nattuggla.
Såhär lagom tills att jag gjort beslutet att sova mer, har jag börjat få svårt att sova. Vilken bra tajming, va? Nu under lovet har jag varit pigg fram till klockan 3-4, men ändå kunnat somna efter det. Idag är det andra natten (okej, oooooh vilken katastrof...) jag har: haft svårt att somna, somnat, och sedan vaknat igen en kort stund senare. Som det var nu låg jag vaken en kvart innan John Blunds entré (vilket är lång tid för mig), somnade, och vaknade tjugo minuter senare. Visserligen var det inte mitt fel att jag vaknde, det var Findus i drömmen.
Findus är Joels katt, och vi satt allihop i deras soffa och såg på teve. Och så kom Findus gående mot mig, tog sats en femton centimeter ifrån mig, fällde ut klorna och hoppade för att leka. I krockögonblicket vaknade jag med ett utrop. Sedan var jag klarvaken.
Så jag hamnade....framför datorn, igen. Suttit här i en halvtimma nu (klockan är 03:09), och så fort jag skrivit klart här ska jag försöka somna om igen. Ja, hör och häpna - jag tänker inte försöka dygna! Har trötthet kvar sedan en vecka tillbaka, vilket inte kommer avhjälpas nu när väckningen är ställd till 07:30. Har jag tur vaknar jag av alarmet och är vid medvetande nog att inte stänga av och somna om.
Jag har en nattuggla pickandes inuti mitt huvud som inte tycker om att jag somnar.
across that cold cold river.
16:00 har jag ringt din mobil två gånger och kommit till mobilsvar.
16:13 har jag också ringt hem till dig och fått veta att du inte är hemma.
17:07 skickar jag ett sms till Eriks mobil: "Är du med Joel nu?"
Jag vill fråga dig en sak. Om du vill komma och sova över. Jag längtar efter dig och jag vill att du ska komma och sova över. Men jag får inget svar.
Jag säger till pappa att du inte kommer, och tänker att "kanske imorgon istället".
Jag somnar upprepade gånger framför datorn, svtplay och julkalendern.
23:59 får jag ett sms. Från dig. Från Eriks mobil: "Ja min älskade. Jag har spelat klezmer.helt sjukt kul!!! Det är lan i morgon. Hos gabriel dal. Kan du komma? Vill du? Annars skulle jag vilja låna din dator. För min laggar. Vad säger du?"
Du har spelat klezmer, det hade jag glömt. Det vill jag börja med att säga.
För det första, när jag väntat på något slags svar från dig i åtta timmar vill jag inte att det första jag hör är att du ber om att få låna min dator. När jag längtat efter ett svar i åtta timmar, och efter dig ännu längre, vill jag inte att du med ditt svar gör att mitt "kanske imorgon istället" totalt blir söndersmulat mot den vita, frostiga, stenfrusna marken.
När jag längtat efter dig ännu längre vill jag inte få veta att du tänkt spendera helgen på ett lan med min dator, för jag längtar efter dig och jag vill att du ska komma hit och krama mig och tycka om mig.
Men det är klart att du ska åka på lanet.
Men det är klart att du får låna min dator,
då kan jag läsa massor, precis vad jag sagt att jag sett fram emot att göra på lovet, du vet.
Nej, jag är inte sur.
Åk på lanet, och låna min dator. Det blir säkert jätteroligt.
Nej, jag är inte sur.
Jag är bara ledsen,
för jag längtar efter dig.
Jag har sett på finalen av Bonde söker fru,
och sett Thilde och Stefan,
de är jättegulliga och jättekära.
Och jag är jättekär i dig,
så att se dem får mig att längta efter dig ännu mer.
Men nu kommer du inte.
Och inte imorgon heller,
för du ska på lan med min dator.
Jag lovar att jag inte är sur.
Jag är bara ledsen, för jag längtar efter dig,
och då vore det fint om det kändes som att du längtade efter mig också.
Jag vet att du tycker om mig, och att du säkert saknar mig lite också,
men du vet hur det är ibland?
Och jag har inte sagt något, eller antytt,
att jag skulle vara lite ledsen över att du inte är här nu.
Så hur skulle du kunna veta?
Därför är jag inte sur.
Jag bara längtar efter dig.
men du vet hur det är ibland?
Jag saknar dig.
working 9 to 5, and every hour before and after that.
Kajsa är den eminenta fotografen.
