följt med strömmen, att jag inte upplevt, känt, sett eller gjort saker där jag varit helt närvarande. För vem glömmer bort ett helt år? Vem slösar bort ett år på att leva, utan att uppleva? Och man intalar sig själv att nästa år, nästa år ska bli annorlunda. Nästa år tänker jag leva upp till mina egna krav, jag tänker förverkliga åtminstone några av mina drömmar och jag ska... Och så vidare. Men hur blir det, egentligen? Jo, man fortsätter att trampa i samma fotspår som man alltid gjort, av rädsla för att man inte ska klara av att trampa upp en egen stig. Eller att våga slå in på någon annans. Man fortsätter gå, men med sina oförverkligade drömmar och sina krav, som man inte lever upp till, som en ryggsäck av dåligt samvete.
Jag känner mig instängd. Och varför, ja det kan man ju fråga sig. Jag var ju ute senast idag och tittade i affärer, provlåg sängar på IKEA och köpte nya böcker. Men det är som om Rastlösheten pumpar runt under huden. Den har små krokar som fäster i skinnet och drar och sliter. Rastlösheten vill till naturen, till havet, egentligen bara till en magisk plats där en bubbla av perfektionism omsluter allt och alla. Rastlösheten vill ta med sig kameran och fånga dessa ögonblick, dessa perfekta, lugna ögonblick. Men det kan den inte. Jag stoppar den. Jag vill bara följa med, men jag stoppar den ändå. Som följd, när jag både dras och stoppas, denna instängdhet.
Jag vet inte riktigt om man kan svara på kommentarer, så jag gör såhär istället. Fotot var inte av Tegan eller Sara, jag tyckte bara att det passade där. Men det är nog lite likt.
Folk har börjat smälla smällare och raketer nu. Och idag hade vi en älgkalv på lekplatsen.
Jag känner mig inte nyårig och jag känner mig inte redo för ett nytt år. Imorgon är det nyårsafton. Kan du förstå det, porslinstomten? Inte jag heller. Var har det här året tagit vägen? Varför har jag helt glömt bort vad som hände vårterminen 2007, och varför kommer jag bara ihåg brottstycken av höstterminen? Mitt bristande minne gör att det känns som om jag bara följt med strömmen, att jag inte upplevt, känt, sett eller gjort saker där jag varit helt närvarande. För vem glömmer bort ett helt år? Vem slösar bort ett år på att leva, utan att uppleva? Och man intalar sig själv att nästa år, nästa år ska bli annorlunda. Nästa år tänker jag leva upp till mina egna krav, jag tänker förverkliga åtminstone några av mina drömmar och jag ska... Och så vidare. Men hur blir det, egentligen? Jo, man fortsätter att trampa i samma fotspår som man alltid gjort, av rädsla för att man inte ska klara av att trampa upp en egen stig. Eller att våga slå in på någon annans. Man fortsätter gå, men med sina oförverkligade drömmar och sina krav, som man inte lever upp till, som en ryggsäck av dåligt samvete.
Jag känner mig instängd. Och varför, ja det kan man ju fråga sig. Jag var ju ute senast idag och tittade i affärer, provlåg sängar på IKEA och köpte nya böcker. Men det är som om Rastlösheten pumpar runt under huden. Den har små krokar som fäster i skinnet och drar och sliter. Rastlösheten vill till naturen, till havet, egentligen bara till en magisk plats där en bubbla av perfektionism omsluter allt och alla. Rastlösheten vill ta med sig kameran och fånga dessa ögonblick, dessa perfekta, lugna ögonblick. Men det kan den inte. Jag stoppar den. Jag vill bara följa med, men jag stoppar den ändå. Som följd, när jag både dras och stoppas, denna instängdhet.
Ja, jag får väl önska ett Gott Nytt År till er. Tror inte att jag kommer att blogga imorgon. May any force be with you.
Kommentarer
Trackback
