moving waters shore to shore.
Sam Cooke
just nu orkar jag inte. jag orkar inte att jag behöver hjälp med matten hela tiden och knappt kan göra ett tal på egen hand. jag orkar inte att vi får spaghetti och köttfärssås jämt och ständigt. jag orkar inte att jag inte orkar plugga. jag orkar inte det faktum att jag inte klarar av saker. jag orkar inte att mina ögon är grusiga och svider. jag orkar inte att jag, trots att jag är trött som in i satan, ändå sitter här. jag orkar inte att pappa och maria är irriterande. jag orkar inte skrikiga fjortisar vid spårvagnshållplatsen. jag orkar inte med min tunga, tunga skolväska. jag orkar inte att jag äter godis alldeles för ofta. jag orkar nog inte träna imorgon, på grund av att jag måste försöka hinna göra miljoner tal matte och läsa ut engelskaboken tills nästa vecka. jag orkar inte med att vara stressad. nej, just nu orkar jag inte.
Men i övrigt har dagen varit bra. Väldigt bra, till och med. Men jag tror att jag ska försöka sova istället för att skriva mer.
i'm too young to dance.
Melodifestivalen är över ännu en gång. Malena vann. Jag tror att jag är så trött på hela grejen att jag inte ens orkar bry mig att jag tyckte att fel låt vann. Å andra sidan tyckte jag inte att någon speciell låt skulle vunnit, men jag trodde att Måns hade en god chans att plocka hem det. Och stackarn fick bara 48p av tittarna. Lille pojken såg så besviken ut att jag bara ville hoppa in i rutan och ge honom en stor tröstkram.
Och tydligen är förra eller förrförra årets vinnare (jag bryr mig inte riktigt om när) Marija Sliva-nåntingsomlåtersomSlivovitza med i den oh-så-stora Internationella Juryn och fick den oh-så-stora äran att läsa upp den oh-så-stora Internationalla Juryns röster. Ett helt nytt inslag i detta årets jippo. Undra om den här juryn även röstar i de andra ländernas festivaler? Jäklar, vilket jobb isåfall. Om inte är det bara oh-så-töntigt att ha en sådan i Sverige. Vilken skillnad gjorde de egentligen, liksom. Men jag tyckte att finalen flöt förbi med helt okej fart. Petra Mede lyckades med skämten (oftast), de riktiga jurysarna delade ut poängen nästan felfrit, och superhiten Tingeling fick en Russian Base-Lovers Remix. Och inte att förglömma - 1,7 miljoner röster registrerades på det billigare numret om jag inte fattade fel, så SVT/Telia/båda(?) pungade in med ca 6,7 miljoner kronor.
Nu väntar Moskva och deltävlingar och kval. Tydligen är länderna indelade i olika grupper (när hände detta?) som ska tävla mot varandra. Det blir som en hel fotbollsturnering, det här. Jag ser fram emot SVT:s uppladdning inför Eurovision, där de betygsätter alla bidrag. De verkar ha det trevligt tillsammans, och han som representerar Finland är så mysig. Vi får väl se om vi tar oss förbi kvalet i år. "Vi ska tävla tillsammans med de andra U-länderna" för att citera Petra. Jag har däremot hört att Norge tydligen har ett supervasst bidrag i år. Så vi får väl se hur det blir i maj.
Tills dess: So long, farewell, auf wiedersehn, good night!
heyheylujah.
när vi släpar alla femtioåttatusen väskor och instrument till bilen på fredagar hoppas jag alltid att ingen ska se oss, för det ser ju seriöst ut som om vi ska flytta hemifrån varje gång, och jag inbillar mig att den/de som ibland ser oss packa in allt i bilen tittar och skrattar.
de två senaste veckorna har jag från och till velat lägga mig i sängen och apatiskt stirra in i väggen, bara för att jag inte vet vad jag kan/vill göra. det har dock aldrig blivit av, för jag kan isåfall bara göra det när jag är ensam hemma eftersom det skulle verka väldigt konstigt om någon skulle komma in i rummet och hitta mig sådan. och jag är sällan ensam hemma.
jag har lust att vara ensam hemma, att spela musik som vrålar ut ur högtalarna och att, lika högt, sjunga med i låtarna.
jag fruktar och längtar till måndag när jag ska ha studiokurs igen.
hela tre prov har vi fått tillbaka den här veckan: engelska, kuid och datakunskap. det gick bra på alla tre faktiskt, vilket gör gott. jag vann till och med något slags pris på kuid-provet. priset - en chokladkaka. fast jag tvivlar på att Kjell kommer ihåg det. inte så att jag ska påminna honom bara för att få chokladen, men jag tror inte att han kommer att komma ihåg det.
jag har egentligen inget vettigt att säga, vilket säkert märks, så jag tror att jag helt enkelt avslutar här.
what i've felt, what i've known.
