Svarta Isvingar

                                    så söt att jag bara vill äta honom som sockervadd.

Det här inlägget ska bli ett, om inte positivt, så ändå neutralt inlägg.

Jag har lyckats med att oändligt basic ändra bloggen! Yay.

( GeMun börjar hänga över mig, och jag kom precis på att ArKon nog ska vara klar tills på torsdag. Vad trevligt. )

Idag har jag sprungit, och jag ska springa igen på måndag. På måndag blir det de två sista löprundorna innan Mossen3km på fredag. I dagsläget känns det som att jag skulle kunna klara mig på under 14 min, bara jag ger mig den på det. Därför ska jag springa på under 14 på måndag, och jag ska göra en spellista att springa till. Så att jag vet säkert att det funkar tills fredag. Ja, jag är lite springgalen just nu. Men det kan ju faktiskt endast vara positivt, så det gör ju ingenting.
Att springa idag funkade väldigt bra, om jag bortser från mina ihopspända vader och det tidvisa hållet. Men spända vader kan jag nog kämpa mig igenom, om det skulle vara så. Det är håll jag inte pallar. Eller, kroppen pallar inte att springa med håll. Så jag ska göra vad jag kan för att undvika detta.
Tiden blev iallafall mäkta förbättrad:
(40 min)
35 min
29 ½ min

Fem och en halv minut! Det är ganska nice, faktiskt.
Och det roliga är att det bara verkar gå lättare och lättare att ge sig ut i spåret. Jag börjar lära mig 5:an nu, vilket gör att jag vet hur långt jag har kvar och hur mycket jag orkar och så vidare.

Och jag vill verkligen, verkligen
verkligen
få en tid under 14 min på Mossen på fredag.
Jag ska kämpa järnet!

Se, ett riktigt positivt inlägg, om man bortser från den lilla parantesen!

Jag är så fail.
Jag vill bara kura ihop mig till en boll under täcket och inte komma fram igen på ett tag.
Hejdå.

Det var riktigt jobbigt. Jobbiga frågor som Hur går det i skolan nu? Hinner du med? Oroar du dig mycket, så att du har svårt att sova på nätterna, eller känner du dig nere på grund av skolarbetet?
Och så sitter jag där och är astrött och känner hur alla tre kollar på mig. Tommy ser ut att leta efter nånting i mina ögon, och jag kommer på att de nog inte visar någonting. Åtminstone känns de helt döda, tomma. Ögonen svider och är jobbiga redan från början, och så ska jag sitta och berätta om hur jag tycker att det går i skolan. Så blir de tåriga, och jag känner att jag rodnar och tycker att det är jättepinsamt, för det är väl klart att de ser att ögonen tåras, och så känner jag hur alla granskar mig, och så fattar jag ju hur det ser ut.
Hela utvecklingssamtalet handlar i princip om skolan (jo, såklart, det är det ju meningen att det ska göra, men jag menar typ de ovanstående frågorna), om att man inte alltid kan vara bäst på allt, och att man måste prioritera och planera.
Rummet blir lite mindre. Jag tycker inte om att prata om hur mycket det är i skolan på det här sättet. När det känns som om de tror att jag håller på att bryta ihop vilken sekund som helst.
Och så när vi tittar på studieplanen börjar pappa fråga om vilka kurser som är bra att ha läst om man inte är säker på vad man vill göra efter gymnasiet. Etcetera, and so on. Rummet blir ännu lite mindre. Hatar det.

Till slut får vi gå iallafall. Jag kommer ifrån de granskande blickarna och luften känns lättare att andas när jag snabbt trampar mig hemåt, ensam med min cykel och min musik.

Jag känner inte mina fötter. Det är en lustig känsla. Det är inte så att de somnat, jag har bara suttit helt stilla med dem så länge att de inte känns. Så fort jag rör dem att vara tillbaka.
Sådärja.

Min gnisslande dörr har idag blivit inoljad med symaskinsolja. Detta innebär, förutom att jag slipper störa mig på det under dagtid, att jag kan smyga mycket tystare på natten. Om jag nu skulle behöva det, menar jag. För jag är aldrig uppe och springer nattetid. Jag sover på nätterna.

