vill du läsa kvalitativ text, fortsätt i så fall inte att läsa.
Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig och ställer om sina vanor. För två-fyra veckor sedan skulle jag haft dåligt samvete om jag somnat vid ett. Nu får jag dåligt samvete om jag inte är uppe till två tidigast. Och att ens tänka på att gå och lägga sig innan tolv finns inte ens. Självklart är det därför jag alltid är trött. Jag är ju inte dum. Men jag var alltid trött redan innan jag började nattuggla så jag märker egentligen ingen skillnad. Och jag går ändå upp samma tid på morgonen och jag försover mig inte sådär jättemycket eller jätteofta, så vad gör det för ont? Det där sista ska egentligen inte vara någon fråga, för jag vet mycket väl att det gör en massa ont att, i princip medvetet, ge sig själv sömnbrist. Men...ja. Än har jag inte lidit av det iallafall, och jag har inga problem med att sysselsätta mig själv heller.
Apropå vanor kommer jag osökt att tänka på mina ovanor. Aka sötfrossandet. Och jag har goda nyheter på den fronten, för jag har faktiskt lyckats vara helt ren i två dagar nu! Idag var det lite svårare, för jag blev bjuden två gånger och fick sedan en chokladkalender av farmor som jag var väldigt frestad att öppna direkt. Men, jag klarade det, och den ligger fortfarande oöppnad på en hylla. Inte för att jag kommer att kunna spara den ända till december (och jag vet, det är inte alls många dagar kvar tills dess [hjälp!]), men jag lyckades åtminstone att spara den en dag.
På andra fronter inget nytt, som vanligt.
Blääääääääsjsknksvnkmvsknmbkvsmdnandnhshvccgcgcggcgcgcgcgc.
it's a long way down only because i'm so up high.
Den här dagen har varit fortsättning och avslutning på två helt underbara veckor. Detta trots det hemska kuid-arbetet och tråkiga lektioner. Fast denna och förra veckan gick ut på en enda lång väntan, egentligen. Men det var en underbar väntan, på något sätt. Måndagen var bara väntan. Tisdagen var väntan. På onsdagen fick jag den första gnutta tillfredsställelsen. Då fick jag ogiltig frånvaro för att jag och Kajsa åkte till Bergakungen för att köpa biljetter innan kassorna öppnat. Eller, den ogiltiga frånvaron var inte en del av nöjdheten! Men klockan ca halv tio på onsdagen den 12e november fick jag sms om att biljetterna var släppta. Jag och Kajsa kastade oss genast på världshistoriens segaste Achtung-dator för att reservera biljetter. Och nog fick biljetter allt.... Så glad som jag var då hade jag inte varit på länge, skulle jag tro. Fast dagen efter, på torsdagen den 13e november, blev jag lika glad än en gång. (Usch, jag känner verkligen att det här inlägget su-hu-hu-ger, men jag orkar inte bry mig.) Sedan var det väntan - igen... Mellan biljettköpen och premiärerna kommer jag inte ihåg vad som hände, så jag struntar helt i att skriva något om det. Men på torsdagen den 20e november 21.00.....
När han kom i bild första gången grät jag. Jag bröt väl Kajsas hand på köpet också. Förlåt Kajsa. Det är svårt att beskriva hur det kändes att sitta i biosalongen och se i två timmar. Efter dagliga besök på hemsidor i jakt på nya klipp, nya bilder, i själva verket vad som helst satt jag och såg filmen. Två timmar. Och hela den tiden var det svårt att titta på de andra skådespelarna, för varje gång Han var i bild blev jag helt... galen, är nog det bästa ordet. Det var knappt jag förstod handlingen, och då har jag ändå läst boken tre gånger. Vi var i vår egen värld, och det var så härligt. Det var vi och Han. Bort med alla skrikande tjejer. Det var obeskrivligt... Och sedan fortsatte tårbadet i princip hela filmen. Nej, inte riktigt. Men ett x antal gånger. Och det berodde inte på att det var den tiden i månaden.