Textraden kom från Metallicas "Unforgiven". Eller, textrad och textrad... Hursomhelst, jag bara skrev den för att ha en rubrik eftersom jag alltid har rubrik-idétorka när jag ska skriva, och precis efter att jag skrivit den insåg jag att "Shit, den var ju inte så pjåkig."
BLAH. Sätt hela det stycket i parentes.
Förresten är det ren slump att jag lyssnar på Metallica. Har inte gjort det på evigheter, men oj vad de är bra! Nu blir jag nästan lite avundsjuk på Kajsa, som ska på deras konsert. Eller nej, inte avundsjuk, men jag kan tänka mig att konserten kommer att bli grymt bra.
Rubriken kändes bara rätt, det var det jag försökte säga. Jag har varit lite förvirrad i helgen. Det är inte just det faktum att jag kanske är kär som gjort mig förvirrad. Utan, om jag nu bara fått mig själv att känna saker, hur ska jag då kunna veta om det jag känner är på riktigt eller bara det undermedvetna som får kroppen att reagera som att det är på riktigt?
Okej, nog om det. Jag får aldrig ihop de rätta meningarna när jag försöker få ner det på print ändå.
På onsdag ska jag assistera Johanna när hon ska på intagningsprov till Hvitfeldtska. Hittills har jag bara varit lite spänd och försökt pracka på henne massa olika "matnyttiga" teorigrejer, men nu börjar jag bli riktigt nervös själv. Vet inte hur hon känner sig (gud, jag är så ego att jag nog inte ens frågat henne), men jag är nästan lite stressad. Jag har ju inget att oroa mig för, jag är ju redan antagen (ÖHÖHÖ), men jag vill inte göra ett dåligt framträdande som kan sabba för henne. Jag ska sjunga Heartbeats (Johanna ska spela gitarr) och spela gitarr och sjunga på Tell Me Baby (Johanna spelar bas, och sedan ska hon spela piano och sjunga Chariot, så tro inte att jag typ "JAG JAG JAG ska sjuuuiiiuuiiingaaaa -- aah!" och försöker ta över fokus från Johanna.) Och så sent som igår kväll insåg jag att Herregud, jag har glömt bort texten till Tell me Baby och sjunger fel text på Heartbeats! Så det blir till att plugga texter som en galning imorgon. Det borde lösa sig. Ja, det kommer att lösa sig!
Förresten har jag ett (enligt mig) väldigt fint stycke av Debussy som heter Album Leaf i läxa nu. Det är ett (återigen enligt mig) operfekt stycke, alltså ett stycke som inte hela tiden låter vackert utan istället har glimtar i sig som är supervackra, medan det på andra ställen är dissonanser. Och precis som att jag tycker att dagens rubrik kändes väldigt rätt så känns detta stycke också väldigt rätt just nu. Hoppas att jag får lite mer tid att spela igenom det på skolans riktiga pianon, bara.
Det här blev väl inte så långt, va?
det är kaos och snöstorm - fast nej! det är vindstilla och öken.
(OMG, det är en egobild!)
Finns det inte något namn på eftermenstruellasymptom precis som att det finns en snygg förkortning på premenstruellasymptom? AMS och PMS typ? Jag tror hursomhelst att jag har AMS. Åtminstone låtsas jag att det är det jag har, så att jag kan skylla mig själv på någonting. För jag går omkring med humörsvängningar dagarna i ända. I skolan är det mest pendlingar mellan normal och HYPER, och hos pappa (det är där jag är nu) är det mellan normal och deppig. Det börjar bli ganska påfrestande och irriterande, kan jag säga. Idag var det bajs. Hade lust att lägga mig på sängen och stirra in i väggen ett tag, men hur normalt hade det verkat om någon kommit in? Precis. Så jag satt vid skrivbordet istället och...tja, skrev fransk dikt och en uppläxningstext till mig själv på engelska. (Varför? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Det var liksom alternativet till det där stirra-in-i-väggen.)
Och att nästan uteslutande lyssna på lugn, känslofylld, vacker och sorglig musik kanske inte är det bästa då heller. Men det är vad jag lyssnar på, och det är det jag vill lyssna på, och jag antar att det då har något slags botande syfte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom nästa vecka. Det är inga riktiga lektioner, vilket betyder en massa fritid. Jag vet, fritid är super. Men jag vet banne mig inte hur jag ska spendera den. Jag börjar bli van vid att ha ett pluggschema att gå efter och inte göra så mycket annat. Så när jag helt plötsligt inte har mycket att göra blir jag rastlös och orolig. Men jag kanske ger mig ut på en massa långpromenader med kameran för att distrahera mig själv.