Jag har precis kastat en halv polkagris från Gränna i papperskorgen, och jag har bestämt mig. Jag ska inte äta godis, chips eller kakor förrän till jul. Undantaget är läsk. Läsk är okej. Men jag har bestämt mig, och därför känns det för en gångs skull inte katastrofångest över att ha stoppat i mig alldeles för stor mängd socker under dagen. Det känns nästan bra, enbart för att jag bestämt mig för att det idag var sista dagen. Insåg att det bara är mitt eget fel att jag får sockerångest, och att det bara är för mig att ändra på mig så att jag slipper den.
Hur lätt som helst. Det är gött att bestämma sig ibland.
Annars sitter jag här med småont i halsen och är nostalgisk.
Men jag har inte råd att bli sjuk nu. Rättare sagt - jag har inte tid att bli sjuk nu. Det är Lusseuppvisningsträning och Messias-konsert och Historiaprov och Luciatåg och MatteC-prov och Lusseläger och Julkonsertsrep och Julkonsert och Profilgruppsluciatåg och Skolavslutning och Andra Diverse Saker som måste bli gjorda innan jag har tid att bli sjuk. Så det blir till att satsa på superkurering och machomanuthärdning istället för att ligga hemma och ynkla sig.
Mmmm...det är sån himla julfrid i min vardag nu, alltså.
Nostalgin kommer av att jag fått ett usb-minne med kort från Kajsa, bland annat från min, hennes, Joels och Gabriels tripp till Stockholm och Mariefred (där bilden är tagen). Jag inser flera saker när jag tittar på de bilderna:
Vilken underbar pojkvän jag har
Vilka underbara Kajsa och Gabriel jag har
Vi var på egen hand och eget ansvar under den resan
Det var en otroligt rolig och mysig resa
Jag vill göra det, och liknande saker, igen
Jag ska börja filma med kameran oftare
Just det sista ser jag verkligen fram emot. Fick med några små filmklipp på usb:et också, och det var så himla härligt att se. Foton är en sak, men filmklipp tar en verkligen tillbaka till när det är inspelat. Och jag tänker att det inte är så mycket svårare att spela in filmklipp än att ta kort. Jag ser fram emot det. Bara jag kan få tummen ur och göra det, så.
oh studieförmåga, where art thou?
Ska ha nationella muntliga svenskaprovet imorgon, och tiden bara springer iväg. Jag trodde att jag skulle kunna koncentrera mig bättre om jag inte gick in på internet, men jag trodde fel. Jag kan inte koncentrera mig alls. Det enda jag får i huvudet är stressen över att det inte blir något gjort, trots att det måste bli gjort.
Nununu måste jag göra det fucking muntliga framförandet.
Jag ska hitta två bilder/texter, skriva upphovsman, berätta vad de säger mig och motivera varför jag valt dem, och varför de passar in på temat "Relationer och starka band". Och det går inte. Vill verkligen skolka lektionen imorgon, anmäla mig sjuk och bara sticka huvudet i sanden, men det kan jag inte, för min frånvaro är alldeles för hög för sådan undflyende lyx, och därför måste jag gå. Jag vill att det ska bli bra också. Jag vill verkligen ha MVG i Svenska B, och då har jag ännu ett skäl till att jag inte kan sitta här och stirra på instruktionshäftet som om det skulle gå att tvinga det till att ge mig inspiration. Jag behöver att någon loggar in på msn så jag kan gnälla och få hjälp, men icke.
Åh, hur ska jag göra? Allt plugg känns så himla hopplöst just nu också. Jag ligger efter i matten och förstår inte de viktiga principerna för att kunna jobba på egen hand, utan måste ha hjälp innan jag kan komma vidare. Jag har inte gjort den muntliga Historia-uppgiften än, och den ska redovisas den 2a december (så det är visserligen inte storbrand i knutarna än, men risken är stor att det kommer att bli med den precis som det är nu med svenskan, och då kommer det verkligen att vara bråttom).
Det är inte ens mycket plugg som behöver göras, egentligen, och ändå ligger jag efter med allt.
Till detta kan även de flesta musikämnena nämnas.
Ja, allt känns så fruktansvärt bra just nu.
framtidsdrömmar
När jag kom hem efter att ha varit på New Moon med Kajsa (filmen var jättejättebra!) sätter jag mig i soffan för att vara trevlig och prata med pappa. Det blir ett obehagligt samtal. Jag berättar att jag fick VG+ på GeMu-provet, och han svarar att "Vad roligt, Julia! Verkligen. Så du känner att du kommit upp på spåret igen nu då?"