Och jag tror att anledningen till att jag inte var helt förstörd när filmen var slut var att jag visste att jag skulle få se den igen. Det kändes inte riktigt som om mitt huvud hängde ihop med kroppen när jag var på väg hem. Och morgonen efter var det enda jag såg framför ögonen Hans varelse.
Skolfredagen flöt förbi som en slags suddig dimma. Alla lektioner gick jättelätt och dagen verkade gå jättesnabbt. Jag och Evelina satt och var svimfärdiga på matten. Eller, vi satt och diskuterade filmen och Honom, men det gör ju en lite svimfärdig. Och så åkte jag hem till Kajsa med övernattningsväskan i högsta hugg. Vi besökte Gabriel innan bion och såg hans nya lägenhet. Den var väldigt fin och det var väldigt trevligt att träffa honom. Sen åkte vi till Bergakungen - igen. Publiken var mycket bättre den här gången. Och jag kunde faktiskt koncentrera mig på handlingen och de andra karaktärerna. Jag kramade bara sönder Kajsas hand två-tre gånger. Visserligen satt jag och borrade in mina naglar i händerna istället, men... Mina ögon var fortfarande tårfyllda, och det var fortfarande lika underbart att sitta i salongen.
Sen åkte vi på födelsedagsfest. Det var lite läskigt sådär... Och istället för att åka hem vid halv tolv åkte vi till Gunnilse och hälsade på Linus. Det var också trevligt. Och när vi väl kom hem till Kajsa åt vi müsli och drack O'Boy medan vi såg på Gossip Girl. En bättre avslutning på dagen/kvällen/natten får man leta efter.
Och så lördagen, som bestod av The Musical World of Bond - James Bond. Bra musik, sexig Sean Bean och supergullig basist. Sen åt jag på restaurang med familjen. Det var helt okej fast Johanna tyckte att jag var tyst som vanligt. Det var jag ju iochförsig. Men men. Det blev bättre sen iallafall. Jag avslutade kvällen/natten på mitt rum med att läsa klart Partial Draft och bli melankolisk efteråt. Sedan såg jag på Batman Begins och kände mig lite bättre innan jag läste andra halvan av ett kapitel i Halvblodsprinsen och somnade.
Och idag, söndag, vaknade jag efter att ha drömt om Honom. Ville inte vakna ur den drömmen, men det var så ljust i rummet att jag inte kunde somna om. Fast jag hade fragmenten av drömmen etsad på näthinnan hela dagen, så det är därför den har varit så underbar. (Och ja, någon gång ska jag sluta vara så patetisk.) Jag har också köpt snygga påslakan, ljus, ljusslingor och ett skrivbord på IKEA idag. Och därför har jag nu också världens blåsa på fingret och händerna är röda och ömma efter allt skruvande. Borrmaskinen funkade inte, så jag gjorde allt för hand. Inte så kul efter ett tag, kan jag ju säga.
Men imorgon är det måndag, och det innebär att det bara är fyra dagar till jag ska sätta mig i biosalongen jämte min underbara Kajsa och njuta i två timmar och en minut. Och stanna kvar tills eftertexterna rullat färdigt. Måndag innebär också att jag får träffa Kajsa igen, och det ser jag alltid fram emot.
När han kom i bild första gången grät jag. Jag bröt väl Kajsas hand på köpet också. Förlåt Kajsa. Det är svårt att beskriva hur det kändes att sitta i biosalongen och se i två timmar. Efter dagliga besök på hemsidor i jakt på nya klipp, nya bilder, i själva verket vad som helst satt jag och såg filmen. Två timmar. Och hela den tiden var det svårt att titta på de andra skådespelarna, för varje gång Han var i bild blev jag helt... galen, är nog det bästa ordet. Det var knappt jag förstod handlingen, och då har jag ändå läst boken tre gånger. Vi var i vår egen värld, och det var så härligt. Det var vi och Han. Bort med alla skrikande tjejer. Det var obeskrivligt... Och sedan fortsatte tårbadet i princip hela filmen. Nej, inte riktigt. Men ett x antal gånger. Och det berodde inte på att det var den tiden i månaden.
