Svarta Isvingar

Ja, jag är faktiskt villig att bortse från det oförskämda faktum att Maria kanske eventuellt gett oss biljetter till Håkan bara för att fjäska. Jag bryr mig inte ett skvatt om det. JAG SKA GÅ PÅ HÅKAN I SKANDINAVIUM DEN 12 APRIL!!!! Okej, en liten background story kanske behövs... Jag och Johanna stod efter maten och gjorde fruktsallad och pratade om att biljetter till Håkan kostade 325:- och ja, det kanske man kunde spara ihop. Sedan helt plötsligt säger Maria att hon tänkt ge oss varsinn biljett som present, iochmed att vi snart ska flytta och att det kanske blir lite irriterad stämning när de är stressade och så vidare. Jag hade nästan lust att springa fram och krama henne. Usch, vad hemskt det låter, men nej - vi brukar inte krama varandra. Jag ska gå på Håkan Jag ska gå på Håkan Jag ska gå på Håkan! Tänker definitivt spendera pengar på att köpa hans album den 26e. Och positivt mer - det finns ståplatser! Fast, lite jobbigt blir det kanske också, om man inte ser nånting osv. Men vi får väl åka in tidigare, bara. Det börjar inte förrän 19.30, så jag hinner ju sluta skolan, lämna grejer hemma och sedan åka dit. Åh, vad kul det ska bli!!

Har du tänkt på det någon gång? När du sitter och känner dig nere, sätter igång en romantisk film på teve och myser ner dig i soffan. Filmen handlar om en tjej och en kille. Av en slump träffas dem och faller pladask för varandra. I hemlighet, förstås. På utsidan agerar de som ingenting, för båda vet att deras romans är omöjlig. Hon har ju sin blivande fästman och han sin blivande fru. Historien grötar till sig och tjejen blir ledsen när hon inser att det är ju inte sin fästman som hon älskar, det är den där andra killen. Och man sitter och deppar ner sig ännu mer när man ser tjejen sitta och vara olycklig och gråta över att mannen hon älskar aldrig kommer att bli hennes. Ännu lite mer problem, och sedan slutar filmen med att de till slut får varandra och hipphipp hurra! Alla är glada. Varför ser du på en film som får ditt liv att kännas ännu mer miserabelt? Har du tänkt på det? Skulle filmen sluta olyckligt med att de aldrig får varandra skulle du ju åtminstone haft en film att känna dig bunden till. Istället gråter du som bara den i det lyckliga slutet, för att ditt eget liv inte alls ser ut på det sättet. Varför händer det aldrig mig?! Snyft, snörvel och blött på kudden. Frågan är om man inte skulle känt sig bättre till mods om filmen slutat sorgligt. Då kunde man ha den som typexempel: "Men titta här i den här filmen! De får inte heller varandra! Jag är inte den enda i världen som har det såhär!"
Eller känner man sig bättre, på något sjukt subtilt sätt? Är det därför man ser på samma slags filmer om och om igen när man mår dåligt?

Avslutningsvis en av många fina bilder från Stolthet och Fördom.
Den filmen om någon handlar om besvärlig kärlek.