En annan sak som gör mig lite förtvivlad när jag tänker på det (och jag försöker att tränga bort de tankarna så fort de kommer) är skolavslutningen. Att det överhuvudtaget är vårtermin och att tiden går så himla snabbt. Innan jag hinner fatta det kommer det vara den humhum:de juni, och det är slut på skolan. Hur sjutton ska man ta sig igenom sommaren utan att få värsta saknadsattackerna av klassen?! Och inte nog med det, när sommaren väl är över och man får träffa alla regelbundet igen, så går vi i TREAN. Vilket betyder sista året vilket betyder PANIK ! Jag kan inte ens skriva hur jag tänker när jag tänker på trean. Men kort sagt kan jag väl skriva att jag blir smått galen av att tänka på, och inse, detta.
Jag ska avsluta positivt. Det är alltid bra. Jag har känt att solens strålar värmer nufördagar. Att ens röda, iskalla näsa långsamt tinas upp av solvärme. Det är en väldigt härlig känsla. Snart är det vår och varmare. Fast det betyder också att... - Nej, avsluta positivt var det ju.
Förresten! Den där franska dikten jag pratade om långt däruppe? Här är den:
Je suis la mer
Tu es l'air
Nous avons un jour dans notre mains
Ton mains...
Merde! J'adore ton mains
Mais tu ne savez pas cela
Nous ne pouvons pas rencontrons
parce que je suis la mer
et tu es l'air
Mais j'adore ton mains
profound
alla hjärtans dag.
inget jag fick gillade jag
det är helt fel
känns som om inte ens min egen familj känner mig
och trots mina listor
(de var inte ens långa)
får jag inget jag vill ha
är jag bara bortskämd?
Jo, idag var det kalas som heter duga. Firande av både far och mig, mitemellan bådas dagar. Närmsta släkten kom klockan 13. Fina blommor och...små fyrkantiga paket och kuvert?! Vad hände med min ljussläckarkåpa och Beedle the Bard? Så kände jag mig. Och förlåt än en gång för att allt jag skriver blir klaganden. Men...
Jag hade skrivit en önskelista. Sedan hade den önskelistan kommit bort, så jag skrev en ny, men det stod samma saker på den, nämligen:
Guitar Hero III (JAG VET, nördigt)
Pengar till körkort
Ljussläckarkåpa (av farmor)
Beedle the Bard (av faster)
En ganska normal lista, eller hur? Det är liksom en present per person, i princip.
Istället fick jag:
100:- (av farfars brors fru [hängde du med på den?])
500:- (av Marias pappa)
En sidenros och 500:- presentkort på Guldfynd (av pappa och Maria)
En silverring (av faster)
Ett silverhjärthalsband och 300:- (av farmor)
Pengar var ju iochförsig vad jag önskat mig, så det var ju bra, men efter alla smycken vill jag bara skriva "@#£§ ?!" För jag är inte en silverhjärthalsband-person. Verkligen inte. Silverringen var visserligen fin, men jag kan inte riktigt se mig använda den till vardags...eller alls...
Jag fyller 18 och får ett silverhjärthalsband. Och jag är inte en silverhjärthalsband-person. Och vad ska jag med 500:- på Guldfynd till? (Örhängen, fick jag reda på efteråt. Men det är rätt mycket pengar. Det blir ju typ fem par örhängen. Liksom...) Och Beedle the Bard kostar typ 99:- och finns i princip överallt. Och när jag fått alla andra Harry Potter-böcker av faster kunde hon väl lika gärna gett mig denna också? Vilket betyder att pappa och Maria inte vidarebefordrat mina önskningar till faster och farmor. (Och hur svårt skulle det varit egentligen?!) Blir både sur och ledsen. Jag bara... Det är min familj och släkt, och de ger mig massa smycken - jag som inte sätter smycken speciellt högt upp på min prioriteringslista? Det är inte så att jag är anti-halsband på något sätt, jag älskar halsband om de känns "jag", inte om de känns som:
I affären:
"Hej hej! Jag undrar, har ni något halsband som passar en tjej som fyller 18?"
"Självklart! Här har vi ett silverhjärthalsband, visst är det fint? Det skulle hon säkert bli jätteglad för. Det är flera som köpt det, och det passar ju så bra med hjärtat nu till alla hjärtans dag och allt."