Och jag tror att anledningen till att jag inte var helt förstörd när filmen var slut var att jag visste att jag skulle få se den igen. Det kändes inte riktigt som om mitt huvud hängde ihop med kroppen när jag var på väg hem. Och morgonen efter var det enda jag såg framför ögonen Hans varelse.
Skolfredagen flöt förbi som en slags suddig dimma. Alla lektioner gick jättelätt och dagen verkade gå jättesnabbt. Jag och Evelina satt och var svimfärdiga på matten. Eller, vi satt och diskuterade filmen och Honom, men det gör ju en lite svimfärdig. Och så åkte jag hem till Kajsa med övernattningsväskan i högsta hugg. Vi besökte Gabriel innan bion och såg hans nya lägenhet. Den var väldigt fin och det var väldigt trevligt att träffa honom. Sen åkte vi till Bergakungen - igen. Publiken var mycket bättre den här gången. Och jag kunde faktiskt koncentrera mig på handlingen och de andra karaktärerna. Jag kramade bara sönder Kajsas hand två-tre gånger. Visserligen satt jag och borrade in mina naglar i händerna istället, men... Mina ögon var fortfarande tårfyllda, och det var fortfarande lika underbart att sitta i salongen.
Sen åkte vi på födelsedagsfest. Det var lite läskigt sådär... Och istället för att åka hem vid halv tolv åkte vi till Gunnilse och hälsade på Linus. Det var också trevligt. Och när vi väl kom hem till Kajsa åt vi müsli och drack O'Boy medan vi såg på Gossip Girl. En bättre avslutning på dagen/kvällen/natten får man leta efter.
Och så lördagen, som bestod av The Musical World of Bond - James Bond. Bra musik, sexig Sean Bean och supergullig basist. Sen åt jag på restaurang med familjen. Det var helt okej fast Johanna tyckte att jag var tyst som vanligt. Det var jag ju iochförsig. Men men. Det blev bättre sen iallafall. Jag avslutade kvällen/natten på mitt rum med att läsa klart Partial Draft och bli melankolisk efteråt. Sedan såg jag på Batman Begins och kände mig lite bättre innan jag läste andra halvan av ett kapitel i Halvblodsprinsen och somnade.
Och idag, söndag, vaknade jag efter att ha drömt om Honom. Ville inte vakna ur den drömmen, men det var så ljust i rummet att jag inte kunde somna om. Fast jag hade fragmenten av drömmen etsad på näthinnan hela dagen, så det är därför den har varit så underbar. (Och ja, någon gång ska jag sluta vara så patetisk.) Jag har också köpt snygga påslakan, ljus, ljusslingor och ett skrivbord på IKEA idag. Och därför har jag nu också världens blåsa på fingret och händerna är röda och ömma efter allt skruvande. Borrmaskinen funkade inte, så jag gjorde allt för hand. Inte så kul efter ett tag, kan jag ju säga.
Men imorgon är det måndag, och det innebär att det bara är fyra dagar till jag ska sätta mig i biosalongen jämte min underbara Kajsa och njuta i två timmar och en minut. Och stanna kvar tills eftertexterna rullat färdigt. Måndag innebär också att jag får träffa Kajsa igen, och det ser jag alltid fram emot.
anatomiafasi
Ja, man får ju försöka skapa lite höststämning här...
Jag har funderat lite på mitt kultur- och idéhistoria-arbete. Tror ni att han kommer sätta IG om man lämnar in ett häfte nerspydda, vita sidor? För det är det enda jag vill göra med det. Spy på allt som har med Kuid att göra.
Jag menar, jag får nog IG på det ändå, för jag är totalt oinspirerad och omotiverad, och det kommer bli världens sämsta arbete.
förresten...