Han menar att jag varit av spåret sedan jag fick IG på det första matteprovet vi hade. Nu när jag, med mitt VG+, uppenbarligen "är på spåret" igen är allt normalt och som det ska vara. Inte sympati över att jag fick IG, utan ett tecken på att något annat varit min prioritet (vilket det visserligen har varit). För JULIA skulle ju aldrig få IG i någonting i skolan, för hon är så himla duktig och bra. Ingenting är för svårt för henne. Det finns inte någonting hon inte förstår.
Så nu är besvikelsen bytt mot förnöjdsamhet. Saker är som de brukar vara. Hipp hurra.
Sedan fortsätter samtalet med prat om framtiden. Jag berättar lite om att jag skulle vilja läsa något med foto och bild och kanske miljövetenskap, och kanske musikhögskolan - jag tror inte att jag är bra nog, men man kan ju alltid försöka, det är ju gratis. Och istället för ett "Oj, vad spännande det låter! Kul." blir det ett "Ja, det är ju viktigt att du tänker på hur du vill göra. Nu har du ju bara ett halvår kvar ungefär, sedan ska du antingen ut och jobba eller läsa vidare. Och du har ju inget sommarjobb du kan ringa till och fråga om plats och du har ingen erfarenhet, och arbetslösheten är 25-30% hos unga, så det skulle ju vara väldigt svårt att få jobb på bara en gymnasieutbildning, faktiskt. Och om du ska söka musikskolan, har du pratat med din studiehandledare om hur du ska förbereda dig och så? För proven är tre dagar, och då är det ju nåt sångtest, instrument, rytmik, ensemblespel och gehörslära vet du, och du borde kolla upp med till exempel Tommy hur du kan förbereda dig på bästa sätt inför det. För din styrka, skulle jag säga, är din bredd. Ska man söka på sitt instrument behöver man vara nummer ETT..."
Och här avbryter jag med ett "Jag ska kolla upp mer och sådär" och går.
Jag får panik.
Jag hatar att ha sådana samtal. Jag får klaustrofobi och panik och blir superstressad. Det är jättejobbigt. Och han förväntar sig att jag typ ska ha tänkt massor på det, och jag har knäppt tänkt nåt på det alls, och det är så viktigt att ha sin framtid planerad nununu och veta vad man ska göra och så vidare och så vidare.
Jag får panik, bara.
i'm turning myself into a demon.
jag vill bara att det ska gå över. explodera eller implodera, det spelar ingen roll, men bara så att det försvinner. vad "det" nu är. jag vill kunna säga att jag mår bra utan att rucka på sanningen. inte för att jag mår dåligt, men nånting är det ju som gnager i mig och som inte verkar vilja försvinna. det skulle jag vilja göra just nu. försvinna upp i skogen i en vecka eller två.
existens
jag är fast, och jag vill fly
men jag är fast i mig själv
jag vill ut och bort
men ut och bort blir in och hit
och jag är fast
jag vill börja, och aldrig sluta
men jag är fast i mig själv
jag vill till havet, och skogen
men havet och skogen blir regnet och asfalten
och jag är fast
jag är fast i mig själv, där det redan är fullt
men ut och bort blir in och hit
jag vill till havet och skogen
jag vill till existensen och friheten
men jag är låst
jag är fast
as you lay to die beside me.
Och jag har slutat fotografera. Inte helt, men jag fotar inte längre regelbundet. Jag har tagit ytterst få bilder de senaste månaderna och laddat upp ännu färre. Inte för att det spelar någon roll om jag laddar upp dem eller inte, men det hänger lite ihop med varandra ju. Jag tycker inte om det, men jag har inte vetat vad jag skulle ta kort på och då känns det alltid så onödigt att ta kort bara för sakens skull. Men jag saknar det. Jag vet att det ligger helt på mig själv att ta upp det igen. Jag vet. Men...jag vet inte riktigt vad jag ska ta kort på, och då känns det så onödigt. Att ta något annat än närbilder med min kamera blir ju inte speciellt bra, heller. Nåväl, inspirationen kommer väl tillbaka.
Istället har jag börjat läsa en massa. Jag har hittat flera bra böcker i second hand-affärer som jag längtar efter, jag ska läsa Harry Potter 5 och 7, och läsa Ljudet av ditt hjärta. Det är hemskt trevligt att läsa. Om jag läste böcker om fotografering skulle jag kanske få lite fotoanda i mig igen.
