Svarta Isvingar

Det är skrämmande att sjunga i en egen mick på scen. Du drar automatiskt till dig allas uppmärksamhet, din röst förstärks så att alla kan höra den, och du hör själv din förstärkta röst. Det är de skrämmande faktumen du konstaterar när du står där på scenen precis innan du ska börja sjunga. Munnen är som en öken utan minsta tillstymmelse till en oas, hjärtat bultar så hårt att du automatiskt får världens powervibrato så fort du använder rösten, och händerna och/eller benen darrar.

Och ändå står du där på scenen med en egen mick i din darrande hand (har du tur sitter micken säkert i ett stativ men du har istället en gitarr i dina darrande händer). Sedan börjar nedräkningen. 3. Puuh, nu är den första strofen över. 2. Puuh, nu är det bara en vers och refräng kvar. och 1. Puuh, nu är det över.
Och du försöker graciöst lämna scenen, dock så fort som möjligt, och sedan dra en lättnadens suck. Eller, rättare sagt, ett djupt, lugnande andetag som hjälper hjärtat tillbaka till sin normala takt.

Men sen kommer abstinensen. När konserten är slut önskar du i själva verket att det bara var slutet på första delen, och att du ska framföra en låt till efter pausen. För efter att konserten är slut kommer kicken. Känslan av att ha klarat något du aldrig trodde att du skulle klara. Känslan av att i fem minuter ha haft allas uppmärksamhet riktad mot dig, och överlevt. Du förstår inte alls varför du hade sådan ångest timmarna innan.
Tills nästa konsert, när du står där på scenen igen, med en mick i dina darrande händer. Då förstår du alldeles precis varför du hade ångest och spaghettikropp.

På scenen plågas man och stormtrivs. Man slits mellan impulserna att fly och att släppa loss totalt.
Men du, det kanske bara är jag.