...har jag verkligen hjärt-ache efter Honom, min ängel. Lyssnade på en av många versioner av hans lullaby, som är helt underbart vacker. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Men en sak vet jag. Jag ska lära mig den i helgen.
it's a perfect denial
Som vanligt har jag ingen direkt plan över vad jag vill skriva om i mina blogginlägg. Antar att det blir ett sådant där klagogegginlägg som smetar sig fast på dataskärmen och skymmer sikten för det riktigt viktiga.
Jag tror att min hjärna svimmade av idag på pianolektionen. Ganska märkligt, för man kan ju tycka att den borde göra det på Kuid:en och sedan vakna till liv igen på pianot, som är i topp tre på roligaste lektioner. Men icke. Jag tror seriöst att vi spenderade en kvart (= halva lektionen) på att gå igenom fingersättningar på två takter. TVÅ! Och egentligen kan man bara räkna det som en, för det var samma mönster på båda, bara på andra tangenter. Jag förstår det inte. Jag satt där med fingrarna i startläget och hjärnan ropade till fingrarna att röra sig, men kopplingen mellan dem funkade inte, och istället blev det att jag stirrade på tangenterna och fingrarna i säkert en minut innan de till slut ryckigt rörde sig till läge två. Vill ställa mig i ännu sämre dager och säga att det var fyra lägen per takt. Vad händer med progressen, liksom?
Sen struntade jag i elgitarren också. Usch usch usch. Skolkade, till och med, för jag meddelade inte ens att jag inte skulle komma. Bad Dobby! Men jag...orkade bara inte. Hur sjukt är inte det. En lektion på tjugo minuter med en soft lärare borde man ju klara av. Men jag hade inte övat en enda gång på stycket (den här veckan heller) och jag mår illa över mig själv när jag inte kommer förberedd till lektionen. Elgitarren är inte ens med nu, så jag kommer nog inte öva till nästa lektion heller... Det kanske är för att jag bestämt mig för att sluta som gör att jag så lätt hoppar över lektionerna. Det är meningen att jag ska gå terminen ut och sedan sluta, men jag funderar på om jag ska sluta tidigare. Det är inte det att det är tråkigt, för när jag väl är där är det kul och lärorikt. Men resan dit, tanken på det när jag åker hem på fredagseftermiddagen, och så den där skulden över att aldrig öva. Men det känns som om jag har tusen miljoner andra saker jag måste göra i första hand (vilket jag har, det är ju det hemska).
Och jag måste sluta skjuta upp kuid-arbetet. Det ger mig också ångest i kroppen. Dels för att inlämningsdatumet kommer närmare och närmare för varje minut, dels för att jag inte bestämt mig för vad jag ska skriva om. Jag sa till honom att jag skulle skriva om Alexander den Store, men vad fuck! Vad är det för jobbigt ämne? Så idag, på kuid-lektionen, i datasalen, när jag satt och icke-arbetade, fick jag idén att jag kanske skulle skriva om en viss epok - typ wienklassiscismen (my god, jag kan inte stava det) och lägga den största vikten på att skriva ett stycke i just den stilen. Frågan är bara om han godkänner ett sådant arbete. Helst vill han väl att det handlar om konst eller arkitektur. Det är ju det enda han pratar om, den jä - nej, så ska jag inte skriva.
Och så är det det här med självkänslan. Just nu är den verkligen på botten, och jag pushar hela tiden ner den ännu och ännu längre ner. Det är inte så kul, och det håller mig också i obalans. Som om inte skolarbetet gör det tillräckligt redan. Blä, är ordet som passar bra in här. BLÄ.
Och vad ska man göra efter gymnasiet? Jag vill nog söka vidare, men finns det orkestrar att spela i? Jag hoppas verkligen att jag blir tillräckligt bra att klara av orkestern nu till trean.... Och om jag gör det vill jag ju fortsätta spela i orkester även efter Hvitfeldtska (det känns konstigt att det faktiskt kommer att finnas en sådan tid), men vart söker man sig? Musikhögskolor? Där man typ ska söka in, och där alla kommer att vara små musikaliska underverk rörda av Mozart själv? Jag är RÖKT, säger jag bara.