Hrm... Nej, jag vet inte heller vad för mening det här inlägget hade. Men här är det iallafall.
Fleet Foxes får en, apropå liksom, väldigt skrivsugen.
borta är bra och bättre...
...men hemma är allt väldigt, väldigt bra det med.
Efter att ha varit borta i lite mer än två veckor var det en så underbar känsla att komma hem. Att få krama om mamma och Johanna och att få se dem igen. Jag har haft det väldigt bra när jag varit borta, och det var nästan först när jag kom innanför dörren hemma som jag insåg hur mycket jag saknat det.
Jag är glad att jag genomfört Arvika. Det var verkligen en upplevelse jag kommer att bära med mig framöver. Och även om jag i början bara ville få det överstökat, så blev det bättre och bättre. Människorna man lärde känna och festivalen man fick uppleva... Ett riktigt bra sommarevent. Jag vill definitivt åka på fler festivaler i framtiden. Om jag vill volontära på dem eller inte är jag inte säker på än, men jag tror att - som jag och Kajsa pratat om - om man är några kompisar som volontärar tillsammans blir det mycket roligt. Jag menar, det är egentligen mest fördelar med det. Man får gratis festivalband och kan förhoppningsvis se en massa bra band. Plus att man får träffa människor (även om man gör det även om man bara är där på festival) som är trevliga och så vidare.
Stockholm var också otroligt trevligt. Det kändes lite konstigt att vara där ensam med Kajsa, Gabriel och Joel. Att på egen hand vara i storstaden, liksom. Jag älskade det. Inte så att det blir massa tvång om föräldrar är med, men jag kände mig så fri och självständig. Och känslan att ta hand om sig själv är väldigt härlig. Nästa sommar vill jag definitivt ge mig ut såhär igen. Några kompisar, ett tält (eller vandrarhem, såklart) och en ny stad. Eller kanske nya städer! Jag skulle vilja göra en liten runtresa till några olika städer. Fast göra en lite mer planerad resa isåfall. Att man bestämmer saker man vill se och göra, samtidigt som det ska finnas tid till att bara strosa runt och utforska städerna. Jag har börjat använda ordet "utforska" en hel del på sista tiden. Men jag har insett det - jag tycker verkligen om att gå på utforskning, vare sig det gäller ute i skogen eller i städer. Att gå runt och upptäcka nya stigar, vägar, platser och utsikter.
Jag ska också skriva att jag nu varit tillsammans med Joel i en månad, en vecka och två dagar. Och de 39 dagarna har varit några av de underbaraste i mitt liv. Jag trivs så otroligt bra med honom. Det känns helt overkligt, och osannolikt, att han faktiskt tycker om mig. Att jag är hans.
Jag tycker så mycket om den pojken.
uppdatering.
tagen under födelsedagsfirandevistelsen hos morfar.
Efter begäran har jag bestämt mig för att ta mig i kragen och uppdatera här. Jag har tänkt göra det flera, flera gånger den senaste tiden, men så fort jag börjat tänka på det har skrivkrampen kommit krypande, och jag tycker inte om när ens inlägg blir bara massa trams och random babbel, så jag har avstått. Men nu är det som sagt dags, även om jag har en känsla av att detta inlägg kommer att bli just ett sådant inlägg.
Mycket har hänt sen jag skrev sist. Jag har fått en pojkvän som varit min i två veckor och fyra dagar i skrivande stund. Skolan har tagit slut, sommarlovet har börjat och solen har börjat göra sin vistelse på himlen mer permanent. Jag har varit på Orust i Annikas stuga med Joel och Gabriel, och jag har varit i Yvonnes stuga i Varberg med henne, mamma och Johanna. Och idag har jag varit hos farmor och klippt gräs och rensat gräs från en stentrappgång.