Oh, now I remember. I'm going to have national speaking test in English tomorrow, so I thought it might be good preparation to speak (or, more correctly, write) in English as much as possible. I have absolutely no idea if it'll help me at all, but hey, I might just try it anyway. I really hope I don't blackout as I tend to do sometimes.

I don't have anything specific to say, really, so this is a bit waste of time. And since I can't seem to use proper English, I think it's time to end this post.
You really wouldn't have had to read this.

                                                                                         foto från samma shoot som förra inlägget.

Klockan är just nu 03:25.
Det är ganska trevligt att veta att det är fredag natt/lördag morgon. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som att helg är ett väldigt bra sätt att avsluta den här veckan på. Jag vet att det är helg i slutet av varje vecka, jag menar bara att det den här veckan känns som att jag kommer få ut nånting av helgen. Jag ska plugga inför det nationella matteprovet, och jag tycker att det ska bli kul, hör och häpna! Jag ska tillochmed gå upp tidigare bara för att kunna sitta några timmar med det! Jag överraskar mig själv. Rent allmänt är det här inlägget i otrolig kontrast till det förra, där allt vad plugg hette bara var elände. Jag sitter väl fortfarande i samma sits, skulle jag tro, men jag tror också att inställningen till stor del påverkar. Så nu när jag sitter här med positiv matte-anda känns det verkligen som att det kommer att gå bra. Jag är möjligen så positiv bara för att jag inte är medveten om hur mycket jag egentligen behöver plugga... Men tanken på att klockan 08.00 gå ut i köket och koka kaffe, för att sedan sätta sig vid skrivbordet, räkna matte, lyssna på musik och se dagen gry känns så himla mysig!

Något som också känns lite mysigt, somehow, är att den här kvällen gått så himla snabbt. Klockan 19 var jag, Kajsa och Gabriel på konsert i Norra Aulan, klockan 22 var jag hemma och satte mig med godis hos Johanna och såg en bit på Mr and Mrs Smith. Pappa sov i soffan redan när jag kom innanför dörren. Och sedan vid 23 gå till sitt egna krypin och sätta sig vid datorn. Och helt plötsligt har flera timmar gått! Nej, det är riktigt trevligt, faktiskt.
Jag har laddat in foton från kameran, jag har laddat min mobil och jag har ramat in ett av mina foton som jag ska ge till Annika i present. Till på köpet har jag lyssnat på Jimi Hendrix och upptäckt att han är riktigt, riktigt bra. Jag har inte riktigt förstått det tidigare, och jag blir alltid glad när jag hittar nya (för mig, alltså), bra artister. Och Spotify är himla bra, för genom att klicka vidare på Similar Artists från Jimi hittade jag Eric Clapton, som också är nice!
Och jag ser verkligen fram emot morgondagen! Jag ska till Kajsa, och vi ska spela och göra musik. Det är alltid väldigt trevligt att träffa Kajsa, men att sitta och göra musik ihop gör det hela ännu bättre, för vi tänker väldigt lika och har samma slags idéer om hur vi vill att det ska låta. Sedan ska vi ju till Annika på kalas också. Det ska självklart blir hur trevligt som helst, det med.

Och om ungefär två veckor bara ska jag och Kajsa sitta på ett kafé och spela låtar ihop. Tanken ger mig magpirr och spring i benen. Det känns både skräckinjagande och superroligt på samma gång. Men jag tror att det kanske är så det ska kännas inför sin första miniofficiella spelning. Jag vet att jag säkert kommer att vara hur nervös som helst när vi väl sitter där, och jag måste se till att få ett glas vatten jämte mig, och jag kommer att våndas över hur min röst låter, men jag vill verkligen strunta i allt sånt när vi spelar. Jag vill vara totalt inne i musiken, för den känslan är så underbar så det är inte sant. Och det är delvis det som gör mig så väldigt entusiastisk inför spelningen, för det känns som att på det lilla, mysiga kafét skulle jag nog kunna göra just det, stänga ute omvärlden och bara leva i tonerna och harmonierna.
För stämsång ska det bli.
Hjälp, vad roligt och spännande det känns!

För om inställningen spelar så stor roll, så gäller det att hitta det positiva i det man gör.
Även om det är Matte B, eller Kuid, eller försummade instrumentläxor.