"Åh, det var ju jättegulligt! Tack så mycket. Jag tar det!"
Låter det som ett halsband som jag skulle tycka om? I'm just saying.
Jag har helt klart problem med silverhjärthalsbandet, alltså.
Men jag kan avsluta med något positivt iallafall. Jag ska få en ny mobil av mamma i present. Och det är jag jätteglad för.
(Okej, måste bara säga en sak till angående dåliga presenter. Jag menar, allvarligt?! De kunde köpt två RAMAR till mig istället, och jag skulle blivit skitglad! Foto är jag ju skitintresserad av, det VET de. Och så ger de mig ett presentkort på... Ja, det har jag ju redan skrivit.)
beat, beat, boxerbeat.
the ice-cream land is the ice-bear's land,
and the sun, sun, sun is melting -
Ja, sen har jag inte kommit längre. Jag vet nämligen inte om jag ska rimma på "land" ytterligare en gång, och formligen banka in ordet i huvudet på alla som eventuellt kommer att höra låten (fast den blir säkert inte färdig), eller inte.
Sportlovet är slut nu, och jag har tagit mig ur min studiokursbubbla. Den har varit väldigt trevlig, bubblan, och jag skulle inte haft något emot att stanna där en vecka till eller två. Samtidigt är jag väldigt glad att lovet är över. Då kan saker och ting gå tillbaka till det normala igen. Usch, ja. Träningar och bambamat kan inte komma snabbt nog.
Ohjghrgttppmrntvkgpfmdgr. Dtrcklgt, cklgt, cklgtlla. Jstdrfrmrjgntsrskltbr. Mndtrngtsmnsklstrtntknfbktmd.
won't you love me, won't you let me go.
Det bara känns som om livet inte riktigt har någon substans just nu. Inget riktigt innehåll. För inget händer i mitt liv förutom skolan, och det är sakerna utanför skolan som räknas. Detta är inte en tanke som gör mig ledsen eller nedstämd (tror jag). Det vill jag göra klart direkt. Det är bara ett slags konstaterande.
Skolan är mitt liv. I skolan spenderar jag det mesta av min tid, träffar mina vänner, och känner saker. Utanför skolan är det nada. Fast jag har ju inte direkt något som borde få mig att känna en massa utanför skolan.
Hela den emotionella delen av mig känns... inte där. Jag vet inte varför, men det är väl så det är, antar jag. Jag har inte varit utan olycklig kärlek såhär länge innan, och det kanske är såhär kroppen känns när den inte har någon sådan kärlek inom sig. Vad vet jag. Fast jag grinade när jag såg Australia i måndags, så helt avstängd är jag kanske inte.
Jag mår inte dåligt. Eller jag menar, det borde jag ju känt isåfall. Tycker bara att det känns lite märkligt att känna som man inte känner.
Avsaknaden av judoträningslust har också kommit tillbaka. Inte så bra med tanke på att det gått typ tre veckor på terminen. Jag bara... vill inte. Det är inte roligt. Och att träna judo när det enda man egentligen vill vara med på är fysdelen, det är nog inte riktigt så det är tänkt. Och avsaknaden av träning i kombination med massa godis är inte bra för självkänslan. Det är en riktigt dålig kombo. Speciellt om man vill ha på sig de nya blåa byxorna som inte hunnit töja sig till underbar bekvämlighet än. Då går man runt och känner sig som en äcklig fettolimpa. (Kanske en bra idé att inte ha på sig de blåa byxorna då?!) Det är också lite jobbigt.
Sammanfattningsvis kan man då säga att jag är en emotionellt tom fettolimpa, som inte vet vad hon vill göra av sitt liv. Som har dåligt självförtroende, korkade sociala komplex, och som ibland önskar att hon kunde plocka ut sin magsäck och tömma allt äckligt innehåll i soporna.
Hela det här inlägget är ett skämt.
Om att stå på scen.
Och ändå står du där på scenen med en egen mick i din darrande hand (har du tur sitter micken säkert i ett stativ men du har istället en gitarr i dina darrande händer). Sedan börjar nedräkningen. 3. Puuh, nu är den första strofen över. 2. Puuh, nu är det bara en vers och refräng kvar. och 1. Puuh, nu är det över.
Och du försöker graciöst lämna scenen, dock så fort som möjligt, och sedan dra en lättnadens suck. Eller, rättare sagt, ett djupt, lugnande andetag som hjälper hjärtat tillbaka till sin normala takt.