Som sagt har midsommarhelgen spenderats i Annikas underbara stuga på Orust. Det har varit hur mysigt som helst. På fredagskvällen kom jag och Gabriel upp, efter 2 ½ timmas olika bussresor och byten. Solen sken och det var sådär lagom kvällsvarmt i luften, så vi satt ute på den lilla farstun tillsammans med Annika och hennes kusin Anette. Anette var en mycket trevlig tjej som också gillar Harry Potter och Twilight (ja, det är väl egentligen det enda väsentliga man behöver veta om en person, eller hur?). På lördagen bestämdes det att vi skulle på utflykt med Skvätt, Annikas och Anettes lilla båt. Joel kom klockan +- 13.15. Hur underbart som helst. När han kommit, och jag fått...hälsa på honom ett tag, och matsäcken - bestående av mackor, brieost, körsbärstomater och avokado - blivit gjord, gav vi oss iväg ut på havet. Tanken var att vi skulle ro hela vägen ut till en liten trevlig holme, men att ro en båt med fem personer i motvind är ingen lätt uppgift, så vi bytte snart till motor. Mina kamerabatterier tog slut efter fem minuter på holmen, så så värst många kort blev det absolut inte. Nåväl, det var väldigt mysigt ändå, och efter fem timmar styrde vi Skvätt hemåt igen. Jag och Joel skulle dygna hade vi bestämt, för att hålla Orust-rutinen igång, liksom. Men vi somnade på morgonen, så det kan väl inte riktigt räknas som att vi lyckades. Söndagen var hur härlig som helst. Vi gjorde inget speciellt - Annika läste Harry Potter och jag, Joel och Gabriel spelade lite kort. Sedan satt vi ute på verandafarstun i solskenet, låg i gräset tills regnet började falla lite lätt, och bara var, utan att tänka på tiden, och utan att ha massa måsten att göra. Framåt kvällen följde jag med Joel hem. Jag satt med hans familj och fikade på kaffe och rostbröd och testade en massa konstiga pålägg. Och hans familj är så jättetrevlig, måste jag bara säga. Snälla och trygga, liksom, och jag satt där och stormtrivdes. Eller, jag satt och rodnade titt som tätt och var jättevarm, men jag mös verkligen.
Att behöva säga hejdå och lämna Joel idag var inte alls särskilt mysigt, däremot. Jag började sakna honom så fort jag kommit utanför hustomten. Det är väl smällen jag får ta när jag spenderar flera dagar i sträck med honom, men det känns ändå ganska piss. Förhoppningsvis får jag träffa honom någon gång igen innan jag och Kajsa åker till Arvika på söndag. Jag hoppas verkligen, verkligen att jag får det. Annars hinner jag väl bli galen av saknad redan efter två dagar i Arvika.
Apropå Arvika ska jag träffa och sova över hos Kajsa imorgon. Övernattningen och vistelsen är stämplad Förberedelser, och vi ska kolla igenom packlistor, göra kompletterande inköp och eventuellt, om vädret tillåter - och Kajsa också såklart, öva på att sätta ihop tältet. Det blir ju så lagom pinsamt på Arvika annars. Jag hoppas också att vi ska ha tid att mysa och se på film, men jag menar - kvällen är lång, och möjligheterna närmast oändliga så jag tror att detta ska gå att ordna.
Jag vågar inte riktigt tänka på hur det kommer att bli på Arvika än, förresten. Jag känner mig lite orolig inför det, nämligen. Jag är orolig för att jag inte ska tycka att det är kul, att människorna jag ska jobba med inte är trevliga, att jag kommer att sakna Joel jättemycket och därmed också förstöra Kajsas Arvikavistelse med min klagan (nejdå, så kommer det nog inte bli, haha) eller att... Jag vet inte riktigt, men jag har liksom en liten olustig känsla inom mig som gör sig påmind när Arvika kommer på tal. Och lets face it, det är bara sex dagar kvar till det faktiskt händer. Jag har aldrig gjort något liknande tidigare, det kan väl vara det som oroar mig. Men egentligen har Arvika alla möjligheter som helst att bli bästa eventet ever, för jag menar - konserter med massa bra band, och säkerligen urtrevliga människor som man kommer att byta msn-adresser med i slutet av festivalen. Möjligheter!
Hrm, jag känner mig ganska klar nu, och när jag skummar igenom texten känns det faktiskt som om jag har substans och röd tråd i inlägget.
Jag tror jag nöjer mig här.
Över och ut
/Juliet
the hardest part was letting go, not taking part.
så söt att jag bara vill äta honom som sockervadd.
Det här inlägget ska bli ett, om inte positivt, så ändå neutralt inlägg.
Jag har lyckats med att oändligt basic ändra bloggen! Yay.
