Svarta Isvingar

Jag tycker inte om att vara förkyld. Man känner sig trött(are) och hängig och huvudet är tungt och orkar liksom inte riktigt med normaltempo. Ögonen svider och näsan är helt igentäppt. Och så ska man vara i skolan uppepå allt det. Egentligen är det inte särskilt jobbigt, för ont i halsen syns inte utanpå och hörs inte speciellt mycket, om man nu inte blir hes, och man kan gå och knarka halstabletter under dagen. Men snuva är en helt annan femma. Snuva låter och rinner och gör att man måste titta upp i taket hela tiden. Snuva gör att man bara kan säga "edd" och "ebb" och gör att man helst inte vill vara aktiv alls på lektionerna. Och det är lite pinsamt att var tredje minut behöva gå ut ur klassrummet. Och man kan ju inte pimpla nässpray konstant, för då fräts väl näsan sönder kan jag tro. Nej, om jag måste välja mellan pest och kolera - i det här fallet halsont eller snuva - så väljer jag faktiskt pesten.

Jag har totalt tappat min studiedisciplin. Hade inte gjort KUID-läxan (fast de flesta hade också glömt det), och nu har jag fortfarande inte kollat på de där sångklippen från renässansen. Men jag orkar inte. Jag är sjuk, tänker jag ursäkta mig själv med. (För det krävs ju så stor ansträngning att gå in på Youtube...) Men! Jag och Kajsa har gjort franskahelvetet, och ska börja jobba mer intensivt med grammatiksagan imorgon. Så heja oss!

Jag är rädd för Bagge. Han är ganska väldigt lik en aktiv vulkan (även om jag inte sett några sådana själv har jag hört på teve hur de är). Och det är som att varje gång han blir sur - och jag tänker kalla hans beteende för surt, om inte förbannat, även om han säger att vi ännu inte sett honom förbannad - bryts mitt självförtroende av på mitten och jag måste börja om från början. Nej, mitt självförtroende kan jag nog inte kalla det... Jag blir vettskrämd, helt enkelt, just när jag börjat tro att han inte är så läskig. Jag vill inte ursäkta mig eller något, men jag satt tyst på kören. Det gjorde jag faktiskt. Och även om jag vet att jag gjorde det, så skäms jag något fruktansvärt när han blir sur. För det känns som om det är mitt fel alltihopa. Och den roliga kören blir som ett 100-meterslopp man inte får förlora. Fråga mig inte om varför det blev just den liknelsen.
Jag har fram tills nu alltid varit räddare för Rossing än för Bagge. Men Rossing får inga raseriutbrott som gör att man hoppar två meter från stolen. Faktiskt. Så, trots att jag vill gilla Bagge mer, kommer jag nog börja tycka mer om Rossing. Och det känns lite pinsamt, att jag blir sån här av en småsak, fast å andra sidan - är höga smällar i det nystämda pianot (det måste väl nästan stämmas om när det blir slaget på sådär?) en småsak? Ingen av mina lärare i nian var sån. Och kanske är det det som är skillnaden mellan grundskola och gymnasie - att det är högre krav på en... Eller så beror deras höga krav på att Mozarts Requiem gick så bra, att de liksom börjat överskatta oss. För lite tror jag att det var så att Requiemet var det första stycket vi sjöng, och då vill man ju göra bra ifrån sig osv, så alla koncentrerade sig mer. Fast så himla pratiga tycker jag inte att vi var idag...

Jag ska somna tidigt idag. Senast tolv. Kommer nog ändå vara som klubbad i skallen imorgon. Jättebra när onsdagar är våran helteoretiska dag...

Sov gott, snusmumrikar.