Men sen kommer abstinensen. När konserten är slut önskar du i själva verket att det bara var slutet på första delen, och att du ska framföra en låt till efter pausen. För efter att konserten är slut kommer kicken. Känslan av att ha klarat något du aldrig trodde att du skulle klara. Känslan av att i fem minuter ha haft allas uppmärksamhet riktad mot dig, och överlevt. Du förstår inte alls varför du hade sådan ångest timmarna innan.
Tills nästa konsert, när du står där på scenen igen, med en mick i dina darrande händer. Då förstår du alldeles precis varför du hade ångest och spaghettikropp.
På scenen plågas man och stormtrivs. Man slits mellan impulserna att fly och att släppa loss totalt.
Men du, det kanske bara är jag.
i don't know... bilddagboken (La Push) is so crowded.
(Förlåt också för ett omgjort citat från filmen! Skrattar åt mig själv för att jag inte verkar kunna sluta vara tillräckligt nördig.)
Mitt stora nördiga egoistiska jag vill inte lägga upp det här på bilddagboken men känner ändå att jag måste göra det så jag gör testet här istället.
Vem i Twilight är du mest lik?
Bella:
[ ] Du lyckas ofta hamna i trubbel.
[ ] Du har ofta svårt att hålla dig på fötter.
[ ] Har du bestämt dig för något, så gör du det utan att ändra på något.
[ ] Du gråter när du blir riktigt arg.
[ ] Du är envis.
[/] Tänker alltid på andras säkerhet före din egen.
Summa: 0,5
Edward:
[/] Ser dig själv som ett monster.
[x] Du springer snabbare än de flesta.
[x] Du har svårt att hålla dig borta från dem du älskar.
[/] Du är en bra människoläsare.
[x] Du gillar klassisk musik.
[x] Är musikalisk i huvudtaget.
Summa: 5
Alice:
[x] Du är sprallig och hoppig.
[ ] Ser framtiden på ett annat sätt än andra.
[/] Du tar gärna chansen att hjälpa andra att planera stora händelser.
[x] Du har ditt egna sätt att se på mode.
[x] Du gillar att överraska folk.
[x] Får ofta höra att du är "Liten men irriterande". (Nåväl, åtminstone att jag är liten!)
Summa: 4,5
Emmett:
[ ] Fysiskt starkare än de flesta.
[x] Rå humor, skrattar åt allt.
[x] Gillar att vara med i olika vad. (Säg "tävling" och jag är med, liksom)
[ ] Ger ifrån dig känslan "Kraftig men bekväm".
[ ] Ger dig gärna in i en fight för skojs skull.
[/] Ser dig själv som storebror/syster till dina vänner.
Summa: 2,5
Rosalie:
[ ] Många ser dig som vacker.
[/] Håller dig gärna för dig själv.
[ ] Inte rädd att visa vad du tycker.
[ ] Utnyttjar andra för att få vad du vill ha, även om du måste möta en
eller annan konsekvens för det.
[x] Svårt att acceptera den du är.
[ ] Hanterar allt på ditt egna sätt.
Summa: 1,5
Jasper:
[/] Många kommer till dig för att få tröst.
[ ] Har en lugnande verkan hos andra.
[ ] Har levt ett annorlunda liv, men insett att det du lever nu är bättre.
[x] Håller dig på avstånd när du märker att saker blir för svåra för dig.
[ ] Fightar gärna för skojs skull.
[ ] Blir lätt frustrerad när ingen förstår dig.
Summa: 1,5
Carlisle:
[/] Har lätt att hantera sådant som borde vara svårt för dig.
[x] De flesta litar på dig.
[ ] Vill leva för att kunna hjälpa andra till ett bättre liv.
[ ] Du håller din familj närmast av allt.
[ ] Du får lätt nya vänner på grund av ditt sociala liv.
[x] Du skulle inte klara av att leva själv.
Summa: 2,5
Esme:
[ ] Du ger alla en chans att bli älskade.
[ ] Du får ofta höra att ditt hjärta är gjort av guld.
[x] Du låter dina närmaste göra det de tror är rätt för att få ett bättre liv.
[/] Du accepterar ditt liv på grund av vilka du lever med.
[x] Du skrattar åt det mesta.
[ ] Du älskar att vara social.
Summa: 2,5
Charlie:
[ ] Du använder ofta orden "Safety First" när du arbetar.
[x] Du har svårt att ta emot komplimanger.
[ ] Du är helt inne i sport.
[/] Dina köksvanor är inget att skryta om.
[/] Du står nära naturen.
[x] Vill det bästa för dina närmaste.
Summa: 3
Jacob:
[ ] Du har mycket muskler.