I övrigt flyter veckorna på. Tallriksmaskinerna är färdiga att installeras i bamba. Yay.
Jag tror att min hjärna svimmade av idag på pianolektionen. Ganska märkligt, för man kan ju tycka att den borde göra det på Kuid:en och sedan vakna till liv igen på pianot, som är i topp tre på roligaste lektioner. Men icke. Jag tror seriöst att vi spenderade en kvart (= halva lektionen) på att gå igenom fingersättningar på två takter. TVÅ! Och egentligen kan man bara räkna det som en, för det var samma mönster på båda, bara på andra tangenter. Jag förstår det inte. Jag satt där med fingrarna i startläget och hjärnan ropade till fingrarna att röra sig, men kopplingen mellan dem funkade inte, och istället blev det att jag stirrade på tangenterna och fingrarna i säkert en minut innan de till slut ryckigt rörde sig till läge två. Vill ställa mig i ännu sämre dager och säga att det var fyra lägen per takt. Vad händer med progressen, liksom?
Sen struntade jag i elgitarren också. Usch usch usch. Skolkade, till och med, för jag meddelade inte ens att jag inte skulle komma. Bad Dobby! Men jag...orkade bara inte. Hur sjukt är inte det. En lektion på tjugo minuter med en soft lärare borde man ju klara av. Men jag hade inte övat en enda gång på stycket (den här veckan heller) och jag mår illa över mig själv när jag inte kommer förberedd till lektionen. Elgitarren är inte ens med nu, så jag kommer nog inte öva till nästa lektion heller... Det kanske är för att jag bestämt mig för att sluta som gör att jag så lätt hoppar över lektionerna. Det är meningen att jag ska gå terminen ut och sedan sluta, men jag funderar på om jag ska sluta tidigare. Det är inte det att det är tråkigt, för när jag väl är där är det kul och lärorikt. Men resan dit, tanken på det när jag åker hem på fredagseftermiddagen, och så den där skulden över att aldrig öva. Men det känns som om jag har tusen miljoner andra saker jag måste göra i första hand (vilket jag har, det är ju det hemska).
Och jag måste sluta skjuta upp kuid-arbetet. Det ger mig också ångest i kroppen. Dels för att inlämningsdatumet kommer närmare och närmare för varje minut, dels för att jag inte bestämt mig för vad jag ska skriva om. Jag sa till honom att jag skulle skriva om Alexander den Store, men vad fuck! Vad är det för jobbigt ämne? Så idag, på kuid-lektionen, i datasalen, när jag satt och icke-arbetade, fick jag idén att jag kanske skulle skriva om en viss epok - typ wienklassiscismen (my god, jag kan inte stava det) och lägga den största vikten på att skriva ett stycke i just den stilen. Frågan är bara om han godkänner ett sådant arbete. Helst vill han väl att det handlar om konst eller arkitektur. Det är ju det enda han pratar om, den jä - nej, så ska jag inte skriva.
Och så är det det här med självkänslan. Just nu är den verkligen på botten, och jag pushar hela tiden ner den ännu och ännu längre ner. Det är inte så kul, och det håller mig också i obalans. Som om inte skolarbetet gör det tillräckligt redan. Blä, är ordet som passar bra in här. BLÄ.
Och vad ska man göra efter gymnasiet? Jag vill nog söka vidare, men finns det orkestrar att spela i? Jag hoppas verkligen att jag blir tillräckligt bra att klara av orkestern nu till trean.... Och om jag gör det vill jag ju fortsätta spela i orkester även efter Hvitfeldtska (det känns konstigt att det faktiskt kommer att finnas en sådan tid), men vart söker man sig? Musikhögskolor? Där man typ ska söka in, och där alla kommer att vara små musikaliska underverk rörda av Mozart själv? Jag är RÖKT, säger jag bara.
I övrigt flyter veckorna på. Tallriksmaskinerna är färdiga att installeras i bamba. Yay.