( GeMun börjar hänga över mig, och jag kom precis på att ArKon nog ska vara klar tills på torsdag. Vad trevligt. )
Idag har jag sprungit, och jag ska springa igen på måndag. På måndag blir det de två sista löprundorna innan Mossen3km på fredag. I dagsläget känns det som att jag skulle kunna klara mig på under 14 min, bara jag ger mig den på det. Därför ska jag springa på under 14 på måndag, och jag ska göra en spellista att springa till. Så att jag vet säkert att det funkar tills fredag. Ja, jag är lite springgalen just nu. Men det kan ju faktiskt endast vara positivt, så det gör ju ingenting.
Att springa idag funkade väldigt bra, om jag bortser från mina ihopspända vader och det tidvisa hållet. Men spända vader kan jag nog kämpa mig igenom, om det skulle vara så. Det är håll jag inte pallar. Eller, kroppen pallar inte att springa med håll. Så jag ska göra vad jag kan för att undvika detta.
Tiden blev iallafall mäkta förbättrad:
(40 min)
35 min
29 ½ min
Fem och en halv minut! Det är ganska nice, faktiskt.
Och det roliga är att det bara verkar gå lättare och lättare att ge sig ut i spåret. Jag börjar lära mig 5:an nu, vilket gör att jag vet hur långt jag har kvar och hur mycket jag orkar och så vidare.
Och jag vill verkligen, verkligen
verkligen
få en tid under 14 min på Mossen på fredag.
Jag ska kämpa järnet!
Se, ett riktigt positivt inlägg, om man bortser från den lilla parantesen!
ingen rubrik.
Jag vill bara kura ihop mig till en boll under täcket och inte komma fram igen på ett tag.
Hejdå.
17.00 - utvecklingssamtal
Det var riktigt jobbigt. Jobbiga frågor som Hur går det i skolan nu? Hinner du med? Oroar du dig mycket, så att du har svårt att sova på nätterna, eller känner du dig nere på grund av skolarbetet?
Och så sitter jag där och är astrött och känner hur alla tre kollar på mig. Tommy ser ut att leta efter nånting i mina ögon, och jag kommer på att de nog inte visar någonting. Åtminstone känns de helt döda, tomma. Ögonen svider och är jobbiga redan från början, och så ska jag sitta och berätta om hur jag tycker att det går i skolan. Så blir de tåriga, och jag känner att jag rodnar och tycker att det är jättepinsamt, för det är väl klart att de ser att ögonen tåras, och så känner jag hur alla granskar mig, och så fattar jag ju hur det ser ut.
Hela utvecklingssamtalet handlar i princip om skolan (jo, såklart, det är det ju meningen att det ska göra, men jag menar typ de ovanstående frågorna), om att man inte alltid kan vara bäst på allt, och att man måste prioritera och planera.
Rummet blir lite mindre. Jag tycker inte om att prata om hur mycket det är i skolan på det här sättet. När det känns som om de tror att jag håller på att bryta ihop vilken sekund som helst.
Och så när vi tittar på studieplanen börjar pappa fråga om vilka kurser som är bra att ha läst om man inte är säker på vad man vill göra efter gymnasiet. Etcetera, and so on. Rummet blir ännu lite mindre. Hatar det.
Till slut får vi gå iallafall. Jag kommer ifrån de granskande blickarna och luften känns lättare att andas när jag snabbt trampar mig hemåt, ensam med min cykel och min musik.
would you really rush out...?
Varje gång jag lyssnar på låtarna försvinner jag.
Varje gång är det svårt att göra någonting annat än att bara känna.
Jag känner så att tårarna kommer.
Jag skulle vilja ha surround, men istället höjer jag. Högre och högre.
and Weather never gave a damn about me.
Jag känner inte mina fötter. Det är en lustig känsla. Det är inte så att de somnat, jag har bara suttit helt stilla med dem så länge att de inte känns. Så fort jag rör dem att vara tillbaka.
Sådärja.
Min gnisslande dörr har idag blivit inoljad med symaskinsolja. Detta innebär, förutom att jag slipper störa mig på det under dagtid, att jag kan smyga mycket tystare på natten. Om jag nu skulle behöva det, menar jag. För jag är aldrig uppe och springer nattetid. Jag sover på nätterna.
Oh, now I remember. I'm going to have national speaking test in English tomorrow, so I thought it might be good preparation to speak (or, more correctly, write) in English as much as possible. I have absolutely no idea if it'll help me at all, but hey, I might just try it anyway. I really hope I don't blackout as I tend to do sometimes.
I don't have anything specific to say, really, so this is a bit waste of time. And since I can't seem to use proper English, I think it's time to end this post.
You really wouldn't have had to read this.