[ ] Du skäms inte för att du gör vad som helst för att få det du vill ha.
[ ] Du är helt inne i allt som har med bilar att göra.
[ ] Din familj och du bor lite avskilt från resten av civilisationen.
[ ] När du väl börjat älska någon, så kan du inte sluta älska personen.
[/] Du har lätt att förstå dina närmaste vänners tankar.
Summa: 0,5
Reneé:
[ ] Man har svårt att motstå dig.
[x] Du visar lätt vad du tycker och tänker.
[/] Är inte så pratglad av dig, bara när det väl behövs.
[ ] Är en perfekt blandning av dina föräldrar.
[ ] Vissa ser dig som ett hot, andra bara som en gåva till världen.
[/] Oftast glad för ingenting.
Summa: 2
Jag är mest lik: Edward <3
Och ett halvt poäng mindre lik Alice, så hon förtjänar att nämnas här ändå tycker jag.
vad vill jag *host host* skriva här idag då. (förvarning skriven i efterhand: det blir i-landsproblem.)
Jag ska bikta mig lite. Om världens mesta i-lands-småsak, men who the hell gives a shit, liksom. Jag erkänner nu för mig själv att jag skiter i julkalendern. Jag orkar inte följa den. (PATETISKT.) Men det tar emot att sega sig igenom tio avsnitt av både radio- och tevekalendern när jag dessutom kollar på Mysteriet på Greveholm, När Karusellerna Sover och Sunes Jul. Det blir lite mycket.
Ett avsnitt jag däremot väntar spänt på är del 11 av Fringe. Serien är väldigt konstig och lite creepy, men jag gillar den! Förhoppningsvis är det bara tre dagar kvar tills det släpps.
På lovet ska jag, förutom att försöka träffa kompisar, verkligen anstränga mig och spela instrument varje dag. Jag skulle vilja kompositera (förmodligen felstavat) / arra julsånger också. Jag är nästan klar med En stjärna lyser så klar, och det är verkligen jättekul när det väl blir något bra.
Och jag längtar till jul, vilket förvånade mig lite. Jag längtar till den där mysiga känslan man får när det är massa rött och guld, tända ljus och en gran, och när man sitter tillsammans och äter julmat, och öppnar julklappar.
Och - i mitt fall - när man parkerar sig vid farmors piano vid varje ledigt tillfälle.
is riv'n with angel singing
Det är snart jul.
Om två veckor och sex dagar är det julafton.
Snön har alltså ungefär två veckor och tre dagar på sig att börja falla, virvla och flyga runt i luften.
Och helst (såklart) lägga sig i ett halvmetersdjupt lager på marken.
Om två veckor och en dag är det skolavslutning. Ja, känn på den.
Det känns både som en evighet och som en sekund bort.
Snart är det 2009 och jag blir snart ett år äldre. Det får mig verkligen att känna mig som en barnrumpa.
Och inte mycket har förändrats.
alltsen den dag den flydde med mig.
Jag har inte alls tid att sitta här, och det är av precis den anledningen som gör att jag skriver ändå. Min plan var från början att gå in på min favorit-engelska-lexikon-sida och kolla upp de sista orden på ordlistorna, och sedan stänga av datorn och plugga. Nu har jag precis loggat ut från bilddagboken efter att ha kikat där i en kvart. Jag förstår inte vad det är med mig?!
För det jag borde göra är ju matten, arkon (helvete! nu har jag glömt den för tredje gången idag), engelska och instrumentläxor, men NEJDÅ. Jag har inte gjort något av det. Blir helt matt bara av att tänka på det, och helt deppig bara av att veta det.
Och inte nog med 5 ton skolarbete, eller 70 000 engelska ord och grammatik, jag skulle också skrivit en novell och lämnat in imorgon. Egentligen. Men det går säkert bra att lämna in den på torsdag också, så då har jag ju en hel dag att skriva den på. Jippie. Plus att KUID-arbetet redan börjar äta upp baksidan av mitt huvud. Det slafsar något alldeles förfärligt och det är ganska jobbigt att få sina kläder nerblodade på ryggen hela tiden.
HÖHÖ.
Ja, ni märker ju hur himla pepp på allting jag är...
Jag borde också spara pengar, skriva in mig på en körskola, komma igång med körlektioner och teorilektioner, söka jobb och öva på elgitarren. Men NEJDÅ.
Nu ska jag, faktiskt, översätta de sista orden. Sedan ska jag läsa igenom dem och literaturhistoriehäftet. Därefter ska jag unna mig en fem-sex spelningar av världens bästa videoklipp just nu. Gissa vilket. Och sedan tänker jag banne mig somna framför teven.
nighty-night.
