won't you love me, won't you let me go.
Det bara känns som om livet inte riktigt har någon substans just nu. Inget riktigt innehåll. För inget händer i mitt liv förutom skolan, och det är sakerna utanför skolan som räknas. Detta är inte en tanke som gör mig ledsen eller nedstämd (tror jag). Det vill jag göra klart direkt. Det är bara ett slags konstaterande.
Skolan är mitt liv. I skolan spenderar jag det mesta av min tid, träffar mina vänner, och känner saker. Utanför skolan är det nada. Fast jag har ju inte direkt något som borde få mig att känna en massa utanför skolan.
Hela den emotionella delen av mig känns... inte där. Jag vet inte varför, men det är väl så det är, antar jag. Jag har inte varit utan olycklig kärlek såhär länge innan, och det kanske är såhär kroppen känns när den inte har någon sådan kärlek inom sig. Vad vet jag. Fast jag grinade när jag såg Australia i måndags, så helt avstängd är jag kanske inte.
Jag mår inte dåligt. Eller jag menar, det borde jag ju känt isåfall. Tycker bara att det känns lite märkligt att känna som man inte känner.
Avsaknaden av judoträningslust har också kommit tillbaka. Inte så bra med tanke på att det gått typ tre veckor på terminen. Jag bara... vill inte. Det är inte roligt. Och att träna judo när det enda man egentligen vill vara med på är fysdelen, det är nog inte riktigt så det är tänkt. Och avsaknaden av träning i kombination med massa godis är inte bra för självkänslan. Det är en riktigt dålig kombo. Speciellt om man vill ha på sig de nya blåa byxorna som inte hunnit töja sig till underbar bekvämlighet än. Då går man runt och känner sig som en äcklig fettolimpa. (Kanske en bra idé att inte ha på sig de blåa byxorna då?!) Det är också lite jobbigt.
Sammanfattningsvis kan man då säga att jag är en emotionellt tom fettolimpa, som inte vet vad hon vill göra av sitt liv. Som har dåligt självförtroende, korkade sociala komplex, och som ibland önskar att hon kunde plocka ut sin magsäck och tömma allt äckligt innehåll i soporna.
Hela det här inlägget är ett skämt.
fast det är det ju inte alls, för isåfall är jag också ett skämt för jag känner så med.
Eller såhär: jag känner mig on top of the world över alla löjliga små saker han gör mot mig tills jag plötsligt känner mig som en mask som krälar framför hans fötter och han har ingen aning. Det går så väldigt mycket upp och ner, även fast jag inte alltid visar mina dåliga moments bara för att de är så patetiska.
Förlåt, jag ska inte göra den här kommentaren till en kajsa-fest.
Men angående byxor: du vet, eller borde i alla fall veta, att jag är hur avundsjuk som helst på hur du ser ut. Inte bara på hur du ser ut kroppsmässigt utan ditt ansikte och ditt hår och allt allt allt. För mig så är du det sötaste som finns, ungefär, och fastän jag helt och hållet förstår varför du känner som du känner så kan jag ändå inte riktigt förstå varför DU känner så.
Och angående att inte känna nånting annat: jag har det med. Det tror man inte, för jag är så jävla kär och uppe i det, men när ni satt och pratade om skolan och hur stressigt det var och allt sånt kände jag ingenting. Jag är så uppe i olycklig kärlek att allt annat spelar mindre roll, och det är ju inte heller särskilt bra. Jag vill också ha oron och stressen och allt sånt, för nu känner jag mig så onormal och konstig. Så om du känner dig så med, så vet du (och det kanske hjälper?) att jag också känner mig så.
Och vet du vad? Dina sociala komplex kanske är hur dumma som helst, men jag finns alltid här för att lyssna på dem och hålla med helhjärtat. ^^ <3