Fullständiga andragradsekvationer
Om det inte vore för att jag ligger efter i matten skulle jag tycka att matten var väldigt kul. När jag får rätt tycker jag att det är kul. Men det blir många fel nu, och det gör mig såklart grinig. Mest för att jag inte förstår... Men skit samma.
Jag lade just upp datorn i knät, och hur patetiskt det än låter var det otroligt mysigt att få dess värme som en filt på benen. Ja, till och med mina ben är kalla numera. Fast det kan bero på att jag sitter i strumpbyxor och nattröja i ett rum där fönstrena inte är tillräckligt tätade - mitt eget, dvs.
Idag har inte varit en särskilt bra dag. Jag har varit onyttig, vi har tagit skolfoto, batteriet på min mobil tog slut vilket gjorde att jag inte kunde ringa Johanna när jag behövde det, och min mp3 har typ gått sönder. Onyttigheten är väl inte så mycket att klaga på egentligen, det är som det är. En dålig nyttig vecka. Så om jag lyckas stå emot impulsen att köpa sött ens någon gång den här veckan blir jag glad. Första gången var faktiskt i eftermiddags. Jag och Kajsa hjälptes visserligen åt att inte handla, men ändå.
Och så är det skolfotot. Tja, föreningsfotot kom ju först, och det fick jag ju tillochmed se. Jag blev nöjd. Vi såg mysiga ut, där vi satt eller låg och läste våra älskade Harry Potter-böcker. Plus att vi fick med Sirius Black och Albus Dumbledore som frånvarande. Det är inte lite coolt.
Men sedan var det dags för klassfotot. Usch, säger jag bara. Trots att jag som vanligt bestämt mig för att inte bry mig om hur jag såg ut hade jag nyfärgat hår, ordentlig sminkning och en genomtänkt klädsel. Vi stod bokstavligen packade som möbler på IKEA's lager. Inte särskilt bekvämt. Men en väldans trevlig sak mitt i smeten var att jag fick stå jämte Gabriel och Kajsa.... <3 Det var trevligt!
Det blir nästan alltid så att man flamsar, men så fort det räknas ner 3,2,1 stelnar aniktsmusklerna till och smetas ut tills man ser surmulen ut istället för glad, som man tänkt sig från början. Och så ser ögonen drogade ut eller något annat trevligt. Och så har man förstört ännu ett skolkort. Så jag ställer in mig på det värsta tänkbara, och kanske kanske blir jag glatt överraskad sedan när det kommer hem i brevlådan.
När jag skrivit klart det här ska jag försöka fixa min mp3. Hoppas hoppas verkligen att det går, annars har jag ingen musik imorgon heller.... Outhärdligt.
Fast en liten, pyttedel av mig hoppas att den ska vara paj så att jag får byta den till en ny (eller annan i samma prisklass), eller få pengarna tillbaka. Fast det tror jag inte att man får på onoff, eller vart jag nu köpte den. Hoppas bara inte att garantin/försäkringen gått ut, så att jag förutom att behöva gå mp3lös också måste köpa en ny för pengar jag absolut inte har den här månaden!
Nu är det här inlägget klart. Stå ut med den kassa kvalitén.
jag saknar
(kanske bara idéer)
men jag saknar att krypa upp i famnen
att kura ihop sig och att bli inbäddad i armar
för där var man trygg mot allt
(jag är trygg nu med)
där kunde man, om man ville,
sticka upp bara huvudet och kika ut
och inbäddad i famnen
(jag är en björn i ide)
sågs världen i en annan vinkel
och den vinkeln spelade väl egentligen ingen roll
för jag är uppkrupen i en varm famn
en trygghet att kura ihop sig i
och då saknar jag ingenting
kom, kom. atombomb.
sprängs som en landmina
och om jag gick på den
vad skulle kännas när den detonerar, när halva kroppen splittras i bitar
resten lämnas kvar, helt obrukbar
skulle det kännas när den detonerar, när jag plötsligt inte har några ben och ingen arm
och när det mesta av huden är synliga senor och muskler
kroppen är borta men själen lämnas kvar
är den helt obrukbar ?
sanden är som en prickig sankaka, toppad med röda röda bitar
och syskonen är kvar hemma och inget vet de än
om en atombomb
om jag gick på den och sprängs av en landmina
i ett avlägset land, nästan en savann
lika avlägset som lejonklippan på film
när mufasa dör kan man stoppa bandet
spola tillbaka
låtsas som ingenting
avlägset som lejonklippan
själen lämnas kvar, obrukbar, på lejonklippan som träffas av en atombomb
och om jag gick på en landmina
vad skulle finnas kvar ?
inget vet de än
om en atombomb
Inför avresa
Jag möblerade om i rummet igår. Efter att ha vaknat, och legat och nästan fått panik över att möblerna tog så stor plats fick jag ett ryck och bytte plats och vred dem. Och det blev mycket bättre. Puh. Jag tänkte att jag skulle ta ett kort och lägga här (så nöjd blev jag) men såklart har jag inte usb-kabeln här. Hursomhelst. Nu kommer jag ha plats för ett skrivbord vid fönstret och en hängmattefåtölj utan att rummet känns klaustrofobiskt. Och med min jättefina fondtapet som snart ska tapetseras upp känns det väldigt bra.
Nu har jag huvudvärk och orkar inte sitta kvar vid datorn längre. Jag måste städa undan ett våffeljärn och packa ihop lite fler grejer, men sedan ska jag åka hem. Och imorgon ska jag åka bort.
Skapelser
Varför är det så svårt att göra något bra bara för att man bestämt sig för att göra det? För kunskapen finns ju inuti oss hela tiden, oavsett om vi vill det eller inte, på något sätt. Kanske börjar man tvivla på sig själv så fort man ska sätta sig ner och skapa. För så fort det handlar om att skapa något slutar det att handla om att bara låta allt flöda. Då kan man inte längre sitta och kladda lite halvdant för att sedan mitt i upptäcka att det faktiskt blev något av kvalité i ett hörn på sidan. Då kan man inte sitta och låta fingrarna spela över tangenterna on their own ackord (ojojoj, vilken ordvits) och sedan plötsligt hitta något värt att bygga vidare på där i mitten av smeten. Nej, för ska man skapa, då ska det bli bra från första början. Tja, helst ska det ju bli fantastiskt och fenomenalt , men åtminstone ska man åstadkomma någonting bra. Allt ska ha kvalité och visa hur duktig och kunnig man är. Inga misstag att prata om här inte.
Samtidigt är det ibland så lätt att skapa att man skapar något som absolut inte knyter an till någonting. De där situationerna med henne och honom redigerar man och justerar i huvudet och helt plötsligt betydde allt de gjorde - eller inte gjorde, och allt de sade - eller inte sade, något helt annat, och man förstår inte att man inte såg det från början. Såklart att han gillar henne, han gjorde ju det och det. Och som hon ställer sig in och är trevlig...
Samtidigt som man skapat något annat av det har man också helt plötsligt skapat sig en avundsjuka. Eller ett stort, stort missförstånd.
Så vilket slags skapelse är att föredra?
Personligen tycker jag bäst om att skapa när jag sitter vid ett piano. När jag kan låta fingrarna spela över tangenterna, och helt plötsligt hitta något helt underbart vackert - precis mitt i smeten.
Filosofi
Kan man, om man lever en roll tillräckligt länge, bli den roll man spelar?
Och skulle man isåfall märka skillnaden?
Har man ens en egen person, som bara är sig själv?
Jag tror inte att man har det valet, att vara helt sig själv. Det finns alltid personer, situationer och platser som gör att man anpassar sig. Man apar efter beteenden och passar in sig som den lilla pusselbit man är. Den starkaste överlever, som Darwin sade. I en tid där vi är längst upp i näringskedjan och bara har oss själva att frukta, är det att vara 'starkast' och bäst anpassad som gör att man överlever? Eller har det istället blivit en världslig sak? Att man anpassar sig beror ju inte på att man vill överleva. Jag tänker sociala situationer nu. Man kan överleva utan sociala kontakter. Då handlar det väl mera om att man vill vara med där det händer, att få spela en viktig roll i det sociala spelet. Att få vara i händelsernas centrum ibland. Att få uppmärksamheten riktad mot sig, som om man var en viktig person.
Varför är det så?
Beror det på osäkerhet, det här med att anpassa sig? Att man inte vågar vara sig själv?
Borde man inte vara stolt över att man är som man är? Att man har något helt unikt att tillföra?
Det kan man ju tycka. Och ändå apar man efter. Gester, dialekter, intressen - ja, det mesta.
Eller är det så att man skapar sig själv?
Att man, genom att ta efter olika beteenden, skapar en personlighet att vara nöjd med?
En personlighet som man själv valt?
I så fall, förändrar man sin person?
Precis som man formar sitt liv genom de val man gör, formar man sin person genom de små personlighetsbitar man hittar? Är det dessa små bitar som till slut blir ens eget pussel?
